08 okt 2014 04:00

23 jan 2015 15:51

Vilse i de norska skogarna

När mamma la ut en bild på facebook på hennes och pappas otroliga mängd svamp de hade hittat efter en dag i skogen väcktes tävlingsmänniskan i mig. Kan de så kan jag. Och svamp som är så himla gott. Pappa är en riktig hejare på att hitta det gula guldet så taktiskt sett så tog jag med mig honom och min sambo ut på jakten.

I bilen på väg till det perfekta stället som pappa kallar det så hade han en noga genomgång om vilka svampar man ska plocka och de man helst ska låta bli. Efter den lektionen kan jag nog klassas som svampexpert. Det var en riktig kringelikrokväg vi körde på och skogen blev bara tätare och tätare. Solen sken och det var en helt perfekt höstdag.

Väl framme bytte vi snabbt om till gummistövlar och dundrade rakt in i skogen. Det dröjde inte länge förrän pappa hittade de första kantarellerna och snäll som han är så la han dem i min lilla svampkorg. Det gick bara några minuter tills min sambo ropar högt att även han hittat ett gäng. Lite frustrerande men jag gav inte upp, vi hade ju precis börjat. När man går sådär i skogen med ögonen ner i backen så inser man att det är rätt lätt att virra bort sig, det ser ju nästan likadant ut överallt, träd, sten, gräs, träd, en sten till och så håller det på.

Förra året var vi på en spelning uppe i Norge. Vi bodde på en jättefin stor herrgård mitt ute i ingenstans och min bästa vän Johanna som då var bosatt i Oslo kom dit för att träffas och även kolla på vår show. På dagen hade vi några timmar ledigt och både jag och Johanna älskar att vara ute och gå så vi tog på oss promenadskorna och begav oss ut. Vi hittade en jättefin liten väg som ledde oss rakt in i en stor och trolsk skog.

Väl inne i skogen fanns det hur många stigar som helst, och vi tänkte väl inte riktigt på vilka vi valde att traska vidare på. Efter drygt 45 minuter inser vi att vi har noll koll på läget. Vi vände och började gå tillbaka men ingen stig såg ut som någon vi hade gått på innan. Efter en halvtimme började båda bli lite oroliga på riktigt. Vi var båda jättehungriga och törstiga och jag fick plötsligt lite panik över att vi kanske skulle behöva leva på blåbär och myror några dagar framöver innan en stor polispatrull förmodligen hittar oss sovandes under en gran. Kanske något överdramatiskt men så gick tankarna.

Vi hade mobilerna i högsta hugg för att hitta täckning och till slut på ett ställe fick vi igång kartan. Vi hade tydligen gått i cirklar och tillslut hittade vi tillbaka till vägen vi startade vår vandring på. Tack och lov för mobiler just då. Dock väldigt synd att de inte har svampkartor för det hade jag verkligen behövt på vår svampplockardag. Efter drygt två timmar hade jag fortfarande bara pappas fångst i min korg och de fruktansvärda älgflugorna hade tyvärr fått upp ögonen för mig. Förstår inte vart i näringskedjan dessa djur behövs. Jag började även bli lite smått gråtfärdig över att min sambos och pappas korgar nästan var fulla. Visst vi delar ju på fångsten, men det här med att hitta mest av alla var ju lite det jag var ute efter. Även fast jag nu gick besegrad ur detta och blev attackerad av skogens äckligaste djur så hade vi faktiskt en fantastiskt härlig dag. Men tills nästa gång ska jag nog utbilda min hund i kantarellsök. Kan klassas som dopning men då kanske jag ändå har en chans.

Hiss: Kartor och gps i mobilen.

Diss: Älgflugor. Usch och fy.

I bilen på väg till det perfekta stället som pappa kallar det så hade han en noga genomgång om vilka svampar man ska plocka och de man helst ska låta bli. Efter den lektionen kan jag nog klassas som svampexpert. Det var en riktig kringelikrokväg vi körde på och skogen blev bara tätare och tätare. Solen sken och det var en helt perfekt höstdag.

Väl framme bytte vi snabbt om till gummistövlar och dundrade rakt in i skogen. Det dröjde inte länge förrän pappa hittade de första kantarellerna och snäll som han är så la han dem i min lilla svampkorg. Det gick bara några minuter tills min sambo ropar högt att även han hittat ett gäng. Lite frustrerande men jag gav inte upp, vi hade ju precis börjat. När man går sådär i skogen med ögonen ner i backen så inser man att det är rätt lätt att virra bort sig, det ser ju nästan likadant ut överallt, träd, sten, gräs, träd, en sten till och så håller det på.

Förra året var vi på en spelning uppe i Norge. Vi bodde på en jättefin stor herrgård mitt ute i ingenstans och min bästa vän Johanna som då var bosatt i Oslo kom dit för att träffas och även kolla på vår show. På dagen hade vi några timmar ledigt och både jag och Johanna älskar att vara ute och gå så vi tog på oss promenadskorna och begav oss ut. Vi hittade en jättefin liten väg som ledde oss rakt in i en stor och trolsk skog.

Väl inne i skogen fanns det hur många stigar som helst, och vi tänkte väl inte riktigt på vilka vi valde att traska vidare på. Efter drygt 45 minuter inser vi att vi har noll koll på läget. Vi vände och började gå tillbaka men ingen stig såg ut som någon vi hade gått på innan. Efter en halvtimme började båda bli lite oroliga på riktigt. Vi var båda jättehungriga och törstiga och jag fick plötsligt lite panik över att vi kanske skulle behöva leva på blåbär och myror några dagar framöver innan en stor polispatrull förmodligen hittar oss sovandes under en gran. Kanske något överdramatiskt men så gick tankarna.

Vi hade mobilerna i högsta hugg för att hitta täckning och till slut på ett ställe fick vi igång kartan. Vi hade tydligen gått i cirklar och tillslut hittade vi tillbaka till vägen vi startade vår vandring på. Tack och lov för mobiler just då. Dock väldigt synd att de inte har svampkartor för det hade jag verkligen behövt på vår svampplockardag. Efter drygt två timmar hade jag fortfarande bara pappas fångst i min korg och de fruktansvärda älgflugorna hade tyvärr fått upp ögonen för mig. Förstår inte vart i näringskedjan dessa djur behövs. Jag började även bli lite smått gråtfärdig över att min sambos och pappas korgar nästan var fulla. Visst vi delar ju på fångsten, men det här med att hitta mest av alla var ju lite det jag var ute efter. Även fast jag nu gick besegrad ur detta och blev attackerad av skogens äckligaste djur så hade vi faktiskt en fantastiskt härlig dag. Men tills nästa gång ska jag nog utbilda min hund i kantarellsök. Kan klassas som dopning men då kanske jag ändå har en chans.

Hiss: Kartor och gps i mobilen.

Diss: Älgflugor. Usch och fy.

  • Johanna Beijbom:

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.