07 aug 2014 04:00

23 jan 2015 15:48

När frågorna fortsatt kvarstår

Vad, hur och vem.Oskyldiga frågor kan tyckas men ändå högst relevanta när vi står inför ett riksdagsval.

Det är frågor som oppositionsledaren Stefan Löfven – som av allt att döma enligt opinionsundersökningarna får bilda regering i höst – har försökt men inte lycktas besvara med någon större tydlighet.

Istället har det blivit ett resonemang om vilka partier Socialdemokraterna kan tänkas regera tillsammans med utifrån ett ovisst valresultat. Vilka Löfven vill regera med säger han inte mycket om, mer än svepande formuleringar om att Miljöpartiet är en potentiell samarbetspartner.

Istället tenderar han att nostalgiskt längta tillbaka till tider som sedan länge är borta. Vi lever på 2000-talet och inte 1900-talet och Löfven är ingen Tage Erlander som regerade i ensamt majestät i 23 år. S är inte längre något parti med 50 procent av rösterna.

Frågorna kvarstår. Vad vill du göra för Sverige? Hur ska du åstadkomma det du vill göra? Med vem ska du genomföra politiken? Det är samma frågor som statsminister Fredrik Reinfeldt formulerade till dåvarande partiledaren Mona Sahlin. Frågorna liknade sanning och konka hemma i källaren, menade en irriterad och svarslös oppositionsledare innan molnen skingrades med det rödgröna samarbetet.

Löfven är inte sen att retoriskt efterfråga Reinfeldt ett trovärdigt alternativ. Det är välgrundat eftersom två av regeringspartierna sprattlar kring fyraprocentspärren och stödet för regeringen är lågt i mätningarna. Men om något av partierna inte kommer in i riksdagen blir det än mer intressant att veta vilken politik Löfven ska föra och vilka som ska sitta på regeringstaburetterna.

S-ledaren är i realiteten beroende av Vänsterpartiet och Miljöpartiet för att bilda regering men han famlar i mörkret. Idag måste partier samarbeta för att få igenom sina idéer, ty enpartiregerandet är inte längre något alternativ när inga partier når egen majoritet. Att inte ge tydliga besked visar på en rädsla inför den opinion som han just nu dominerar. Skräckexemplet från 2010 när de rödgröna partierna presenterade en gemensam politik tycks fortfarande vålla huvudbry och måste undvikas.

Regeringsfrågan är ingen struntsak. Att låta väljarna köpa grisen i säcken, att partierna ska kohandla efter valet och under nattliga förhandlingar som sker bakom stängda dörrar är inte ett värdigt förhållningssätt i en demokrati.

Att regera är ingen lek och Alliansens blotta existens gör att Löfvens manöverutrymme är begränsat. Vad en vänsterseger innebär i höst vet vi intet om. Ett svar på detta förväntar i alla fall jag mig av en potentiell regeringsbildare när vi närmar oss valdagen. Istället lämnar S-ledaren nu fältet fritt för samarbete med alla partier utom det som ingen vill ha att göra med.

Blockpolitiken är måhända fördummande, för att använda Löfvens ord, men för att genomföra politik krävs kompromisser och koalitionspartners i vår flerpartiparlamentarism. Vi går mot ett ovisst riksdagsval och då hjälper utsträckta händer föga när det handlar om att tillsammans med andra få stöd för ett gemensamt regeringsunderlag.

Det är frågor som oppositionsledaren Stefan Löfven – som av allt att döma enligt opinionsundersökningarna får bilda regering i höst – har försökt men inte lycktas besvara med någon större tydlighet.

Istället har det blivit ett resonemang om vilka partier Socialdemokraterna kan tänkas regera tillsammans med utifrån ett ovisst valresultat. Vilka Löfven vill regera med säger han inte mycket om, mer än svepande formuleringar om att Miljöpartiet är en potentiell samarbetspartner.

Istället tenderar han att nostalgiskt längta tillbaka till tider som sedan länge är borta. Vi lever på 2000-talet och inte 1900-talet och Löfven är ingen Tage Erlander som regerade i ensamt majestät i 23 år. S är inte längre något parti med 50 procent av rösterna.

Frågorna kvarstår. Vad vill du göra för Sverige? Hur ska du åstadkomma det du vill göra? Med vem ska du genomföra politiken? Det är samma frågor som statsminister Fredrik Reinfeldt formulerade till dåvarande partiledaren Mona Sahlin. Frågorna liknade sanning och konka hemma i källaren, menade en irriterad och svarslös oppositionsledare innan molnen skingrades med det rödgröna samarbetet.

Löfven är inte sen att retoriskt efterfråga Reinfeldt ett trovärdigt alternativ. Det är välgrundat eftersom två av regeringspartierna sprattlar kring fyraprocentspärren och stödet för regeringen är lågt i mätningarna. Men om något av partierna inte kommer in i riksdagen blir det än mer intressant att veta vilken politik Löfven ska föra och vilka som ska sitta på regeringstaburetterna.

S-ledaren är i realiteten beroende av Vänsterpartiet och Miljöpartiet för att bilda regering men han famlar i mörkret. Idag måste partier samarbeta för att få igenom sina idéer, ty enpartiregerandet är inte längre något alternativ när inga partier når egen majoritet. Att inte ge tydliga besked visar på en rädsla inför den opinion som han just nu dominerar. Skräckexemplet från 2010 när de rödgröna partierna presenterade en gemensam politik tycks fortfarande vålla huvudbry och måste undvikas.

Regeringsfrågan är ingen struntsak. Att låta väljarna köpa grisen i säcken, att partierna ska kohandla efter valet och under nattliga förhandlingar som sker bakom stängda dörrar är inte ett värdigt förhållningssätt i en demokrati.

Att regera är ingen lek och Alliansens blotta existens gör att Löfvens manöverutrymme är begränsat. Vad en vänsterseger innebär i höst vet vi intet om. Ett svar på detta förväntar i alla fall jag mig av en potentiell regeringsbildare när vi närmar oss valdagen. Istället lämnar S-ledaren nu fältet fritt för samarbete med alla partier utom det som ingen vill ha att göra med.

Blockpolitiken är måhända fördummande, för att använda Löfvens ord, men för att genomföra politik krävs kompromisser och koalitionspartners i vår flerpartiparlamentarism. Vi går mot ett ovisst riksdagsval och då hjälper utsträckta händer föga när det handlar om att tillsammans med andra få stöd för ett gemensamt regeringsunderlag.

  • Linus Hellman

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.