17 okt 2014 04:00

23 jan 2015 15:52

Flemming Mouritsen: Tankar kring våra egna fasader

I lördags såg jag i tidningen att slakteriet hade brunnit och det hade tydligen varit en storbrand. Lite oroligt kollade jag i artikeln om några djur eller människor hade kommit till skada, men till min lättnad var så inte fallet. Visst är det lite märkligt att jag var orolig för djurens hälsa med tanke på vad man sysslar med på slakteriet, men om nu djuren ändå skall dö så bör det ske snabbt och så smärtfritt som möjligt och inte instängda i ett brinnande hus.

Då fästmön inte skulle vara hemma den dagen gav jag mig ut en sväng för att njuta av det fina sensommarvädret. Det fick bli en cykeltur och likt mängder av människor som tydligen åker till området för den stora skogsbranden i Västmanland så lät jag mig styras av min nyfikenhet och såg till att färdvägen gick förbi slakteriet för jag ville se ruinerna efter branden med egna ögon.

Fast när jag kom dit var de enda spår av branden jag kunde se lite polisavspärrningstejp vid grindarna. Husen såg ut som de brukade, i alla fall de hus jag kunde se från vägen.

Lätt besviken cyklade jag vidare men efter en stund skämdes jag över min reaktion. Den var inte var särskilt smickrande för mig. Hade jag verkligen blivit gladare om jag fått se rykande ruiner? Är vi sådana, vi människor, vill vi gotta oss eller finns där ädlare motiv, som att hoppas kunna ställa upp och hjälpa till? I mitt fall nej, jag var bara nyfiken.

Men så drev tankarna iväg åt ett annat håll. För det hade verkligen brunnit i slakteriet och det rejält också, men utanpå syntes det inte. Förödelsen doldes bakom fasader som såg helt ok ut.

Det fick mig att tänka på våra egna fasader. Vi anstränger oss att se framgångsrika ut, men vem vet vad som döljer sig bakom det yttre? Ibland när jag träffar folk som pratar vitt och brett om hur bra det går för dem och stolt, men lite nonchalant, visar upp bevisen på sin framgång i form av bilar, renoverat hus eller nyaste mobiltelefonen så funderar jag på om det bara är en kuliss. Stämmer det de visar upp eller döljer sig brandskadorna i form av stress, ekonomisk desperation och sms-lån bakom den fina fasaden?

Det är inte bara i teaterns värld man bygger kulisser.

För det mesta behöver man inte undra, för det är upp till var och en om de vill låtsas leva ett drömliv medan de balanserar på ruinens brant. Men om man skall ha någon form av ekonomiskt utbyte med någon som visar upp en framgångsrik fasad bör man nog kolla upp hur det egentligen ser ut. Det kan dölja sig en rykande ruin där man minst anar det.

I lördags såg jag i tidningen att slakteriet hade brunnit och det hade tydligen varit en storbrand. Lite oroligt kollade jag i artikeln om några djur eller människor hade kommit till skada, men till min lättnad var så inte fallet. Visst är det lite märkligt att jag var orolig för djurens hälsa med tanke på vad man sysslar med på slakteriet, men om nu djuren ändå skall dö så bör det ske snabbt och så smärtfritt som möjligt och inte instängda i ett brinnande hus.

Då fästmön inte skulle vara hemma den dagen gav jag mig ut en sväng för att njuta av det fina sensommarvädret. Det fick bli en cykeltur och likt mängder av människor som tydligen åker till området för den stora skogsbranden i Västmanland så lät jag mig styras av min nyfikenhet och såg till att färdvägen gick förbi slakteriet för jag ville se ruinerna efter branden med egna ögon.

Fast när jag kom dit var de enda spår av branden jag kunde se lite polisavspärrningstejp vid grindarna. Husen såg ut som de brukade, i alla fall de hus jag kunde se från vägen.

Lätt besviken cyklade jag vidare men efter en stund skämdes jag över min reaktion. Den var inte var särskilt smickrande för mig. Hade jag verkligen blivit gladare om jag fått se rykande ruiner? Är vi sådana, vi människor, vill vi gotta oss eller finns där ädlare motiv, som att hoppas kunna ställa upp och hjälpa till? I mitt fall nej, jag var bara nyfiken.

Men så drev tankarna iväg åt ett annat håll. För det hade verkligen brunnit i slakteriet och det rejält också, men utanpå syntes det inte. Förödelsen doldes bakom fasader som såg helt ok ut.

Det fick mig att tänka på våra egna fasader. Vi anstränger oss att se framgångsrika ut, men vem vet vad som döljer sig bakom det yttre? Ibland när jag träffar folk som pratar vitt och brett om hur bra det går för dem och stolt, men lite nonchalant, visar upp bevisen på sin framgång i form av bilar, renoverat hus eller nyaste mobiltelefonen så funderar jag på om det bara är en kuliss. Stämmer det de visar upp eller döljer sig brandskadorna i form av stress, ekonomisk desperation och sms-lån bakom den fina fasaden?

Det är inte bara i teaterns värld man bygger kulisser.

För det mesta behöver man inte undra, för det är upp till var och en om de vill låtsas leva ett drömliv medan de balanserar på ruinens brant. Men om man skall ha någon form av ekonomiskt utbyte med någon som visar upp en framgångsrik fasad bör man nog kolla upp hur det egentligen ser ut. Det kan dölja sig en rykande ruin där man minst anar det.

  • Flemming Mouritsen

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.