19 sep 2014 04:00

23 jan 2015 15:50

Flemming Mouritsen: Finns jag ens till överhuvudtaget?

För det mesta känns det verkligt. Livet och existensen alltså. Jag finns och dessutom finns jag här och nu. Det känner jag mig för det mesta säker på. Att det dessutom är trevligt att finnas gör inte upplevelsen sämre.

Men så drabbas jag ibland av tvivel. Är tillvaron äkta? Upplever jag verkligen det jag tror mig uppleva eller är det någon som driver med mig? Finns jag ens till överhuvudtaget?

Jag gillar att spela dataspel och får skamset erkänna att jag tycker det är skojigt med de spel där man på skärmen rusar runt i en virtuell värld bärande på absurt stora vapen och krigar mot monster eller fiender. Ett av spelen jag spelat heter Half-Life och utspelar sig i en forskningsanläggning under jord efter en stor katastrof. Lampor blinkar och slår gnistor och allt är hotfullt och underligt. Det är jätteroligt.

Så står jag i hissen i Vasaporten för att åka upp till bilen på parkeringstaket. Den ena taklampan därinne är trasig och den andra blinkar regelbundet... ljus... mörker... ljus... mörker... ljus... och så vidare. Jag får känslan av Half-Life och tittar ner och förväntar mig nästan att se en stor kulspruta i mina händer. Näpp, bara plastpåsar.

Google Earth gillar jag också. I det dataprogrammet kan man se hela jorden uppifrån men även gå ner på gatunivå och titta sig runt nästan överallt. Man har nämligen tagit 360(grader)-foton tätt efter varandra på vägarna runt stora delar av världen. Till och med vårt hus är med på flera bilder.

En dag när jag är ute och åker bil är ljusförhållandena lite speciella och jag tycker det ser ut som om jag åker i Google Earths artificiella värld. Det känns lite oroande men jag ruskar på huvudet och så känns allt normalt igen.

Även om verklighetskänslan ibland får sig en törn så känner jag ändå att världen jag lever i är verklig och sann.

Men så för ett tag sedan såg fästmön och jag ett vetenskapsprogram på tv och där berättade man att några forskare hade tagit fram en teori som går ut på att vår värld kanske är en tredimensionell projektion av en tvådimensionell verklighet på universums yta. Du, jag och den värld som vi lever i skulle alltså vara ett hologram som blott är en illusion, lika verkligt, eller overkligt, som ett dataspel.

Hela tillvaron gungar till lite. Finns jag? Finns egentligen någonting alls? Efter att ha rådbråkat hjärnan en stund med de oroande tankarna faller allt på plats då jag bestämmer mig för att det enda vettiga är att leva i övertygelsen att det jag upplever är verkligt och sedan agera utifrån det. Jag finns... nog.

Hiss: Demokrati ... igen. Det går liksom inte att komma ifrån.

Diss: Att valresultatet kommer att försvaga vem som än försöker sig på att regera.

Men så drabbas jag ibland av tvivel. Är tillvaron äkta? Upplever jag verkligen det jag tror mig uppleva eller är det någon som driver med mig? Finns jag ens till överhuvudtaget?

Jag gillar att spela dataspel och får skamset erkänna att jag tycker det är skojigt med de spel där man på skärmen rusar runt i en virtuell värld bärande på absurt stora vapen och krigar mot monster eller fiender. Ett av spelen jag spelat heter Half-Life och utspelar sig i en forskningsanläggning under jord efter en stor katastrof. Lampor blinkar och slår gnistor och allt är hotfullt och underligt. Det är jätteroligt.

Så står jag i hissen i Vasaporten för att åka upp till bilen på parkeringstaket. Den ena taklampan därinne är trasig och den andra blinkar regelbundet... ljus... mörker... ljus... mörker... ljus... och så vidare. Jag får känslan av Half-Life och tittar ner och förväntar mig nästan att se en stor kulspruta i mina händer. Näpp, bara plastpåsar.

Google Earth gillar jag också. I det dataprogrammet kan man se hela jorden uppifrån men även gå ner på gatunivå och titta sig runt nästan överallt. Man har nämligen tagit 360(grader)-foton tätt efter varandra på vägarna runt stora delar av världen. Till och med vårt hus är med på flera bilder.

En dag när jag är ute och åker bil är ljusförhållandena lite speciella och jag tycker det ser ut som om jag åker i Google Earths artificiella värld. Det känns lite oroande men jag ruskar på huvudet och så känns allt normalt igen.

Även om verklighetskänslan ibland får sig en törn så känner jag ändå att världen jag lever i är verklig och sann.

Men så för ett tag sedan såg fästmön och jag ett vetenskapsprogram på tv och där berättade man att några forskare hade tagit fram en teori som går ut på att vår värld kanske är en tredimensionell projektion av en tvådimensionell verklighet på universums yta. Du, jag och den värld som vi lever i skulle alltså vara ett hologram som blott är en illusion, lika verkligt, eller overkligt, som ett dataspel.

Hela tillvaron gungar till lite. Finns jag? Finns egentligen någonting alls? Efter att ha rådbråkat hjärnan en stund med de oroande tankarna faller allt på plats då jag bestämmer mig för att det enda vettiga är att leva i övertygelsen att det jag upplever är verkligt och sedan agera utifrån det. Jag finns... nog.

Hiss: Demokrati ... igen. Det går liksom inte att komma ifrån.

Diss: Att valresultatet kommer att försvaga vem som än försöker sig på att regera.

  • Flemming Mouritsen

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.