11 sep 2014 04:00

23 jan 2015 15:50

Linus Hellman: En valrörelse i väntans tider

Om tre dagar står vi vid valurnorna. Valdagen är en högtidsstund i varje demokrati och det är något som både berättigar och förpliktigar. Dessvärre har valrörelsen inte lyckats lyfta till några högre höjder.

Det är svårt att ryckas med i alla dessa debatter som arrangeras i olika medier. Den riktiga hettan saknas och de oförglömliga uttrycken som etsar sig fast och brukar känneteckna varje valrörelse lyser alltjämnt med sin frånvaro. Några försök har gjorts men alltför ofta har det varit en försiktighetslinje som fått råda där gamla, säkra och beprövade argument ständigt återkommer. Konsten att inte göra fel har tagit överhanden och det ger en tråkig och förutsägbar valrörelse.

Förenklat uttryck känns det som att valet står emellan en regering som vet vad den vill inom ramen för en begränsad budget, kontra en opposition som säger sig vilja mer men som inte vet vad den vill tillsammans bortsett från att åstadkomma ett maktskifte.

I den meningen framstår valet mer som en förtroendeomröstning för eller emot den sittande regeringen. Det kan liknas vid Ronald Reagans klassiska fråga till väljarna i det amerikanska presidentvalet 1980: Har ni det bättre i dag än för fyra år sedan? Eller som när två verklighetsbilder står emot varandra och folk får ta ställning till om uttryck som ”att något håller på att gå sönder i Sverige” stämmer?

Regeringen lovar reformer på 13 miljarder och Socialdemokraterna dito på 40 miljoner. Det är 27 miljarder kronor i skillnad men även om det talas om miljarder är det lite i förhållande till statsbudgeten som omsätter över 860 miljarder. Det kan vara värt att begrunda när olika siffror kastas till höger och vänster i debatten.

Det vore förmätet av mig att nu inställa mig i raden av förståsigpåare eller opinionsinstitut och försöka göra mig till tolks för hur det kommer att gå. Snart får vi svaret eller inte alls, ty något tydligt utslag med majoriteter för de olika blocken ter sig i nuläget utsiktslöst.

Ibland är det intressant att reflektera kring vilka frågor som inte debatteras. Var är försvarsfrågorna, utrikesfrågorna, rättsfrågorna eller skattefrågorna i debatten? Inte ens det bekymmersamma utrikespolitiska läget tycks påverka oss i vår lilla ankdamm.

Det är alltför många frågor av karaktären grundsanningar som framförs. För att enkelt avslöja dessa självklarheter är det bara att sätta ett ”inte” framför dem. Utan betydande skiljelinjer blir det ingen bra debatt. Det är rätt futtigt att diskutera momssatser, arbetsgivarutgifter, bidragsnivåer eller en platspolitik med tillfälliga jobb utifrån en retorik att Sverige närmast kommer att gå under om enderas politik vinner väljarnas stöd på söndag.

Den stora berättelsen, kalla det gärna visionen, haltar betänkligt och när samtalen efter en statsministerduell tycks kretsa kring en låda som en av motståndaren stod på snarare än vad som faktiskt sades blir det ett fattigmansbevis.

Jag förstår att ytterlighetspartierna tilldrar sig intresse när de två stora partierna bara går i väntans tider och trängs i mitten. Nu har de tre dagar på sig, med framförallt två slutdebatter och en statsministerduell i teve, att ändra på det.

HISSA – Amerikanska ölsorter.

DISSA – Ogenomförbara vallöften.

Det är svårt att ryckas med i alla dessa debatter som arrangeras i olika medier. Den riktiga hettan saknas och de oförglömliga uttrycken som etsar sig fast och brukar känneteckna varje valrörelse lyser alltjämnt med sin frånvaro. Några försök har gjorts men alltför ofta har det varit en försiktighetslinje som fått råda där gamla, säkra och beprövade argument ständigt återkommer. Konsten att inte göra fel har tagit överhanden och det ger en tråkig och förutsägbar valrörelse.

Förenklat uttryck känns det som att valet står emellan en regering som vet vad den vill inom ramen för en begränsad budget, kontra en opposition som säger sig vilja mer men som inte vet vad den vill tillsammans bortsett från att åstadkomma ett maktskifte.

I den meningen framstår valet mer som en förtroendeomröstning för eller emot den sittande regeringen. Det kan liknas vid Ronald Reagans klassiska fråga till väljarna i det amerikanska presidentvalet 1980: Har ni det bättre i dag än för fyra år sedan? Eller som när två verklighetsbilder står emot varandra och folk får ta ställning till om uttryck som ”att något håller på att gå sönder i Sverige” stämmer?

Regeringen lovar reformer på 13 miljarder och Socialdemokraterna dito på 40 miljoner. Det är 27 miljarder kronor i skillnad men även om det talas om miljarder är det lite i förhållande till statsbudgeten som omsätter över 860 miljarder. Det kan vara värt att begrunda när olika siffror kastas till höger och vänster i debatten.

Det vore förmätet av mig att nu inställa mig i raden av förståsigpåare eller opinionsinstitut och försöka göra mig till tolks för hur det kommer att gå. Snart får vi svaret eller inte alls, ty något tydligt utslag med majoriteter för de olika blocken ter sig i nuläget utsiktslöst.

Ibland är det intressant att reflektera kring vilka frågor som inte debatteras. Var är försvarsfrågorna, utrikesfrågorna, rättsfrågorna eller skattefrågorna i debatten? Inte ens det bekymmersamma utrikespolitiska läget tycks påverka oss i vår lilla ankdamm.

Det är alltför många frågor av karaktären grundsanningar som framförs. För att enkelt avslöja dessa självklarheter är det bara att sätta ett ”inte” framför dem. Utan betydande skiljelinjer blir det ingen bra debatt. Det är rätt futtigt att diskutera momssatser, arbetsgivarutgifter, bidragsnivåer eller en platspolitik med tillfälliga jobb utifrån en retorik att Sverige närmast kommer att gå under om enderas politik vinner väljarnas stöd på söndag.

Den stora berättelsen, kalla det gärna visionen, haltar betänkligt och när samtalen efter en statsministerduell tycks kretsa kring en låda som en av motståndaren stod på snarare än vad som faktiskt sades blir det ett fattigmansbevis.

Jag förstår att ytterlighetspartierna tilldrar sig intresse när de två stora partierna bara går i väntans tider och trängs i mitten. Nu har de tre dagar på sig, med framförallt två slutdebatter och en statsministerduell i teve, att ändra på det.

HISSA – Amerikanska ölsorter.

DISSA – Ogenomförbara vallöften.

  • Linus Hellman

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.