27 aug 2014 04:00

23 jan 2015 15:49

Johanna Beijbom: Skogens konung var en aning överförfriskad

En dag i förra veckan var jag ute på min dagliga långrunda med hundarna. Nu när början till hösten har kommit är luften så härligt frisk och att gå mellan alla gärden och fält här ute på landet är som balsam för själen.

Jag gick där i min egna lilla värld och njöt av varje andetag jag tog, lite längre bort på vägen kom tre småtjejer på var sin cykel, de var förmodligen på väg till något stall i närheten eftersom de hade ridkläder och hjälmar på sig. Mitt i denna harmoniska stund stannar de plötsligt och pekar och ropar att jag ska se upp. Kastar blicken över axeln. Rakt emot mig och hundarna kommer en stor älgko galopperandes i full fart med två små kalvar efter sig.

Panik utbröt och av alla dessa saker man har lärt sig om i en sådan här situation glömde jag snabbt bort och valde istället att lägga benen på ryggen och springa så fort jag bara kunde. Hundarna som knappt uppfattat vad som händer skuttar och hoppar vid min sida då de tror att jag vill leka.

Tjejerna viftar och skriker och till slut vänder älgkon snett över vägen in i skogen. Åh, herregud. Hade någon filmat detta hade jag förmodligen vunnit första pris i Mitt i naturens tittarfilmtävling. Eller om vi hade gett filmen till Karin Torneklint som är den Svenska förbundskaptenen i friidrott. Hade hon sett mina löpsteg hade jag förmodligen utan tvekan blivit antagen till EM i Amsterdam 2016. Har nog aldrig sprungit så fort i hela mitt liv.

Blev nästan lite imponerad av mig själv. De stackarna tjejerna var helt uppjagade och vågade inte cykla vidare utan vände och följde med en bit tillbaka. Älgar är ju oftast mer rädda för oss människor än vad vi är för dem, men när de har sina kalvar med sig ska man ändå vara väldigt uppmärksam så att man inte kommer emellan då man lätt blir en fiende.

Jag har haft ett riktigt jobbigt älgmöte förut. Det var när jag var runt sex år och satt ute i min lekstuga i trädgården. Det hade hunnit bli lite mörkt och när jag blickar ut genom fönstret ser jag till min förskräckelse att skogens konung står utanför och bligar på mig. Eftersom lekstugan inte var så bra isolerad hörde jag pappa stå ute på altanen och ropa till mig att sitta kvar därinne för det var något som inte riktigt stämde med den här älgen. Den vinglade fram och tillbaka och kunde knappt stå på benen. Han gjorde ifrån sig konstiga ljud och började bli lite väl närgången. Pappa viftade med armarna och vrålade. Älgen verkade inte ett dugg rädd, men efter några minuters kämpande med bortfösandet lunkade han ner i skogen bakom huset. Den stackaren hade tydligen ätit alldeles för många jästa äpplen och vaknade säkert dagen efter med både huvudvärk, minnesluckor och ångest.

Hiss: Friska promenader i skog och mark.

Diss: Överförfriskade älgar.

Jag gick där i min egna lilla värld och njöt av varje andetag jag tog, lite längre bort på vägen kom tre småtjejer på var sin cykel, de var förmodligen på väg till något stall i närheten eftersom de hade ridkläder och hjälmar på sig. Mitt i denna harmoniska stund stannar de plötsligt och pekar och ropar att jag ska se upp. Kastar blicken över axeln. Rakt emot mig och hundarna kommer en stor älgko galopperandes i full fart med två små kalvar efter sig.

Panik utbröt och av alla dessa saker man har lärt sig om i en sådan här situation glömde jag snabbt bort och valde istället att lägga benen på ryggen och springa så fort jag bara kunde. Hundarna som knappt uppfattat vad som händer skuttar och hoppar vid min sida då de tror att jag vill leka.

Tjejerna viftar och skriker och till slut vänder älgkon snett över vägen in i skogen. Åh, herregud. Hade någon filmat detta hade jag förmodligen vunnit första pris i Mitt i naturens tittarfilmtävling. Eller om vi hade gett filmen till Karin Torneklint som är den Svenska förbundskaptenen i friidrott. Hade hon sett mina löpsteg hade jag förmodligen utan tvekan blivit antagen till EM i Amsterdam 2016. Har nog aldrig sprungit så fort i hela mitt liv.

Blev nästan lite imponerad av mig själv. De stackarna tjejerna var helt uppjagade och vågade inte cykla vidare utan vände och följde med en bit tillbaka. Älgar är ju oftast mer rädda för oss människor än vad vi är för dem, men när de har sina kalvar med sig ska man ändå vara väldigt uppmärksam så att man inte kommer emellan då man lätt blir en fiende.

Jag har haft ett riktigt jobbigt älgmöte förut. Det var när jag var runt sex år och satt ute i min lekstuga i trädgården. Det hade hunnit bli lite mörkt och när jag blickar ut genom fönstret ser jag till min förskräckelse att skogens konung står utanför och bligar på mig. Eftersom lekstugan inte var så bra isolerad hörde jag pappa stå ute på altanen och ropa till mig att sitta kvar därinne för det var något som inte riktigt stämde med den här älgen. Den vinglade fram och tillbaka och kunde knappt stå på benen. Han gjorde ifrån sig konstiga ljud och började bli lite väl närgången. Pappa viftade med armarna och vrålade. Älgen verkade inte ett dugg rädd, men efter några minuters kämpande med bortfösandet lunkade han ner i skogen bakom huset. Den stackaren hade tydligen ätit alldeles för många jästa äpplen och vaknade säkert dagen efter med både huvudvärk, minnesluckor och ångest.

Hiss: Friska promenader i skog och mark.

Diss: Överförfriskade älgar.

  • Johanna Beijbom

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.