29 jul 2014 04:00

23 jan 2015 15:47

Carl Johan Hjerpe: Gå barbent och njut av det

Hårts, skårts, chårsch, schårts, chosch, skjårts, schåsch ... Kortbyxor kan uttalas på många (felaktiga) sätt men det har aldrig varit någon anledning till att jag föredragit långbyxor.

Till min förvåning upptäckte jag i ett riktigt hett ögonblick (det var varmt, väldigt varmt, och soligt, väldigt soligt) hur jag önskade att jag skulle haft kortbyxor på mig. Nu hade jag i stället långbyxor och höll på att smälta bort.

Det är allt jag kommer ihåg från stunden då jag förvandlades från en schårtsvägrare till – tja, en normal person. Jag vet inte vart jag befann mig men det var ett par tre år sedan som jag plötsligt insåg nyttan med bara ben.

Nu kan jag inte förstå hur jag känt mig obekväm i skjårts. Men om jag får gissa (oerhört dum fråga, för det får jag såklart) så kan det ha att göra med idrott. Många vänliga och ideella själar inom Skövdes idrottsklubbar och föreningar har i tur och ordning svurit, gormat och suckat över mina försök till insatser i vilken idrott det nu handlade om.

Det ville sig liksom aldrig. Det hade definitivt inte med chosch att göra (jag hade till exempel tajts när jag tränade längdskidor, också det utan framgång) men jag har nog omedvetet applicerat mina idrottsmeriter på kortbyxor och därigenom gjort kortbyxorna ointressanta.

Nu är jag inte sämre än att jag kan ändra mig (ja, inte gällande lagsport då, där har jag inget att hämta) varför jag alltså har slutat att skuldbelägga hårtsen för uteblivna idrottsframgångar.

Men ett sådant radikalt byxskifte, från långa till korta, får konsekvenser. Eftersom jag starkt ogillar sockar som korvar sig drar jag gärna upp sockan så långt det går över vaden. Det går an med långbyxor, men i chosch – ehe, nä, sanna mina ord, är det nån gång man får modepolisen efter sig så är det med ett par sockar som slutar i knävecken.

Alltså har jag glidit lite även på denna fråga och accepterar nu att det korvar ihop sig ovanför skon (jag har också garderat mig med ankelsockar). Och en direkt följd av denna förändring är att håriga och bleka vader exponeras för oskyldiga.

Men jag tänker att det inte gör något. Jag bryr mig ju inte om dina håriga och bleka vader. Varför skulle jag det?

Mina vader, med eller utan sockar, har inte haft det minsta att göra med min tidigare kortbyxevägran. Men det skulle vara tråkigt om du stänger in dina ben en varm sommardag av den anledningen.

Varje sommar – ja, faktiskt varje sommar – tycker jag mig höra big no-no's och det-där-är-bara-SÅ-rätt till höger och vänster när utseenden prompt ska kommenteras. Och när nu enorma skägg är så fruktansvärt rätt, varför skulle inte benhår – oavsett vem som stoltserar med det – kunna vara åtminstone lite beundransvärt?

Ska vi inte bara släppa allt tjôt om utseende och sånt i sommar och i stället springa runt och njuta i våra schoårts?

hiss: Rent dricksvatten, det är inte alla förunnat.

diss: Alldeles för mycket skit som händer runt om i världen.

Till min förvåning upptäckte jag i ett riktigt hett ögonblick (det var varmt, väldigt varmt, och soligt, väldigt soligt) hur jag önskade att jag skulle haft kortbyxor på mig. Nu hade jag i stället långbyxor och höll på att smälta bort.

Det är allt jag kommer ihåg från stunden då jag förvandlades från en schårtsvägrare till – tja, en normal person. Jag vet inte vart jag befann mig men det var ett par tre år sedan som jag plötsligt insåg nyttan med bara ben.

Nu kan jag inte förstå hur jag känt mig obekväm i skjårts. Men om jag får gissa (oerhört dum fråga, för det får jag såklart) så kan det ha att göra med idrott. Många vänliga och ideella själar inom Skövdes idrottsklubbar och föreningar har i tur och ordning svurit, gormat och suckat över mina försök till insatser i vilken idrott det nu handlade om.

Det ville sig liksom aldrig. Det hade definitivt inte med chosch att göra (jag hade till exempel tajts när jag tränade längdskidor, också det utan framgång) men jag har nog omedvetet applicerat mina idrottsmeriter på kortbyxor och därigenom gjort kortbyxorna ointressanta.

Nu är jag inte sämre än att jag kan ändra mig (ja, inte gällande lagsport då, där har jag inget att hämta) varför jag alltså har slutat att skuldbelägga hårtsen för uteblivna idrottsframgångar.

Men ett sådant radikalt byxskifte, från långa till korta, får konsekvenser. Eftersom jag starkt ogillar sockar som korvar sig drar jag gärna upp sockan så långt det går över vaden. Det går an med långbyxor, men i chosch – ehe, nä, sanna mina ord, är det nån gång man får modepolisen efter sig så är det med ett par sockar som slutar i knävecken.

Alltså har jag glidit lite även på denna fråga och accepterar nu att det korvar ihop sig ovanför skon (jag har också garderat mig med ankelsockar). Och en direkt följd av denna förändring är att håriga och bleka vader exponeras för oskyldiga.

Men jag tänker att det inte gör något. Jag bryr mig ju inte om dina håriga och bleka vader. Varför skulle jag det?

Mina vader, med eller utan sockar, har inte haft det minsta att göra med min tidigare kortbyxevägran. Men det skulle vara tråkigt om du stänger in dina ben en varm sommardag av den anledningen.

Varje sommar – ja, faktiskt varje sommar – tycker jag mig höra big no-no's och det-där-är-bara-SÅ-rätt till höger och vänster när utseenden prompt ska kommenteras. Och när nu enorma skägg är så fruktansvärt rätt, varför skulle inte benhår – oavsett vem som stoltserar med det – kunna vara åtminstone lite beundransvärt?

Ska vi inte bara släppa allt tjôt om utseende och sånt i sommar och i stället springa runt och njuta i våra schoårts?

hiss: Rent dricksvatten, det är inte alla förunnat.

diss: Alldeles för mycket skit som händer runt om i världen.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.