01 okt 2014 04:00

23 jan 2015 15:51

Tårfyllt farväl

Stod i boxen med huvudet inborrat i hans svarta fina man. Mina armar omslöt den ståtliga halsen och jag tog långa djupa andetag för att få känna hans underbara doft. Det var alldeles lugnt och stilla i stallet, det enda som hördes var ljudet av min trogna väns tuggande av sin mat.

Jag blundade och lyssnade. Tårarna rann nedför min kind. Mina tankar gjorde ont, imorgon är han inte kvar hos mig. Imorgon får jag aldrig mer se honom. Imorgon är dagen då min älskade häst lämnar jordelivet för grönare ängar.

Ni som har läst mina andra krönikor minns säkert den jag skrev om min 12-årsdag. Den bästa födelsedagen i mitt liv, då jag fick min fina Hot Shot. Jag hade sett honom flera gånger hos hans förra ägare som även var vår hovslagare. Han var stor, svart och manen glänste i solen. Han var den snyggaste häst jag skådat med sin välbyggda, muskulösa kropp. Högst upp på önskelistan stod hans namn och några dagar senare var han min. Har nog aldrig blivit så glad och lycklig. Vi delade varje dag tillsammans, så fort jag vaknade slängde jag på mig ridkläderna och begav mig ut till stallet. Jag hade honom inhyrd hos min bästa vän Charlotte som själv hade egna hästar. Vi levde för våra djur och det fanns inget annat än dem på hjärnan. Vi kunde vara ute i flera timmar och bara skritta runt i skogen. Det var balsam för själen kan jag lova.

Hot Shot har alltid varit lite egen och hade sina egna ideér om vissa saker. På varje hopptävling fick jag först anmäla oss till den lägsta klassen då han var tvungen att få komma in på banan för att kolla läget på alla hinder. Allt var läskigt och farligt. Det gällde att hålla hårt i tyglarna och manen om man ville hålla sig kvar. Vi klarade aldrig första rundan felfritt. Men som sagt hade han bara fått se allt en gång så gick de andra rundorna helt exemplariskt bra. Han flög över hindren utan problem och publiken undrade nog om jag hade bytt häst i pausen. Han var speciell, men fullkomligt underbar.

När vi sedan flyttade till egen hästgård så fick han en ny kompis, min lillebrors häst Lilleman. Låt inte namnet lura er. Han var en stor, brun nordsvensk med tjock, lång och lockig man. Han var identisk med Emil i Lönnebergas häst Lukas. De blev bästa vänner och klarade sig inte en sekund utan varandras sällskap. Om jag och Hot Shot var iväg på hoppträning fick Lilleman snällt följa med för att stå utanför ridbanan så att de hela tiden hade varandra inom synhåll. Älskade hästar. Åren gick och de blev äldre. Krämporna började komma och till slut kom dagen då vi stod inför ett av de jobbigaste besluten att behöva ta. Vi visste att de hade levt ett långt och värdigt liv båda två, och de hade fått vara lyckliga.

Som de bästa vänner de var så skulle de också få lämna tillsammans, ingen av dem skulle behöva vara ensam kvar. Detta är baksidan med att ha djur, att man oftast måste bestämma själv när det är dags. Och man ska aldrig ha kvar någon för sin egen skull. Man måste alltid sätta djuren före sina egna känslor.

Måndagen den 22:e september pussade jag min fantastiska hästs mule för sista gången. Jag kan komma på mig själv att titta ut och leta efter dem i hagen, eller att jag helt plötsligt undrar varför det är släckt i stallet. Det kommer ta tid, men jag kommer aldrig glömma. De är inte här, men jag vet att de nu springer på de evigt gröna ängarna långt, långt bort där tiden står helt stilla.

Jag blundade och lyssnade. Tårarna rann nedför min kind. Mina tankar gjorde ont, imorgon är han inte kvar hos mig. Imorgon får jag aldrig mer se honom. Imorgon är dagen då min älskade häst lämnar jordelivet för grönare ängar.

Ni som har läst mina andra krönikor minns säkert den jag skrev om min 12-årsdag. Den bästa födelsedagen i mitt liv, då jag fick min fina Hot Shot. Jag hade sett honom flera gånger hos hans förra ägare som även var vår hovslagare. Han var stor, svart och manen glänste i solen. Han var den snyggaste häst jag skådat med sin välbyggda, muskulösa kropp. Högst upp på önskelistan stod hans namn och några dagar senare var han min. Har nog aldrig blivit så glad och lycklig. Vi delade varje dag tillsammans, så fort jag vaknade slängde jag på mig ridkläderna och begav mig ut till stallet. Jag hade honom inhyrd hos min bästa vän Charlotte som själv hade egna hästar. Vi levde för våra djur och det fanns inget annat än dem på hjärnan. Vi kunde vara ute i flera timmar och bara skritta runt i skogen. Det var balsam för själen kan jag lova.

Hot Shot har alltid varit lite egen och hade sina egna ideér om vissa saker. På varje hopptävling fick jag först anmäla oss till den lägsta klassen då han var tvungen att få komma in på banan för att kolla läget på alla hinder. Allt var läskigt och farligt. Det gällde att hålla hårt i tyglarna och manen om man ville hålla sig kvar. Vi klarade aldrig första rundan felfritt. Men som sagt hade han bara fått se allt en gång så gick de andra rundorna helt exemplariskt bra. Han flög över hindren utan problem och publiken undrade nog om jag hade bytt häst i pausen. Han var speciell, men fullkomligt underbar.

När vi sedan flyttade till egen hästgård så fick han en ny kompis, min lillebrors häst Lilleman. Låt inte namnet lura er. Han var en stor, brun nordsvensk med tjock, lång och lockig man. Han var identisk med Emil i Lönnebergas häst Lukas. De blev bästa vänner och klarade sig inte en sekund utan varandras sällskap. Om jag och Hot Shot var iväg på hoppträning fick Lilleman snällt följa med för att stå utanför ridbanan så att de hela tiden hade varandra inom synhåll. Älskade hästar. Åren gick och de blev äldre. Krämporna började komma och till slut kom dagen då vi stod inför ett av de jobbigaste besluten att behöva ta. Vi visste att de hade levt ett långt och värdigt liv båda två, och de hade fått vara lyckliga.

Som de bästa vänner de var så skulle de också få lämna tillsammans, ingen av dem skulle behöva vara ensam kvar. Detta är baksidan med att ha djur, att man oftast måste bestämma själv när det är dags. Och man ska aldrig ha kvar någon för sin egen skull. Man måste alltid sätta djuren före sina egna känslor.

Måndagen den 22:e september pussade jag min fantastiska hästs mule för sista gången. Jag kan komma på mig själv att titta ut och leta efter dem i hagen, eller att jag helt plötsligt undrar varför det är släckt i stallet. Det kommer ta tid, men jag kommer aldrig glömma. De är inte här, men jag vet att de nu springer på de evigt gröna ängarna långt, långt bort där tiden står helt stilla.

  • Johanna Beijbom

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.