25 sep 2014 04:00

23 jan 2015 15:50

Linus Hellman: Politikens eget Moment 22

Det ägnas stor tid i media åt opinionsundersökningar men det tar tid innan de faktiska valresultaten sjunker in. Det går att säga mycket om valet 2014 men det mest bestående intrycket är ändå resultatet. Det får mig att fästa uppmärksamheten vid en klassisk roman.

Alla vägar bär till Rom, brukar det heta men i realiteten går ju alla vägar åt två olika håll och när det kommer till valet 2014 går vi en välkänd väg till mötes. Slutprodukten blir något så vanligt i Sverige som en minoritetsregering. Det talas om att det är ett unikt parlamentariskt läge i och med Sverigedemokraternas valframgång men annars är mycket sig likt.

Varför gick det som det gick? Eftervalsdebatten har bara börjat och eftervalsprocesserna i partierna får ha sin gilla gång. Analyser har gjorts och den förre statsministern Göran Persson lämnade i söndagens Agenda i Svt sin förklaring.

Jag tänkte ta fasta på en av hans ståndpunkter kring de minskade skillnaderna i svensk politik. För fyra år sedan skrev jag en krönika i denna tidning under rubriken ”Partierna har blivit som matvaror”. Det var ett sätt att belysa den avideologisering som har skett och det visade sig ånyo i årets valrörelse.

I slutändan när allt skalades ner var skillnaderna bara 27 miljarder mellan Socialdemokraternas och Alliansens valmanifest. Den stora striden utsträckte sig till vad som skulle hända med en momssats och nivån i arbetsgivarutgifterna för unga. Det är mycket futtigt i en valrörelse som istället borde handla om vilket Sverige vi ska ha, om de stora dragen, värderingar och visioner snarare än kameralt tjafs.

Att få ihop en regeringsbildning är en sak, att baxa igenom sin politik i riksdagen är en helt annan. I parlamentet riskerar Stefan Löfven att mötas av antikoalitioner som kan förenas i nej-röstande på samma sätt som Fredrik Reinfeldt fick erfara under den förra mandatperioden.

Det är de hårdaste uttrycken som man får äta upp brukar det heta. Löfven ångrar säkert idag ett uttalande som oppositionsledare när Socialdemokraterna levde i sitt största segerrus och innan de visste något om valresultat. Reinfeldt ledde en klen minoritetsregering, med 49,3 procent och bara få mandat från egen majoritet, hette det i en partiledardebatt för drygt ett år sedan. Vad är då Löfvens regering som inte ens når upp till 40 procent och som knappt får ihop 44 med V:s hjälp?

Med en svag regering och ständiga behov av kompromisser blir det svårt att åstadkomma stora förändringar. Då riskerar de minskade skillnaderna att befästas och vilka som tjänar på detta vet vi alltför väl.

Vi står inför en politisk situation likt Joseph Hellers roman med samma namn Moment 22. Oavsett hur man väljer att hantera SD, det visar de europeiska exemplen med liknande partier, tenderar dessa att bestå och till och med växa. Men alternativet till att hålla partiet på avstånd är desto mer avskräckande. Kampen måste vinnas med retorikens medel och politiken måste ta tillbaka sin lysande kraft: Ideologin. I det har både regering och opposition ett ansvar.

Alla vägar bär till Rom, brukar det heta men i realiteten går ju alla vägar åt två olika håll och när det kommer till valet 2014 går vi en välkänd väg till mötes. Slutprodukten blir något så vanligt i Sverige som en minoritetsregering. Det talas om att det är ett unikt parlamentariskt läge i och med Sverigedemokraternas valframgång men annars är mycket sig likt.

Varför gick det som det gick? Eftervalsdebatten har bara börjat och eftervalsprocesserna i partierna får ha sin gilla gång. Analyser har gjorts och den förre statsministern Göran Persson lämnade i söndagens Agenda i Svt sin förklaring.

Jag tänkte ta fasta på en av hans ståndpunkter kring de minskade skillnaderna i svensk politik. För fyra år sedan skrev jag en krönika i denna tidning under rubriken ”Partierna har blivit som matvaror”. Det var ett sätt att belysa den avideologisering som har skett och det visade sig ånyo i årets valrörelse.

I slutändan när allt skalades ner var skillnaderna bara 27 miljarder mellan Socialdemokraternas och Alliansens valmanifest. Den stora striden utsträckte sig till vad som skulle hända med en momssats och nivån i arbetsgivarutgifterna för unga. Det är mycket futtigt i en valrörelse som istället borde handla om vilket Sverige vi ska ha, om de stora dragen, värderingar och visioner snarare än kameralt tjafs.

Att få ihop en regeringsbildning är en sak, att baxa igenom sin politik i riksdagen är en helt annan. I parlamentet riskerar Stefan Löfven att mötas av antikoalitioner som kan förenas i nej-röstande på samma sätt som Fredrik Reinfeldt fick erfara under den förra mandatperioden.

Det är de hårdaste uttrycken som man får äta upp brukar det heta. Löfven ångrar säkert idag ett uttalande som oppositionsledare när Socialdemokraterna levde i sitt största segerrus och innan de visste något om valresultat. Reinfeldt ledde en klen minoritetsregering, med 49,3 procent och bara få mandat från egen majoritet, hette det i en partiledardebatt för drygt ett år sedan. Vad är då Löfvens regering som inte ens når upp till 40 procent och som knappt får ihop 44 med V:s hjälp?

Med en svag regering och ständiga behov av kompromisser blir det svårt att åstadkomma stora förändringar. Då riskerar de minskade skillnaderna att befästas och vilka som tjänar på detta vet vi alltför väl.

Vi står inför en politisk situation likt Joseph Hellers roman med samma namn Moment 22. Oavsett hur man väljer att hantera SD, det visar de europeiska exemplen med liknande partier, tenderar dessa att bestå och till och med växa. Men alternativet till att hålla partiet på avstånd är desto mer avskräckande. Kampen måste vinnas med retorikens medel och politiken måste ta tillbaka sin lysande kraft: Ideologin. I det har både regering och opposition ett ansvar.

  • Linus Hellman

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.