22 aug 2014 04:00

23 jan 2015 15:48

Flemming Mouritsen: Jag vågade prata

Så är då sommaren officiellt över i och med att höstterminen har startat. Det kan fortfarande bli varmt några gånger till men nu gäller det att vårda minnet av den underbara sommar vi fick.

Ett betydligt äldre minne som jag behållit nära hjärtat kom jag att tänka på nu i och med skolstarten. För nu skall många elever börja lära sig nya språk och med det kommer osäkerhet och rädsla för att göra fel. Och visst är det bra att lära sig språkets regler korrekt i klassrummet, men när man sedan är på ute resa och skall prata språket på plats är det bara att kasta sig handlöst ut och använda de ord man har. Dessutom kan man alltid använda svenska ord när man inte kommer på de utrikiska, för vem vet...

Någonstans runt 1969, när jag var i elvaårsåldern, fick jag för första gången följa med familjen på en charterresa. Vi flög med ett stort propellerplan till Italienska rivieran och bodde i en liten by som hette Diano Marina där jag åt riktig spagetti bolognese för första gången och badade i massor.

En dag när jag vågade mig på att gå en promenad för mig själv passerade jag en leksaksaffär med många intressanta saker i skyltfönstret och jag fullständigt förälskade mig i en liten leksakskanon med lavett och allt. Så jag klev in i affären för att fråga vad den kostade. Det stod en stor, tjock karl i butiken som log vänligt mot mig och frågade (tror jag) vad jag ville.

Då blev jag totalt stum för jag hade ju ingen aning om vad en kanon hette på italienska så jag stod där och stammade och muttrade planlöst en stund innan jag gav upp och i desperation tog tag i butiksägarens hand och drog honom mot dörren. Han såg lite förvånad ut men följde villigt med ut på gatan till skyltfönstret där jag ivrigt pekade på den lilla kanonen.

Det han sa då glömmer jag aldrig.

-Aaaah! Kanone!

Där och då insåg jag att det är lika bra att använda allt man har, för man vet aldrig hur språken kan vara släkt med varandra och dela ord. Det är bara att chansa. Sedan kanske det som inte begrips via orden blir förståeligt tack vare kroppsspråket istället. Detta gjorde att jag något år senare gick före familjen in i ett gasthaus i Tyskland, långt innan jag börjat plugga tyska, och hade redan bokat rum åt oss alla när resten av familjen kom in. Jag vågade prata... och det har jag haft nytta av otaliga gånger sedan dess.

Kanonen då? Jodå, den låg i rätt prisklass så lycklig som en lärka köpte jag den och jag har den kvar än idag... någonstans.

Hiss: Allt det nyttiga och roliga ungarna kommer att lära sig i skolan.

Diss: Att varken föräldrar eller skola lyckas få barnen att förstå vad skolan är bra för.

Ett betydligt äldre minne som jag behållit nära hjärtat kom jag att tänka på nu i och med skolstarten. För nu skall många elever börja lära sig nya språk och med det kommer osäkerhet och rädsla för att göra fel. Och visst är det bra att lära sig språkets regler korrekt i klassrummet, men när man sedan är på ute resa och skall prata språket på plats är det bara att kasta sig handlöst ut och använda de ord man har. Dessutom kan man alltid använda svenska ord när man inte kommer på de utrikiska, för vem vet...

Någonstans runt 1969, när jag var i elvaårsåldern, fick jag för första gången följa med familjen på en charterresa. Vi flög med ett stort propellerplan till Italienska rivieran och bodde i en liten by som hette Diano Marina där jag åt riktig spagetti bolognese för första gången och badade i massor.

En dag när jag vågade mig på att gå en promenad för mig själv passerade jag en leksaksaffär med många intressanta saker i skyltfönstret och jag fullständigt förälskade mig i en liten leksakskanon med lavett och allt. Så jag klev in i affären för att fråga vad den kostade. Det stod en stor, tjock karl i butiken som log vänligt mot mig och frågade (tror jag) vad jag ville.

Då blev jag totalt stum för jag hade ju ingen aning om vad en kanon hette på italienska så jag stod där och stammade och muttrade planlöst en stund innan jag gav upp och i desperation tog tag i butiksägarens hand och drog honom mot dörren. Han såg lite förvånad ut men följde villigt med ut på gatan till skyltfönstret där jag ivrigt pekade på den lilla kanonen.

Det han sa då glömmer jag aldrig.

-Aaaah! Kanone!

Där och då insåg jag att det är lika bra att använda allt man har, för man vet aldrig hur språken kan vara släkt med varandra och dela ord. Det är bara att chansa. Sedan kanske det som inte begrips via orden blir förståeligt tack vare kroppsspråket istället. Detta gjorde att jag något år senare gick före familjen in i ett gasthaus i Tyskland, långt innan jag börjat plugga tyska, och hade redan bokat rum åt oss alla när resten av familjen kom in. Jag vågade prata... och det har jag haft nytta av otaliga gånger sedan dess.

Kanonen då? Jodå, den låg i rätt prisklass så lycklig som en lärka köpte jag den och jag har den kvar än idag... någonstans.

Hiss: Allt det nyttiga och roliga ungarna kommer att lära sig i skolan.

Diss: Att varken föräldrar eller skola lyckas få barnen att förstå vad skolan är bra för.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.