09 okt 2014 04:00

23 jan 2015 15:51

När slutsatserna skiljer sig åt

Ständigt denna diskussion om kärnkraft. Det är inte så att den inte är viktig eller nödvändig att föra – tvärtom. Vi behöver absolut resonera kring energifrågor och kärnkraften som står för en stor del av vår energiförsörjning är då central. Det är bara som om historien upprepar sig. Vi har hört debatten förut.

Det är få frågor som delar länder och människor och tur är väl det men kärnkraften är definitivt en vattendelare. Den klöv socialdemokratin, den splittrade borgerligheten och den delade hela landet vilket folkomröstningen 1980 och resultatet av den vittnar om.

Kärnkraftsdebatten fick nyligen en renässans i regeringsbildningen och den kavalkad av förslag och beslut som successivt har portionerats ut från regeringspartierna. Att Socialdemokraterna och Miljöpartiet har olika syn på kärnkraften är känt men sällan har väl en överenskommelse tolkats så olika av de båda parterna som förra veckans gemensamma utspel. Det var ett slags rekord i otydlighet av sällan skådat slag.

I regeringsförklaringen i fredags talade den nye statsministern Stefan Löfven om ”att bjuda in till blocköverskridande samtal i en särskild energikommission i syfte att skapa en långsiktigt hållbar energiöverenskommelse”. Samarbete och samförstånd i för Sverige viktiga frågor är traktansvärt men lika nödvändigt är ju också att veta regeringens utgångspunkt om sådana samtal ska vara relevanta. Eller för att prata Löfvenska, vilka är ingångsvärdena?

När det kommer till just energi läste jag ett intressant debattinlägg i Svenska Dagbladet häromveckan. EU-kommissionens vice ordförande Günther H Oettinger skrev om behovet av en europeisk energiunion när vi ser ett alltmer totalitärt och oberäkneligt Ryssland.

Vi kan stå inför en ny gaskonflikt mellan EU och Ryssland och flera av EU:s medlemmar är direkt beroende av den ryska gasen för sin försörjning, påminde han.

EU har blivit politikens spottkopp genom att missnöjespartier baserat på främlingsfientlighet och en kvardröjande extrem nationalism i kombination med stor motvillighet till internationellt samarbete får ökade framgångar. Då kan ett samarbete på det här området vara ett sätt att återupprätta en del av förtroendet.

Att Ryssland och Vladimir Putin inte drar sig för något har ockupationen av Krimhalvön och destabiliseringsförsöken i Ukraina visat. Vi ser en repressiv rysk statsmakt under ledning av en alltmer auktoritär president. Journalisten och författaren Stig Fredriksson beskriver i sin eminenta bok, ”Oligarken mot Presidenten” från 2013, Putins egenskaper och tankemönster som har sina rötter i hans bakgrund som KGB-agent. Den ger förståelse av en man som för oss i väst handlar irrationellt.

Den svenska kärnkraftsdebatten är viktig men det är snarare den europeiska dimensionen som vi borde belysa och diskutera mera. Ingen tjänar på ett tandlöst EU och vem vill vara Putins fånge vid en potentiell gaskris?

Låt inte alternativet till svensk kärnkraft bli rysk gas eller för den delen europeisk kolkraft. Jag förstår att såväl Svenskt näringsliv som olika fackförbund blir oroliga av flera skäl när regeringspartierna drar diametralt olika slutsats av en överenskommelse.

HISSA – Malmö FF imponerar och har fina år framför sig.

DISSA – Löften. I bland tycks de vara som kex, gjorda för att brytas.

Det är få frågor som delar länder och människor och tur är väl det men kärnkraften är definitivt en vattendelare. Den klöv socialdemokratin, den splittrade borgerligheten och den delade hela landet vilket folkomröstningen 1980 och resultatet av den vittnar om.

Kärnkraftsdebatten fick nyligen en renässans i regeringsbildningen och den kavalkad av förslag och beslut som successivt har portionerats ut från regeringspartierna. Att Socialdemokraterna och Miljöpartiet har olika syn på kärnkraften är känt men sällan har väl en överenskommelse tolkats så olika av de båda parterna som förra veckans gemensamma utspel. Det var ett slags rekord i otydlighet av sällan skådat slag.

I regeringsförklaringen i fredags talade den nye statsministern Stefan Löfven om ”att bjuda in till blocköverskridande samtal i en särskild energikommission i syfte att skapa en långsiktigt hållbar energiöverenskommelse”. Samarbete och samförstånd i för Sverige viktiga frågor är traktansvärt men lika nödvändigt är ju också att veta regeringens utgångspunkt om sådana samtal ska vara relevanta. Eller för att prata Löfvenska, vilka är ingångsvärdena?

När det kommer till just energi läste jag ett intressant debattinlägg i Svenska Dagbladet häromveckan. EU-kommissionens vice ordförande Günther H Oettinger skrev om behovet av en europeisk energiunion när vi ser ett alltmer totalitärt och oberäkneligt Ryssland.

Vi kan stå inför en ny gaskonflikt mellan EU och Ryssland och flera av EU:s medlemmar är direkt beroende av den ryska gasen för sin försörjning, påminde han.

EU har blivit politikens spottkopp genom att missnöjespartier baserat på främlingsfientlighet och en kvardröjande extrem nationalism i kombination med stor motvillighet till internationellt samarbete får ökade framgångar. Då kan ett samarbete på det här området vara ett sätt att återupprätta en del av förtroendet.

Att Ryssland och Vladimir Putin inte drar sig för något har ockupationen av Krimhalvön och destabiliseringsförsöken i Ukraina visat. Vi ser en repressiv rysk statsmakt under ledning av en alltmer auktoritär president. Journalisten och författaren Stig Fredriksson beskriver i sin eminenta bok, ”Oligarken mot Presidenten” från 2013, Putins egenskaper och tankemönster som har sina rötter i hans bakgrund som KGB-agent. Den ger förståelse av en man som för oss i väst handlar irrationellt.

Den svenska kärnkraftsdebatten är viktig men det är snarare den europeiska dimensionen som vi borde belysa och diskutera mera. Ingen tjänar på ett tandlöst EU och vem vill vara Putins fånge vid en potentiell gaskris?

Låt inte alternativet till svensk kärnkraft bli rysk gas eller för den delen europeisk kolkraft. Jag förstår att såväl Svenskt näringsliv som olika fackförbund blir oroliga av flera skäl när regeringspartierna drar diametralt olika slutsats av en överenskommelse.

HISSA – Malmö FF imponerar och har fina år framför sig.

DISSA – Löften. I bland tycks de vara som kex, gjorda för att brytas.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.