02 aug 2014 04:00

23 jan 2015 15:47

Karin Långström Vinge: Friheten är det enda jag tänker på

Inför den muslimska högtiden Eid al-fitr gjorde den turkiske vice premiärministern Bulent Arinc ett häpnadsväckande uttalande, efter att han en tid retat upp sig på, som han sa, moderna kvinnors ovana att skratta på offentliga platser.

Enligt Arinc ska kvinnor träffas och dricka kaffe och utbyta kakrecept, inte sladdra i mobiltelefoner om bantning och dumma tv-spektakel. Vice premiärministern längtar tillbaka till gamla tider, då flickorna rodnade och slog ned sina blickar.

Utspelet ledde naturligtvis till att Turkiets moderna kvinnor nu fyller sociala medier med bilder på sina vackra leenden så att en kan tro att turkiska Instagram är en enda lång tandkrämsreklam.

Händelsen är ju smårolig, men påminner ändå om hur auktoriteter vill styra, och på sina håll faktiskt styr, hur människor lever. Alla tilltag som hotar den individuella friheten är farligt.

Just nu pågår Pridefestivalen i Stockholm. Bulent Arinc hade nog tyckt att det hela är ett enda stort spektakel, och visst finns det folk som håller med. Men tanken bakom evenemanget är djupt allvarlig. Vi har kommit långt i Sverige när det gäller hbtq-personers rättigheter, även om det finns en hel del kvar att göra. Men internationellt är situationen katastrofal. I följande stater leder homosexualitet till dödsstraff: Iran, Saudiarabien, Jemen, Sudan, Mauretanien samt delar av Nigeria och Somalia.

Migrationsverket hänger inte med utan utvisar hbtq-flyktingar till dessa länder och till andra vanliga migrantländer som Liberia, Uganda, Eritrea, Syrien och Irak där förföljelser är mer regel än undantag, och fängelsestraffet ibland kan vara upp till livstid om någon ertappas med att visa sin kärlek offentligt.

När jag ser allt pridespektakel och Conchita Wurst och plymer och alltihop, är friheten det enda jag tänker på. Den är inte självklar utan behöver erövras, i såväl Uganda som i ett svenskt frikyrkohem. Friheten att få hålla den älskade i handen är inte självklar överallt.

Och till de heterosexuella som retar sig på Pridefestivalen och önskar sig en egen Heterofestival säger jag bara: var glada att ni inte behöver en. Dessutom är heteronormen fortfarande så allenarådande så att det är heterofestival året om.

Hiss: Happy pride!

Diss: Homofober och andra dysterkvistar

Enligt Arinc ska kvinnor träffas och dricka kaffe och utbyta kakrecept, inte sladdra i mobiltelefoner om bantning och dumma tv-spektakel. Vice premiärministern längtar tillbaka till gamla tider, då flickorna rodnade och slog ned sina blickar.

Utspelet ledde naturligtvis till att Turkiets moderna kvinnor nu fyller sociala medier med bilder på sina vackra leenden så att en kan tro att turkiska Instagram är en enda lång tandkrämsreklam.

Händelsen är ju smårolig, men påminner ändå om hur auktoriteter vill styra, och på sina håll faktiskt styr, hur människor lever. Alla tilltag som hotar den individuella friheten är farligt.

Just nu pågår Pridefestivalen i Stockholm. Bulent Arinc hade nog tyckt att det hela är ett enda stort spektakel, och visst finns det folk som håller med. Men tanken bakom evenemanget är djupt allvarlig. Vi har kommit långt i Sverige när det gäller hbtq-personers rättigheter, även om det finns en hel del kvar att göra. Men internationellt är situationen katastrofal. I följande stater leder homosexualitet till dödsstraff: Iran, Saudiarabien, Jemen, Sudan, Mauretanien samt delar av Nigeria och Somalia.

Migrationsverket hänger inte med utan utvisar hbtq-flyktingar till dessa länder och till andra vanliga migrantländer som Liberia, Uganda, Eritrea, Syrien och Irak där förföljelser är mer regel än undantag, och fängelsestraffet ibland kan vara upp till livstid om någon ertappas med att visa sin kärlek offentligt.

När jag ser allt pridespektakel och Conchita Wurst och plymer och alltihop, är friheten det enda jag tänker på. Den är inte självklar utan behöver erövras, i såväl Uganda som i ett svenskt frikyrkohem. Friheten att få hålla den älskade i handen är inte självklar överallt.

Och till de heterosexuella som retar sig på Pridefestivalen och önskar sig en egen Heterofestival säger jag bara: var glada att ni inte behöver en. Dessutom är heteronormen fortfarande så allenarådande så att det är heterofestival året om.

Hiss: Happy pride!

Diss: Homofober och andra dysterkvistar

  • Karin Långström Vinge

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.