08 aug 2014 04:00

23 jan 2015 15:48

Flemming Mouritsen: När vädret löper amok

Det är måndag eftermiddag och jag sitter på vår inglasade altan och tittar och lyssnar på åskovädret som rumlar runt mig. Blixtarna slår ner hela tiden och det mullrar hotfullt oavbrutet. Regnet har lugnat sig lite men för bara en liten stund sedan vräkte det ner som om en damm hade brustit uppe i himlen. Du minns det va? Det var nu i måndags.

Jag kommer att tänka på tidsparadoxer. När denna text publiceras i SLA är det fredag och då kommer jag att veta om det gick bra. Om blixten slog ner i vårt hus eller om vi skonades. Dessutom kommer jag (vi alla) att veta om det skedde något otäckt i samband med detta åskväder, (Nu hör jag sirener så något har nog hänt... tyvärr) eller om det gick bra i hela närområdet. Så eftersom du läser detta fick jag troligen ingen blixt i huvudet och kunde därför sända in krönikan. Det känns lugnande nu när det åskar för fullt.

Att bli träffad av blixten är en fasa som är för stor för att jag ens ska kunna föreställa mig den. Tidigare idag var jag ute och cyklade och var i Skultorp när det började regna så smått. Man kunde förstå att det var åska på gång med tanke på hur hiskeligt varmt det var så jag satte kurs hemåt. I regnet på vägen hem fantiserade jag om hur jag trodde det skulle upplevas om blixten slog ner i mig medan jag cyklade.

Jag tror inte att jag skulle uppleva smällen. Troligen skulle jag cykla på och sedan inte veta något alls innan jag gradvis vaknade upp i en sjukhussäng och undrade varför jag låg där och varför det gjorde ont överallt? ... om jag nu alls överlevde.

Jag läste i en bok om en man som tycktes vara en levande åskledare. Han träffades av blixten och överlevde flera gånger under sitt liv men efter fem eller sex gånger vann åskan till sist och han dödades. Men vädergudarna var inte färdig med honom ännu för några veckor efter att han hade begravts slog åskan ner i hans gravsten och klöv den på mitten.

Jag har ingen aning om vilken bok det var eller om historien överhuvudtaget är sann även om den påstods vara det. Men nog känner man sin litenhet medan åskan går och inser att det ibland bara är för oss människor att huka oss i våra stugor och vänta på att naturen ska lugna sig trots att vi i vårt moderna samhälle inbillar oss att vi är så mäktiga att vi alltid kan göra allt, oavsett omständigheter.

Jamen, se nu ljusnar det. Och det har inte mullrat på en stund så nu kan det vara dags att sätta punkt, koppla in lite sladdar i datorn igen och sända in texten så att vi på fredag blir påminda om måndagens åskväder. Hujeda!

Hiss: Att det för det mesta går bra när vädret löper amok.

Diss: Att jag glömde boken jag lånat av modern ute i spöregnet.

Jag kommer att tänka på tidsparadoxer. När denna text publiceras i SLA är det fredag och då kommer jag att veta om det gick bra. Om blixten slog ner i vårt hus eller om vi skonades. Dessutom kommer jag (vi alla) att veta om det skedde något otäckt i samband med detta åskväder, (Nu hör jag sirener så något har nog hänt... tyvärr) eller om det gick bra i hela närområdet. Så eftersom du läser detta fick jag troligen ingen blixt i huvudet och kunde därför sända in krönikan. Det känns lugnande nu när det åskar för fullt.

Att bli träffad av blixten är en fasa som är för stor för att jag ens ska kunna föreställa mig den. Tidigare idag var jag ute och cyklade och var i Skultorp när det började regna så smått. Man kunde förstå att det var åska på gång med tanke på hur hiskeligt varmt det var så jag satte kurs hemåt. I regnet på vägen hem fantiserade jag om hur jag trodde det skulle upplevas om blixten slog ner i mig medan jag cyklade.

Jag tror inte att jag skulle uppleva smällen. Troligen skulle jag cykla på och sedan inte veta något alls innan jag gradvis vaknade upp i en sjukhussäng och undrade varför jag låg där och varför det gjorde ont överallt? ... om jag nu alls överlevde.

Jag läste i en bok om en man som tycktes vara en levande åskledare. Han träffades av blixten och överlevde flera gånger under sitt liv men efter fem eller sex gånger vann åskan till sist och han dödades. Men vädergudarna var inte färdig med honom ännu för några veckor efter att han hade begravts slog åskan ner i hans gravsten och klöv den på mitten.

Jag har ingen aning om vilken bok det var eller om historien överhuvudtaget är sann även om den påstods vara det. Men nog känner man sin litenhet medan åskan går och inser att det ibland bara är för oss människor att huka oss i våra stugor och vänta på att naturen ska lugna sig trots att vi i vårt moderna samhälle inbillar oss att vi är så mäktiga att vi alltid kan göra allt, oavsett omständigheter.

Jamen, se nu ljusnar det. Och det har inte mullrat på en stund så nu kan det vara dags att sätta punkt, koppla in lite sladdar i datorn igen och sända in texten så att vi på fredag blir påminda om måndagens åskväder. Hujeda!

Hiss: Att det för det mesta går bra när vädret löper amok.

Diss: Att jag glömde boken jag lånat av modern ute i spöregnet.

  • Flemming Mouritsen

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.