26 aug 2014 04:00

23 jan 2015 15:49

Flemming Mouritsen: Numera viker även jag ett eselöre

Jag hade ett litet samtal med min pappa häromdagen. Det låter kanske inte så spektakulärt om man nu inte räknar in att han gick bort för sju år sedan. Men det jag sade till honom grundar sig i en aspekt av vår relation för många år sedan.

När jag var i tonåren hade jag en närmast religiös relation till böcker. Alla böcker, fenomenet böcker. De skulle hanteras med vördnad och man skulle helst inte kunna se att de var lästa när de var lästa. Så jag öppnade dem knappt utan läste utmed ena boksidan ner på den andra och jag vill påstå att när jag var bokhandlare så var jag själv en av de få som skulle ha kunnat lura i mig att en läst bok var oläst och sedan bytt in den.

Kort sagt var jag oerhört noggrann med mina böcker och den ende som kom undan helskinnad med att skada dem var min undulat Ville som hade en förkärlek för att nagga boksidorna i kanten med sin vassa näbb. Det gillade jag inte men jag gillade honom så jag förlät honom.

Farsan däremot... När jag kommit upp i så pass ålder att jag började läsa böcker som han också kunde tänka sig att läsa så lånade han ibland mina böcker.

Och han gjorde hundöron i dem!

Eller eselöre som vi sa då vi var danska. (Det betyder åsneöra). Jag blev fullständigt rabiat varenda gång det hände och jag skällde hämningslöst på honom för detta oskick och hänsynslösa beteende. Han tog aldrig åt sig för nästa gång så gjorde han det igen... och igen.

Jag var tokarg på honom och han bara skrattade åt det.

Så gick åren och så småningom började jag jobba yrkesmässigt med böcker och med tiden förlorade de sin guldkant som kultföremål och jag började anse att innehållet var det viktigaste, inte föremålet. Så min noggrannhet minskade och numera både bryter jag upp böcker så de kan ligga uppslagna och äter, läser och spiller i dem. Mitt unga jag hade varit förfärad.

Så häromdagen satt jag med en sprillans ny pocketbok då fästmön ropade att hon ville att jag skulle komma. Jag såg mig omkring efter något att stoppa i boken som bokmärke men hittade inget, så jag vek ett hundöra och lade ifrån mig den. Sedan hejdade jag mig och tittade uppåt och suckade.

– Ja ja, säg inget, jag vet! sa jag till pappa.

Han svarade inte, men om det finns en himmel där han är och om han dessutom kan se mig så vet jag att han skrattade gott. Och det är honom väl unnat.

Hiss: Böcker och allt det underbara de kan innehålla.

Diss: Att barn och ungdomar knappt läser böcker längre.

När jag var i tonåren hade jag en närmast religiös relation till böcker. Alla böcker, fenomenet böcker. De skulle hanteras med vördnad och man skulle helst inte kunna se att de var lästa när de var lästa. Så jag öppnade dem knappt utan läste utmed ena boksidan ner på den andra och jag vill påstå att när jag var bokhandlare så var jag själv en av de få som skulle ha kunnat lura i mig att en läst bok var oläst och sedan bytt in den.

Kort sagt var jag oerhört noggrann med mina böcker och den ende som kom undan helskinnad med att skada dem var min undulat Ville som hade en förkärlek för att nagga boksidorna i kanten med sin vassa näbb. Det gillade jag inte men jag gillade honom så jag förlät honom.

Farsan däremot... När jag kommit upp i så pass ålder att jag började läsa böcker som han också kunde tänka sig att läsa så lånade han ibland mina böcker.

Och han gjorde hundöron i dem!

Eller eselöre som vi sa då vi var danska. (Det betyder åsneöra). Jag blev fullständigt rabiat varenda gång det hände och jag skällde hämningslöst på honom för detta oskick och hänsynslösa beteende. Han tog aldrig åt sig för nästa gång så gjorde han det igen... och igen.

Jag var tokarg på honom och han bara skrattade åt det.

Så gick åren och så småningom började jag jobba yrkesmässigt med böcker och med tiden förlorade de sin guldkant som kultföremål och jag började anse att innehållet var det viktigaste, inte föremålet. Så min noggrannhet minskade och numera både bryter jag upp böcker så de kan ligga uppslagna och äter, läser och spiller i dem. Mitt unga jag hade varit förfärad.

Så häromdagen satt jag med en sprillans ny pocketbok då fästmön ropade att hon ville att jag skulle komma. Jag såg mig omkring efter något att stoppa i boken som bokmärke men hittade inget, så jag vek ett hundöra och lade ifrån mig den. Sedan hejdade jag mig och tittade uppåt och suckade.

– Ja ja, säg inget, jag vet! sa jag till pappa.

Han svarade inte, men om det finns en himmel där han är och om han dessutom kan se mig så vet jag att han skrattade gott. Och det är honom väl unnat.

Hiss: Böcker och allt det underbara de kan innehålla.

Diss: Att barn och ungdomar knappt läser böcker längre.

  • Flemming Mouritsen

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.