14 aug 2014 04:00

23 jan 2015 15:48

Linus Hellman: När det är dags att lämna festen

Vi har alla hört att man ska lämna en fest när den är som roligast. Det är inte alltid lika enkelt sagt som gjort. Samma resonemang gäller även för politiker som har suttit länge och inte har något kvar att bevisa.

Då kan det vara bättre att själv bestämma när det är dags att kliva åt sidan än att istället kastas ut med fötterna före, att tvingas avgå, straffad av väljarna och besegrad. Samtidigt är det priset som de får betala om dem ger sig in i politiken och striden om makten.

Det är något speciellt med gamla politiker. De är aldrig så populära som när de väl avgår. Det är som att det är först då som folk inser deras betydelse och gärning. Då sällar sig folk gärna till hyllningskörerna.

Den tjeckiske dissidenten och sedermera presidenten Vaclav Havel (1936–2011) har skrivit en intressant teaterpjäs på temat som heter ”Avgång” (2008) och som handlar om en avgående politisk ledare vid namn Vilem Rieger. Pjäsen tar upp ämnen som maktens korruption och maktlöshet.

Att lämna ifrån sig makten är inte det enklaste. Istället tenderar politiker att klamra sig fast på sina jobb tills väljarna obönhörligen kastar ut dem. Det är ju konsekvensen med fria val att mandatperioder har sina slut.

Så var det dock inte för den förre S-märkte statsministern Ingvar Carlsson. Han bestämde att han hade gjort sitt och valde att lämna den politiska scenen 1996. Då hade han återtagit regeringsmakten och nyligen gjort ett starkt val.

I sina memoarer ”Lärdomar” säger han sig inte på något sätt ångra beslutet om att lämna maktens korridorer. Han tar även upp olika ämnen och för ett intressant resonemang om de politiska realiteterna med den blockpolitik vi ser idag när han diskuterar olika valsystem.

Idag har vi ett proportionellt valsystem med många partier och en låg spärr till riksdagen. Andra länder tillämpar majoritetsval där det största partiet i valkretsen tar alla mandat.

Det finns en vanföreställning om att majoritetsval är orättvist och odemokratiskt eftersom det gynnar de största partierna. Problemet med ett proportionellt valsystem med absolut rättvisa är dels att det är svårt att skapa handlingskraftiga regeringar och dels att små partier tenderar att få ett inflytande som inte står i proportion till deras storlek. Vi har sett hur oerhört små partier varit tungan på vågen och kunnat dominera, vilket nog inte riktigt var meningen när vi skrev vår nya grundlag från 1974.

Jag efterspråkar inget system à la USA eller Storbritannien. Ty personligen skulle jag gärna vilja se en kombination av de båda valsystemen, men det är bara en utopisk tanke utan praktiskt möjlighet att genomföras.

Politiker som tillhör de gamla statschefernas krets kan föra sådana resonemang, förmodligen väl medvetna att den politiska makten är borta, medan dagens har att ta hänsyn till verkligheten.

Det finns några saker som man ska göra som politiker. För det första att bli vald, för det andra att bli återvald och för det tredje att bestämma sin avgång. Det sista är det svåraste och det har vi sett åtskilliga exemplen på.

Då kan det vara bättre att själv bestämma när det är dags att kliva åt sidan än att istället kastas ut med fötterna före, att tvingas avgå, straffad av väljarna och besegrad. Samtidigt är det priset som de får betala om dem ger sig in i politiken och striden om makten.

Det är något speciellt med gamla politiker. De är aldrig så populära som när de väl avgår. Det är som att det är först då som folk inser deras betydelse och gärning. Då sällar sig folk gärna till hyllningskörerna.

Den tjeckiske dissidenten och sedermera presidenten Vaclav Havel (1936–2011) har skrivit en intressant teaterpjäs på temat som heter ”Avgång” (2008) och som handlar om en avgående politisk ledare vid namn Vilem Rieger. Pjäsen tar upp ämnen som maktens korruption och maktlöshet.

Att lämna ifrån sig makten är inte det enklaste. Istället tenderar politiker att klamra sig fast på sina jobb tills väljarna obönhörligen kastar ut dem. Det är ju konsekvensen med fria val att mandatperioder har sina slut.

Så var det dock inte för den förre S-märkte statsministern Ingvar Carlsson. Han bestämde att han hade gjort sitt och valde att lämna den politiska scenen 1996. Då hade han återtagit regeringsmakten och nyligen gjort ett starkt val.

I sina memoarer ”Lärdomar” säger han sig inte på något sätt ångra beslutet om att lämna maktens korridorer. Han tar även upp olika ämnen och för ett intressant resonemang om de politiska realiteterna med den blockpolitik vi ser idag när han diskuterar olika valsystem.

Idag har vi ett proportionellt valsystem med många partier och en låg spärr till riksdagen. Andra länder tillämpar majoritetsval där det största partiet i valkretsen tar alla mandat.

Det finns en vanföreställning om att majoritetsval är orättvist och odemokratiskt eftersom det gynnar de största partierna. Problemet med ett proportionellt valsystem med absolut rättvisa är dels att det är svårt att skapa handlingskraftiga regeringar och dels att små partier tenderar att få ett inflytande som inte står i proportion till deras storlek. Vi har sett hur oerhört små partier varit tungan på vågen och kunnat dominera, vilket nog inte riktigt var meningen när vi skrev vår nya grundlag från 1974.

Jag efterspråkar inget system à la USA eller Storbritannien. Ty personligen skulle jag gärna vilja se en kombination av de båda valsystemen, men det är bara en utopisk tanke utan praktiskt möjlighet att genomföras.

Politiker som tillhör de gamla statschefernas krets kan föra sådana resonemang, förmodligen väl medvetna att den politiska makten är borta, medan dagens har att ta hänsyn till verkligheten.

Det finns några saker som man ska göra som politiker. För det första att bli vald, för det andra att bli återvald och för det tredje att bestämma sin avgång. Det sista är det svåraste och det har vi sett åtskilliga exemplen på.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.