13 okt 2014 04:00

23 jan 2015 15:52

Petra Lundgren: Det tar på baksida rygg ...

På den fjortonde dagen, efter grundläggande teori och förberedande PT, var det dags för prov. Både teoretiskt och praktiskt.

Jag brottades i två dagar med mig själv för att komma fram till vilket jag skulle börja med. Till slut bestämde jag mig för teorin eftersom jag inbillar mig att jag är smartare tidigare på dagen.

Tidigt morgonen därpå tågade jag genom Göteborg med allt jag skulle kunna i en väska och hoppades att allt också skulle finnas som kopia i huvudet.

– Det jag kan, det kan jag. Det jag inte kan, det kan jag inte, peppade jag mig själv med.

I provlokalen var det lite uppsluppen stämning i väntan på att klockan skulle bli slagen.

– Man kan bara göra sitt bästa, sa Sandra.

Sedan blev det tyst och koncentrerat. Jag kastade mig över provet. Eller proven, det visade sig vara två. Det var hur många frågor som helst. Blindkartor med muskler och ben att fylla i. Det kanske man skulle läst på. Hjärnan låste sig. Vad heter axel på latin? Och den där muskeln, fäster den i lårbenet? Till slut lugnade jag ner mig och då gick det lättare. Efter två och en halv timme var jag klar. Då började operation gå-igenom-så-jag-fattat-allt-rätt. Till slut gick ögonen i kors och jag orkade inte mer. Jag lämnade in och gick därifrån med ett mycket trött huvud.

En timma senare var det praktiskt prov. Jag vet att jag kan. Men när nervositeten slår till blir det lätt lite galet.

– Visa låg rodd, sa vår lärare.

Jag marscherade i väg med Sandra i släptåg till stationen och instruerade henne.

– Den tar på baksida rygg .... eh, rygg, sa jag och skrattade.

Sällan instruerar man så dåligt som när det är prov fick vi veta efteråt. Men vi blev godkända båda två. Sedan började väntan på teoriresultatet. Man måste ha 70 procent för att bli godkänd. Annars får man göra om. Jag kände inte för att sitta fyra timmar med provet igen.

– Har du fått ditt resultat?, sms:ade Sandra fyra dagar senare.

– Gulp! tänkte jag och kollade mejlen med darriga fingrar.

Grundläggande teori: Godkänd. Spänd väntan igen. Pling plong, så kom nästa mejl. Träningsinstruktör: Godkänd. Pulsen steg av ren lättnad.

– Nu får du fira med champagne då, fick jag som tips.

– Nej, jag ska träna, sa jag.

Sista steget på utbildningen till personlig tränare lär nämligen inte bli någon lek. Snarare ett träningsläger.

Hiss

Lyckan jag känner när jag kan springa långt utan att stanna.

Diss

Alla som inte bär reflex när det är mörkt, ni syns inte!

Jag brottades i två dagar med mig själv för att komma fram till vilket jag skulle börja med. Till slut bestämde jag mig för teorin eftersom jag inbillar mig att jag är smartare tidigare på dagen.

Tidigt morgonen därpå tågade jag genom Göteborg med allt jag skulle kunna i en väska och hoppades att allt också skulle finnas som kopia i huvudet.

– Det jag kan, det kan jag. Det jag inte kan, det kan jag inte, peppade jag mig själv med.

I provlokalen var det lite uppsluppen stämning i väntan på att klockan skulle bli slagen.

– Man kan bara göra sitt bästa, sa Sandra.

Sedan blev det tyst och koncentrerat. Jag kastade mig över provet. Eller proven, det visade sig vara två. Det var hur många frågor som helst. Blindkartor med muskler och ben att fylla i. Det kanske man skulle läst på. Hjärnan låste sig. Vad heter axel på latin? Och den där muskeln, fäster den i lårbenet? Till slut lugnade jag ner mig och då gick det lättare. Efter två och en halv timme var jag klar. Då började operation gå-igenom-så-jag-fattat-allt-rätt. Till slut gick ögonen i kors och jag orkade inte mer. Jag lämnade in och gick därifrån med ett mycket trött huvud.

En timma senare var det praktiskt prov. Jag vet att jag kan. Men när nervositeten slår till blir det lätt lite galet.

– Visa låg rodd, sa vår lärare.

Jag marscherade i väg med Sandra i släptåg till stationen och instruerade henne.

– Den tar på baksida rygg .... eh, rygg, sa jag och skrattade.

Sällan instruerar man så dåligt som när det är prov fick vi veta efteråt. Men vi blev godkända båda två. Sedan började väntan på teoriresultatet. Man måste ha 70 procent för att bli godkänd. Annars får man göra om. Jag kände inte för att sitta fyra timmar med provet igen.

– Har du fått ditt resultat?, sms:ade Sandra fyra dagar senare.

– Gulp! tänkte jag och kollade mejlen med darriga fingrar.

Grundläggande teori: Godkänd. Spänd väntan igen. Pling plong, så kom nästa mejl. Träningsinstruktör: Godkänd. Pulsen steg av ren lättnad.

– Nu får du fira med champagne då, fick jag som tips.

– Nej, jag ska träna, sa jag.

Sista steget på utbildningen till personlig tränare lär nämligen inte bli någon lek. Snarare ett träningsläger.

Hiss

Lyckan jag känner när jag kan springa långt utan att stanna.

Diss

Alla som inte bär reflex när det är mörkt, ni syns inte!

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.