05 aug 2014 04:00

23 jan 2015 15:47

Alf Ehn: Lömsk attack i semesterparadiset

Hata är ett starkt ord och jag brukar vara väldigt försiktig med det, men när det gäller blinningar beskriver det perfekt mina känslor för de flygande och lömska insekterna.

En underbar sommardag för några veckor sedan blev jag utsatt för en välplanerad och kliniskt utförd, åtminstone kändes det så, attack av de ondskefulla flygfäna. Vi solade och badade på en ö i Vänern. Det var frånlandsvind och blinningarna, som i normala fall inte brukar vara så aggressiva, befann sig nu en bit längre ut på klipporna än normalt.

Typiskt nog fanns de där jag först låg och sedan satt innan jag stod upp, ivrigt viftande med händerna för att försöka jaga bort mina plågoandar. Att de bara jagade mig och inte de andra i sällskapet var inte förvånande. Så brukar det vara; det är väl som med myggor som brukar välja ut sina offer.

Den första attacken kom direkt. Jag höll på att göra i ordning mina grejer, lyckades fälla upp brassestolen, plockade fram en bra bok ur packningen och såg fram emot en härlig dag. Då kände jag hur det kröp på vänster smalben. Jag brukar inte vara rädd för kryp, och rädd är väl fel ord men jag blev bara så trött och uppgiven när jag såg blinningen. Jag visste precis hur det skulle bli. Även om den förste besökaren effektivt slogs ihjäl, så fanns ju hans – eller hennes – bröder, systrar, kusiner och hela släkten redo att fortsätta anfallet.

Den sista attacken kom då vi åkte från ön. När jag plockade upp ankaret ur vattnet sved det till på handleden. En blinning hade smugit med på båten och passade på när jag var upptagen av annat. Det var det sista den blinningen gjorde, men jag kände av bettet under flera dagar. Svullna underarmar och ben, ett väldigt kliande och svärande blev min vardag.

Blinningen heter egentligen blindbroms, är fläckig i svart med guldfärgade, glänsande ögon och blir ungefär en centimeter stor. Enligt olika uppslagsverk är det honorna som behöver blod för äggläggningen. Namnet tros komma från att när den landat för att suga blod, flyr den inte när man slår efter den.

Dess sting är smärtsamt, enligt samma källa.

Jag håller med.

Hiss: Elfsborgs formkurva imponerar och ger hopp om en kul höst.

Diss: Egoism.

En underbar sommardag för några veckor sedan blev jag utsatt för en välplanerad och kliniskt utförd, åtminstone kändes det så, attack av de ondskefulla flygfäna. Vi solade och badade på en ö i Vänern. Det var frånlandsvind och blinningarna, som i normala fall inte brukar vara så aggressiva, befann sig nu en bit längre ut på klipporna än normalt.

Typiskt nog fanns de där jag först låg och sedan satt innan jag stod upp, ivrigt viftande med händerna för att försöka jaga bort mina plågoandar. Att de bara jagade mig och inte de andra i sällskapet var inte förvånande. Så brukar det vara; det är väl som med myggor som brukar välja ut sina offer.

Den första attacken kom direkt. Jag höll på att göra i ordning mina grejer, lyckades fälla upp brassestolen, plockade fram en bra bok ur packningen och såg fram emot en härlig dag. Då kände jag hur det kröp på vänster smalben. Jag brukar inte vara rädd för kryp, och rädd är väl fel ord men jag blev bara så trött och uppgiven när jag såg blinningen. Jag visste precis hur det skulle bli. Även om den förste besökaren effektivt slogs ihjäl, så fanns ju hans – eller hennes – bröder, systrar, kusiner och hela släkten redo att fortsätta anfallet.

Den sista attacken kom då vi åkte från ön. När jag plockade upp ankaret ur vattnet sved det till på handleden. En blinning hade smugit med på båten och passade på när jag var upptagen av annat. Det var det sista den blinningen gjorde, men jag kände av bettet under flera dagar. Svullna underarmar och ben, ett väldigt kliande och svärande blev min vardag.

Blinningen heter egentligen blindbroms, är fläckig i svart med guldfärgade, glänsande ögon och blir ungefär en centimeter stor. Enligt olika uppslagsverk är det honorna som behöver blod för äggläggningen. Namnet tros komma från att när den landat för att suga blod, flyr den inte när man slår efter den.

Dess sting är smärtsamt, enligt samma källa.

Jag håller med.

Hiss: Elfsborgs formkurva imponerar och ger hopp om en kul höst.

Diss: Egoism.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.