29 sep 2014 04:00

23 jan 2015 15:51

Sju dagar med ett skelett ...

Om du såg någon som gjorde en utökad huvud-axlar-knä-och-tå-version på perrongen i Skövde så är det mycket möjligt att det var jag. Jag kom nämligen på att jag kunde lära mig skelettet så. Och varför ska jag lära mig skelettet undrar kanske du då? Jo, jag läser till personlig tränare och det är en av många saker som man måste kunna.

Till saken hör att jag är skeletträdd även om det inte är så farligt nu för tiden. När jag var liten låg jag däremot raklång i sängen för att inte nudda skelettet och i klassrummet på mellanstadiet hade vi ett skelett som min magister fick hänga en presenning över, annars vägrade jag att gå in.

Så det jag minst såg fram emot på denna utbildning var att sitta i ett klassrum där ett skelett stirrade på mig hela dagarna. Skelettet vi hade i mellanstadiet var stort och resligt (eller så var det jag som var kortare än jag är nu). Det hånlog elakt mot mig och stirrade med sina ögonhålor.

Det skelettet jag ”lärt känna nu” har varit betydligt trevligare. Det kan delvis bero på att det är mindre. Det i sin tur kan bero på två saker. Ett: Det är ett tjejskelett och inte äkta (det sägs att mellanstadieskelettet var äkta). Två: Jag har blivit längre än jag var när jag var tio-tolv år.

Så hur har det gått att ha ett skelett i klassrummet den här gången då? I sju dagar närmare bestämt. Över förväntan måste jag säga. Det är nästan så jag är imponerad av mig själv. Jag blev inte ett dugg rädd. Förutom att skelettet var mindre och jag större så hade det här skelettet även tappat hakan. Huvudet hänger liksom ner och käken hänger ännu mer och snett. Om det skulle attackera mig så skulle det inte kunna bitas. Det kändes ju tryggt. Efter några dagar var det helt naturligt att skelettet stod i klassrummet. Jag var till och med framme och tittade på det. Nära.

Det här med skelett får mig att tänka på Albert och Herberts julkalender som man enligt mig kan titta på året om. Avsnitt 16 heter Decemberspöken. Det hade jag inte kunnat se när jag var mindre. Herbert har varit på auktion och kommer hemsläpandes på ett skelett som precis som mellanstadieskelettet ser jätteelakt ut med sitt hånflin. Albert läser spökböcker som den Dreglande demonen och Skallerormen med två huvuden. Och så går han iväg och lånar nya böcker. Däribland Benranglets hemlighet av Benjamin Balander. Du fattar vad otäckt det blir va?

Jag har en kompis som kan alla repliker i den här julkalendern utantill. Jag börjar knappa in. Bäst kan jag förstås dem i avsnitt 16 och roar mig då och då med att säga ”schelett” i stället för skelett. Precis som Albert.

Hiss

Att lära känna nya människor, speciellt sådana med likadana intressen.

Diss

Att jag inte kan Jonas von Essens minnesteknik, den hade behövts nu.

Till saken hör att jag är skeletträdd även om det inte är så farligt nu för tiden. När jag var liten låg jag däremot raklång i sängen för att inte nudda skelettet och i klassrummet på mellanstadiet hade vi ett skelett som min magister fick hänga en presenning över, annars vägrade jag att gå in.

Så det jag minst såg fram emot på denna utbildning var att sitta i ett klassrum där ett skelett stirrade på mig hela dagarna. Skelettet vi hade i mellanstadiet var stort och resligt (eller så var det jag som var kortare än jag är nu). Det hånlog elakt mot mig och stirrade med sina ögonhålor.

Det skelettet jag ”lärt känna nu” har varit betydligt trevligare. Det kan delvis bero på att det är mindre. Det i sin tur kan bero på två saker. Ett: Det är ett tjejskelett och inte äkta (det sägs att mellanstadieskelettet var äkta). Två: Jag har blivit längre än jag var när jag var tio-tolv år.

Så hur har det gått att ha ett skelett i klassrummet den här gången då? I sju dagar närmare bestämt. Över förväntan måste jag säga. Det är nästan så jag är imponerad av mig själv. Jag blev inte ett dugg rädd. Förutom att skelettet var mindre och jag större så hade det här skelettet även tappat hakan. Huvudet hänger liksom ner och käken hänger ännu mer och snett. Om det skulle attackera mig så skulle det inte kunna bitas. Det kändes ju tryggt. Efter några dagar var det helt naturligt att skelettet stod i klassrummet. Jag var till och med framme och tittade på det. Nära.

Det här med skelett får mig att tänka på Albert och Herberts julkalender som man enligt mig kan titta på året om. Avsnitt 16 heter Decemberspöken. Det hade jag inte kunnat se när jag var mindre. Herbert har varit på auktion och kommer hemsläpandes på ett skelett som precis som mellanstadieskelettet ser jätteelakt ut med sitt hånflin. Albert läser spökböcker som den Dreglande demonen och Skallerormen med två huvuden. Och så går han iväg och lånar nya böcker. Däribland Benranglets hemlighet av Benjamin Balander. Du fattar vad otäckt det blir va?

Jag har en kompis som kan alla repliker i den här julkalendern utantill. Jag börjar knappa in. Bäst kan jag förstås dem i avsnitt 16 och roar mig då och då med att säga ”schelett” i stället för skelett. Precis som Albert.

Hiss

Att lära känna nya människor, speciellt sådana med likadana intressen.

Diss

Att jag inte kan Jonas von Essens minnesteknik, den hade behövts nu.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.