25 aug 2014 04:00

23 jan 2015 15:48

Petra Lundgren: Som att köpa en lyckopåse

När Katja skulle åka till Amerikat och vara fattig författare i ett halvår, ställde hon till med en loppis för att få in lite stålar och slippa leva enkom på nudlar och popcorn.

Jag skulle iväg på improkurs just den dagen och kunde inte gå, vilket var typiskt eftersom allt var svinbilligt och kostade mellan 5 och 50 kronor. Det jag tyckte var allra roligast var dock inte grejorna, det var att hon skrivit en berättelse till en del av dem. Där fanns ett par högst opraktiska höga stövlar hon köpt för en dejt, det blev inget mer efter den dejten och kanske var det stövlarnas fel. Där fanns en skrivare som hon köpt av ett span. Han ringde på och frågade om hon ville köpa den. Han hade aldrig använt den och det gjorde inte hon heller.

Min första tanke var att försöka få någon att köpa något åt mig på denna loppis. Vad som helst, bara den hade en rolig lapp. Hon föreslog till och med att hon kunde välja ut något till mig. Men det var semestertider och jag hittade tyvärr ingen som skulle dit.

Fast jag kom på en annan fantasiskt bra idé. Hon kunde ju välja en grej och skicka den. Gärna något platt och som gick att rama in ihop med berättelsen om grejen. Absolut sa hon och jag satte in pengar på hennes konto och satte mig vid brevlådan och väntade.

Det kändes lite som att ha köpt en lyckopåse. Man vet inte vad det är i, bara vad det kostar. Efter en väntan som kändes som en evighet damp det ner ett kuvert i min låda en tidig morgon. Förmodligen hade det hamnat hos en granne som varit på semester.

Sällan har jag rivit upp ett kuvert så fort. I kuvertet låg ett reflex. Och en lapp:

”En tidig vintermorgon när jag stod på Korsvägen och frös kom en av Västtrafiks reflexvästar fram och stack den här i handen på mig. Var rädd om dig i mörkret, sa hon med läppglansleende och kontrasten mellan hennes glittriga energi och min pre-kaffe-zombie-dvala var så stark att orden kändes som en religiös uppenbarelse. Sätt den på väskan eller jackan, sa hon och försvann. Jaaa, sa jag hypnotiserat och övertygad om att allt hon sa var rätt och sant. Sen kom bussen, förtrollningen bröts, och jag har inte ens tagit upp reflexen ur påsen. Dumt egentligen, jag tror ju fortfarande att hon hade rätt.”

Jag är för att använda reflex. Men det känns för stort att använda just det här.

Hiss

Kall krispig höstliknade luft

Diss

Att det blir mörkare och mörkare på kvällarna

Jag skulle iväg på improkurs just den dagen och kunde inte gå, vilket var typiskt eftersom allt var svinbilligt och kostade mellan 5 och 50 kronor. Det jag tyckte var allra roligast var dock inte grejorna, det var att hon skrivit en berättelse till en del av dem. Där fanns ett par högst opraktiska höga stövlar hon köpt för en dejt, det blev inget mer efter den dejten och kanske var det stövlarnas fel. Där fanns en skrivare som hon köpt av ett span. Han ringde på och frågade om hon ville köpa den. Han hade aldrig använt den och det gjorde inte hon heller.

Min första tanke var att försöka få någon att köpa något åt mig på denna loppis. Vad som helst, bara den hade en rolig lapp. Hon föreslog till och med att hon kunde välja ut något till mig. Men det var semestertider och jag hittade tyvärr ingen som skulle dit.

Fast jag kom på en annan fantasiskt bra idé. Hon kunde ju välja en grej och skicka den. Gärna något platt och som gick att rama in ihop med berättelsen om grejen. Absolut sa hon och jag satte in pengar på hennes konto och satte mig vid brevlådan och väntade.

Det kändes lite som att ha köpt en lyckopåse. Man vet inte vad det är i, bara vad det kostar. Efter en väntan som kändes som en evighet damp det ner ett kuvert i min låda en tidig morgon. Förmodligen hade det hamnat hos en granne som varit på semester.

Sällan har jag rivit upp ett kuvert så fort. I kuvertet låg ett reflex. Och en lapp:

”En tidig vintermorgon när jag stod på Korsvägen och frös kom en av Västtrafiks reflexvästar fram och stack den här i handen på mig. Var rädd om dig i mörkret, sa hon med läppglansleende och kontrasten mellan hennes glittriga energi och min pre-kaffe-zombie-dvala var så stark att orden kändes som en religiös uppenbarelse. Sätt den på väskan eller jackan, sa hon och försvann. Jaaa, sa jag hypnotiserat och övertygad om att allt hon sa var rätt och sant. Sen kom bussen, förtrollningen bröts, och jag har inte ens tagit upp reflexen ur påsen. Dumt egentligen, jag tror ju fortfarande att hon hade rätt.”

Jag är för att använda reflex. Men det känns för stort att använda just det här.

Hiss

Kall krispig höstliknade luft

Diss

Att det blir mörkare och mörkare på kvällarna

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.