03 okt 2014 04:00

23 jan 2015 15:51

Mitt eget åldrande går också snabbare

Så går tiden... Det är redan oktober nu. Jag kan bara inte fatta vart tiden tar vägen, jag menar, det är ju inte mer än några dagar sedan det blev augusti och redan då undrade jag vart sommaren hade tagit vägen?

Nu hade vi i och för sig en härlig sommar med fint väder och många sköna stunder och utflykter runt om i Skaraborg, men där i början av augusti förstod jag inte riktigt vad som hänt med juni och juli.

Tiden tycks bete sig som en maratonlöpare som missuppfattat det där med energiåtgång, så istället för att hålla en jämn lunk under hela loppet så går tiden ut lugnt och sölar sig fram i början av loppet för att sedan öka undan för undan och nu när jag passerat (med råge) femtiostrecket så sprintar tiden iväg på ett sätt som får mig att tro att den befinner sig mitt på upploppsrakan. Jag drabbas av lättare panik och ropar till min personliga tid:

-Nä, nä! Ta det lugnt! Vi är inte inne på upploppet än, jag har tänkt mig att finnas med i många år till! Lugna dig... andas!

Men icke så, snart är det jul och sedan hinner man knappt vända sig om i sängen när man ligger och drar sig på juldagsmorgonen innan det är midsommar igen och då, innan man hunnit svälja snapsen till sillen, är det dags att sätta på dubbdäck och panikjaga de sista julklapparna igen. Som man knappt hinner lämna över innan påsklunchen serveras.

I och med att tiden går snabbare med åren så går mitt eget åldrande snabbare också. Det är väl helt naturligt men på något sätt lite svårt att smälta ändå. Jag tar inte gärna på mig läsglasögonen längre när jag tittar mig i spegeln för jag föredrar att leva i inbillad ungdomlighet. Därför blir jag överraskad när jag omnämns som en av de äldre i sällskapet, numera oavsett vilket sällskap det är (utom möjligtvis när jag föreläser om min tid som bokhandlare för någon pensionärsförening).

Men i min relation till mig själv är jag fortfarande en yngling och det smärtar i mitt inre var gång jag handlar något med åldersgräns och kassören frågar personerna före och efter mig om legitimation, men inte mig. Mitt förnuft förstår varför men mitt ego sparkar bakut, så därför brukade jag ibland fråga kassörerna om de ville se min legitimation? Artigt skrattande svarade de att det inte behövdes.

Jag slutade att ställa den frågan för något år sedan när jag handlade på Systembolaget i Commerce och min vana trogen frågade jag om jag skulle visa mitt leg?

Den unge mannen i kassan tittade upp och sa leende:

-Nej tack, det behövs inte. Vi har ingen övre gräns.

Hiss: Livet, universum och allting. Att finnas till helt enkelt.

Diss: Sjukdomar, våld och konflikter som gör många liv allt för korta.

Nu hade vi i och för sig en härlig sommar med fint väder och många sköna stunder och utflykter runt om i Skaraborg, men där i början av augusti förstod jag inte riktigt vad som hänt med juni och juli.

Tiden tycks bete sig som en maratonlöpare som missuppfattat det där med energiåtgång, så istället för att hålla en jämn lunk under hela loppet så går tiden ut lugnt och sölar sig fram i början av loppet för att sedan öka undan för undan och nu när jag passerat (med råge) femtiostrecket så sprintar tiden iväg på ett sätt som får mig att tro att den befinner sig mitt på upploppsrakan. Jag drabbas av lättare panik och ropar till min personliga tid:

-Nä, nä! Ta det lugnt! Vi är inte inne på upploppet än, jag har tänkt mig att finnas med i många år till! Lugna dig... andas!

Men icke så, snart är det jul och sedan hinner man knappt vända sig om i sängen när man ligger och drar sig på juldagsmorgonen innan det är midsommar igen och då, innan man hunnit svälja snapsen till sillen, är det dags att sätta på dubbdäck och panikjaga de sista julklapparna igen. Som man knappt hinner lämna över innan påsklunchen serveras.

I och med att tiden går snabbare med åren så går mitt eget åldrande snabbare också. Det är väl helt naturligt men på något sätt lite svårt att smälta ändå. Jag tar inte gärna på mig läsglasögonen längre när jag tittar mig i spegeln för jag föredrar att leva i inbillad ungdomlighet. Därför blir jag överraskad när jag omnämns som en av de äldre i sällskapet, numera oavsett vilket sällskap det är (utom möjligtvis när jag föreläser om min tid som bokhandlare för någon pensionärsförening).

Men i min relation till mig själv är jag fortfarande en yngling och det smärtar i mitt inre var gång jag handlar något med åldersgräns och kassören frågar personerna före och efter mig om legitimation, men inte mig. Mitt förnuft förstår varför men mitt ego sparkar bakut, så därför brukade jag ibland fråga kassörerna om de ville se min legitimation? Artigt skrattande svarade de att det inte behövdes.

Jag slutade att ställa den frågan för något år sedan när jag handlade på Systembolaget i Commerce och min vana trogen frågade jag om jag skulle visa mitt leg?

Den unge mannen i kassan tittade upp och sa leende:

-Nej tack, det behövs inte. Vi har ingen övre gräns.

Hiss: Livet, universum och allting. Att finnas till helt enkelt.

Diss: Sjukdomar, våld och konflikter som gör många liv allt för korta.

  • Flemming Mouritsen

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.