04 sep 2014 04:00

23 jan 2015 15:49

Linus Hellman: När det politiska minnet är kort

Att behandla andra som man själv vill bli behandlad är en gammal gyllene regel som gäller än idag. Det borde också våra politiker förstå men det politiska minnet är ibland kort.

Oppositionen rasade mot statsministerns utspel i förra veckan om att Alliansen är beredd att stoppa delar av deras budgetförslag om det blir regeringsskiftet och en S-ledd minoritetsregering efter valet.

Det skulle oppositionen ha tänkt på när de efter en långvarig budgetstrid tillsammans med Sverigedemokraterna rev upp Alliansens höjning av brytpunkten för statlig skatt i slutet av förra året. Att i konflikt med gällande praxis obstruera för att uppnå kortsiktiga vinningar har alltid ett pris. Ett sådant handlande riskerar att slå tillbaka på den som kastar ett fungerande regelverk över ändan.

Maktförskjutningen från regering till riksdag är uppenbar.

Regeringen styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen.

Så lyder det första kapitlet, sjätte paragrafen i regeringsformen, och det är kring den allting ytterst handlar om.

Att en samlad men oförenlig opposition lyckades stoppa en blygsam skattesänkning kan tyckas som en bagatell men agerandet får i realiteten stora konsekvenser på möjligheten att styra Sverige. En ny praxis har etablerats, i kontrast till den tidigare om att en regering ska få hela sin budget antagen eller förkastad av riksdagen vid ett tillfälle med ett enda beslut, när enskilda utgifter plockas ut.

Numera är det fritt fram för varje opposition att ta tillbaka alla skattesänkningar, bidragshöjningar eller andra utgifter den ogillar som en minoritetsregering föreslår, allt för att stärka statens finanser.

Att regera i minoritet som har varit regel i Sverige under det senaste seklet är inte längre lika enkelt men samtidigt är parlamentariskt stöd också nödvändigt för en regerings existens. För att låna Herbert Tingstens träffsäkra formulering: ”Med parlamentarism menar vi ett regeringssystem, enligt vilket den grupp av personer, som faktiskt utövar den styrande makten, bildas med ledning av i representationen rådande meningar och är tvungen att avgå, då den kommer i mera bestämd motsättning till representationen”.

Mellan 1920 och 1932 hade Sverige flera minoritetsregeringar. Det var en tid när vi fick demokrati och den präglades av många statsministrar som kom och gick. En av dem var Rickard Sandler och när en strid mellan regering och riksdag blossade upp valde han att avgå. Han drog då slutsatsen med en av de skarpaste formuleringar som har gjorts: Det är bättre att denna regering faller än att regeringsmakten lämnas att förfalla.

Minoritetsregeringar får svårare att genomföra sin ekonomiska politik som är själva ryggraden i regeringsutövandet och det leder till en parlamentarisk osäkerhet som Sverige som land får betala ett pris för. Risken finns att vi efter valet i höst får ett nytt budgetbråk fast med ombytta roller. Opposition kan måhända vara irriterad men inte förvånad. Som man bäddar får man ligga, brukar det heta.

Det som kan vänta är regeringar i förfall, regeringskriser och nyvalshot men att återvända till Sandlers tid är inget att trakta efter.

Oppositionen rasade mot statsministerns utspel i förra veckan om att Alliansen är beredd att stoppa delar av deras budgetförslag om det blir regeringsskiftet och en S-ledd minoritetsregering efter valet.

Det skulle oppositionen ha tänkt på när de efter en långvarig budgetstrid tillsammans med Sverigedemokraterna rev upp Alliansens höjning av brytpunkten för statlig skatt i slutet av förra året. Att i konflikt med gällande praxis obstruera för att uppnå kortsiktiga vinningar har alltid ett pris. Ett sådant handlande riskerar att slå tillbaka på den som kastar ett fungerande regelverk över ändan.

Maktförskjutningen från regering till riksdag är uppenbar.

Regeringen styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen.

Så lyder det första kapitlet, sjätte paragrafen i regeringsformen, och det är kring den allting ytterst handlar om.

Att en samlad men oförenlig opposition lyckades stoppa en blygsam skattesänkning kan tyckas som en bagatell men agerandet får i realiteten stora konsekvenser på möjligheten att styra Sverige. En ny praxis har etablerats, i kontrast till den tidigare om att en regering ska få hela sin budget antagen eller förkastad av riksdagen vid ett tillfälle med ett enda beslut, när enskilda utgifter plockas ut.

Numera är det fritt fram för varje opposition att ta tillbaka alla skattesänkningar, bidragshöjningar eller andra utgifter den ogillar som en minoritetsregering föreslår, allt för att stärka statens finanser.

Att regera i minoritet som har varit regel i Sverige under det senaste seklet är inte längre lika enkelt men samtidigt är parlamentariskt stöd också nödvändigt för en regerings existens. För att låna Herbert Tingstens träffsäkra formulering: ”Med parlamentarism menar vi ett regeringssystem, enligt vilket den grupp av personer, som faktiskt utövar den styrande makten, bildas med ledning av i representationen rådande meningar och är tvungen att avgå, då den kommer i mera bestämd motsättning till representationen”.

Mellan 1920 och 1932 hade Sverige flera minoritetsregeringar. Det var en tid när vi fick demokrati och den präglades av många statsministrar som kom och gick. En av dem var Rickard Sandler och när en strid mellan regering och riksdag blossade upp valde han att avgå. Han drog då slutsatsen med en av de skarpaste formuleringar som har gjorts: Det är bättre att denna regering faller än att regeringsmakten lämnas att förfalla.

Minoritetsregeringar får svårare att genomföra sin ekonomiska politik som är själva ryggraden i regeringsutövandet och det leder till en parlamentarisk osäkerhet som Sverige som land får betala ett pris för. Risken finns att vi efter valet i höst får ett nytt budgetbråk fast med ombytta roller. Opposition kan måhända vara irriterad men inte förvånad. Som man bäddar får man ligga, brukar det heta.

Det som kan vänta är regeringar i förfall, regeringskriser och nyvalshot men att återvända till Sandlers tid är inget att trakta efter.

  • Linus Hellman

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.