07 okt 2014 04:00

23 jan 2015 15:51

Hoppas jag slipper bli granskad

Det är nu alla avslöjanden kommer. Så brukar det vara när nya regeringar tillsätts. De nya ministrarna granskas av media in på bara underkläderna – allt ska fram.

Och det är rätt. Har man som politiker fått förtroendet att vara med och styra landet måste man tåla att bli ifrågasatt, för det är ju inget tvång på att bli politiker. Och kommer inte avslöjandena nu, så kan det ta några år. Bara för att man klarat en ”inskolningsperiod” utan att bli granskad, betyder det inte alla lik i lasten är begravda. Nej, vänta bara...

Ibland blir avslöjandena väldigt pinsamma och talande: En kulturminister som inte betalat tv-licensen, en miljöminister som använder förbjuden giftig färg, en annan miljöförespråkare som åkte fler taxiresor än någon annan riksdagspolitiker, ministrar som varit inblandade i tvivelaktiga aktieaffärer, ministrar som varit delaktiga i än mer tvivelaktiga svenska oljebolag på helt fel ställe i världen, någon som anlitat svart städhjälp (innan rut-avdraget uppfanns), ministrar som fått, och vissa fall inte betalat, p-böter, någon som rökt hasch. Jamen, listan kan göras lång och den är väldigt intressant. Man skrattar och säger ”Men hur kunde hen göra så? Hur kan hen ens komma på tanken? Såååå dumt!”

Snart diskuteras om politikern kan sitta kvar, vi tycker och vänder och vrider. Vi är alla lite smådomare som gärna vill utdela ett och annat straff. Det görs pudlar högt och lågt och man får höra många olika förklaringar till det dumma och pinsamma som hänt.

Men mitt i allt det där, när vi dömer andra – för fenomenet drabbar inte bara politiker utan även toppchefer eller rikskändisar som gjort bort sig på ett eller annat sätt – slår det mig att tänk om jag skulle råka ut för samma granskning. Nu är kändisskap definitivt ingenting jag på minsta sätt eftersträvar, men tänk om... När jag börjar bläddra i den oskrivna dagboken i hjärnan kommer jag snabbt på ett antal händelser som förmodligen skulle te sig pinsamma om de hamnade i medias fokus om jag vore toppolitiker eller på annat sätt en betydande person i landet. Nej, jag har varken begått kriminella handlingar eller annat allvarligt, bara gjort en del ”fel” i livet, som vi alla förmodligen har gjort, inte minst i ungdomen.

Vissa av medias avslöjanden är självklart avgörande och mycket viktiga för om man kan ha förtroende för en politiker eller hög chef. Men i bland känna det bara väldigt skönt att man inte själv blir granskad...

Hiss: Grattis till bästa Malmö FF!

Diss: Det grova våldet i samhället! Vad kan vi göra åt det??

Och det är rätt. Har man som politiker fått förtroendet att vara med och styra landet måste man tåla att bli ifrågasatt, för det är ju inget tvång på att bli politiker. Och kommer inte avslöjandena nu, så kan det ta några år. Bara för att man klarat en ”inskolningsperiod” utan att bli granskad, betyder det inte alla lik i lasten är begravda. Nej, vänta bara...

Ibland blir avslöjandena väldigt pinsamma och talande: En kulturminister som inte betalat tv-licensen, en miljöminister som använder förbjuden giftig färg, en annan miljöförespråkare som åkte fler taxiresor än någon annan riksdagspolitiker, ministrar som varit inblandade i tvivelaktiga aktieaffärer, ministrar som varit delaktiga i än mer tvivelaktiga svenska oljebolag på helt fel ställe i världen, någon som anlitat svart städhjälp (innan rut-avdraget uppfanns), ministrar som fått, och vissa fall inte betalat, p-böter, någon som rökt hasch. Jamen, listan kan göras lång och den är väldigt intressant. Man skrattar och säger ”Men hur kunde hen göra så? Hur kan hen ens komma på tanken? Såååå dumt!”

Snart diskuteras om politikern kan sitta kvar, vi tycker och vänder och vrider. Vi är alla lite smådomare som gärna vill utdela ett och annat straff. Det görs pudlar högt och lågt och man får höra många olika förklaringar till det dumma och pinsamma som hänt.

Men mitt i allt det där, när vi dömer andra – för fenomenet drabbar inte bara politiker utan även toppchefer eller rikskändisar som gjort bort sig på ett eller annat sätt – slår det mig att tänk om jag skulle råka ut för samma granskning. Nu är kändisskap definitivt ingenting jag på minsta sätt eftersträvar, men tänk om... När jag börjar bläddra i den oskrivna dagboken i hjärnan kommer jag snabbt på ett antal händelser som förmodligen skulle te sig pinsamma om de hamnade i medias fokus om jag vore toppolitiker eller på annat sätt en betydande person i landet. Nej, jag har varken begått kriminella handlingar eller annat allvarligt, bara gjort en del ”fel” i livet, som vi alla förmodligen har gjort, inte minst i ungdomen.

Vissa av medias avslöjanden är självklart avgörande och mycket viktiga för om man kan ha förtroende för en politiker eller hög chef. Men i bland känna det bara väldigt skönt att man inte själv blir granskad...

Hiss: Grattis till bästa Malmö FF!

Diss: Det grova våldet i samhället! Vad kan vi göra åt det??

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.