03 sep 2014 04:00

23 jan 2015 15:49

Johanna Beijbom: Aldrig mer hundar i baksätet

Jag går i valet och kvalet om att skaffa mig en ny bil. Jag har inte så höga krav på vad det ska vara för någon, bara det är en diesel, kombi, den ska inte dra något och den ska vara nästan gratis att köpa. Men viktigast av allt är att den är snygg och vit.

Det verkar väl inte helt omöjligt att hitta, haha. Nu har jag haft körkort i sju år och jag minns dagen som igår när jag fick godkännandet i min hand. Dagen efter min 16-årsdag satte jag stolt upp övningskörningsskylten i bakrutan på mamma och pappas bil. Det vi insåg rätt snabbt var att jag och mamma inte skulle köra ihop. Hon ville helst att jag skulle stå still med bilen hela tiden och inte röra mig en meter. Kom jag upp i över 50 km/h fick hon svårt att andas och var tvungen att veva ner alla rutor.

Pappa däremot var en riktigt bra lärare. Han var lite mer lugn och harmonisk. Jag anmälde mig till en av körskolorna i stan och fick en underbar körlärare. Det enda problemet hon tyckte att jag hade var att jag pratade oavbrutet under hela lektionen om allt som inte hade med bilkörning att göra. Själv tyckte jag att det var viktigt att ventilera sig och få ur sig allt så att det inte gick ut över körningen.

På min uppkörningsdag var jag så nervös att jag höll på att spy. Kan säga att jag aldrig har varit så tyst under en bilfärd som jag var då. –Jaha Johanna, då kan du bara parkera här så kan jag gratulera till körkortet. Precis då släppte all nervositet och sen sprutade tårarna över instrumentbrädan. Äntligen!

Min första bil blev en beige, rostig gammal Opel som jag köpte för fem tusen av en dam i stan. Ingen servo och värmen fungerade bara ibland, perfekt på vintern. Den tog mig i alla fall fram och tillbaka till jobbet. Sen en dag körde grannens unge in i den med en fyrhjuling och efter det fick den åka till bilhimlen.

Min andra bil blev en Volvo v40 kombi. Jättefin och fräsch. Tills den dagen min hund Vincent gick lös på den. Bagaget var full av grejer så han låg så snällt i baksätet och sov. Skulle bara hoppa in i affären för att köpa mjölk, var borta i högst fem minuter. När jag kommer ut på parkeringen har mitt billarm gått igång så jag springer fram till bilen och rycker upp dörren och då fullkomligt vänder det sig i magen på mig. Vincent hade bokstavligt talat bajsat ner hela bilen. Det var bajs på vindrutorna, sätena, på ratten och i taket. Hur lyckades han? Förmodligen hade han blivit så rädd av att larmet gick igång så det satte sina spår på magen.

Ut med hunden på parkeringen då även han var insmord i den härliga smeten. Ringde förtvivlat till mamma som fick komma och hjälpa mig iväg med bilen till en rekondverkstad. Väl på verkstaden vägrade de ta emot bilen då de såg detta som det värsta det sett under alla sina arbetsår. De sa att jag skulle vara tvungen att byta ut hela inredningen om jag ens skulle vilja behålla den. Knäppgökar. Körde hem bilen och städade den i två dagar med alla rengöringsmedel som går att köpa. Och sen var den som splitterny. Inte ett spår efter min lilla bajshund.

Sålde sedan bilen till en kollega som just i denna stund får reda på denna lilla incident. Idag kör jag omkring i en liten fin Toyota, men är som sagt nu ute efter en kombi med stort bagageutrymme så vi slipper att även denna bil blir en så kallad skitbil.

Det verkar väl inte helt omöjligt att hitta, haha. Nu har jag haft körkort i sju år och jag minns dagen som igår när jag fick godkännandet i min hand. Dagen efter min 16-årsdag satte jag stolt upp övningskörningsskylten i bakrutan på mamma och pappas bil. Det vi insåg rätt snabbt var att jag och mamma inte skulle köra ihop. Hon ville helst att jag skulle stå still med bilen hela tiden och inte röra mig en meter. Kom jag upp i över 50 km/h fick hon svårt att andas och var tvungen att veva ner alla rutor.

Pappa däremot var en riktigt bra lärare. Han var lite mer lugn och harmonisk. Jag anmälde mig till en av körskolorna i stan och fick en underbar körlärare. Det enda problemet hon tyckte att jag hade var att jag pratade oavbrutet under hela lektionen om allt som inte hade med bilkörning att göra. Själv tyckte jag att det var viktigt att ventilera sig och få ur sig allt så att det inte gick ut över körningen.

På min uppkörningsdag var jag så nervös att jag höll på att spy. Kan säga att jag aldrig har varit så tyst under en bilfärd som jag var då. –Jaha Johanna, då kan du bara parkera här så kan jag gratulera till körkortet. Precis då släppte all nervositet och sen sprutade tårarna över instrumentbrädan. Äntligen!

Min första bil blev en beige, rostig gammal Opel som jag köpte för fem tusen av en dam i stan. Ingen servo och värmen fungerade bara ibland, perfekt på vintern. Den tog mig i alla fall fram och tillbaka till jobbet. Sen en dag körde grannens unge in i den med en fyrhjuling och efter det fick den åka till bilhimlen.

Min andra bil blev en Volvo v40 kombi. Jättefin och fräsch. Tills den dagen min hund Vincent gick lös på den. Bagaget var full av grejer så han låg så snällt i baksätet och sov. Skulle bara hoppa in i affären för att köpa mjölk, var borta i högst fem minuter. När jag kommer ut på parkeringen har mitt billarm gått igång så jag springer fram till bilen och rycker upp dörren och då fullkomligt vänder det sig i magen på mig. Vincent hade bokstavligt talat bajsat ner hela bilen. Det var bajs på vindrutorna, sätena, på ratten och i taket. Hur lyckades han? Förmodligen hade han blivit så rädd av att larmet gick igång så det satte sina spår på magen.

Ut med hunden på parkeringen då även han var insmord i den härliga smeten. Ringde förtvivlat till mamma som fick komma och hjälpa mig iväg med bilen till en rekondverkstad. Väl på verkstaden vägrade de ta emot bilen då de såg detta som det värsta det sett under alla sina arbetsår. De sa att jag skulle vara tvungen att byta ut hela inredningen om jag ens skulle vilja behålla den. Knäppgökar. Körde hem bilen och städade den i två dagar med alla rengöringsmedel som går att köpa. Och sen var den som splitterny. Inte ett spår efter min lilla bajshund.

Sålde sedan bilen till en kollega som just i denna stund får reda på denna lilla incident. Idag kör jag omkring i en liten fin Toyota, men är som sagt nu ute efter en kombi med stort bagageutrymme så vi slipper att även denna bil blir en så kallad skitbil.

  • Johanna Beijbom

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.