22 okt 2014 06:00

23 jan 2015 15:52

Johanna Beijbom: Slog halvt ihjäl mig i fallet

Första och andra ringningen är avklarade, nu väntar vi på den tredje och sista som betyder att det bara är fem minuter kvar tills det är dags att kliva upp på scenen inför ett fullsatt Vara konserthus. I logen är stämningen på topp. Alla i bandet är taggade till tusen då det näst intill är på hemmaplan för de flesta och att konserten just ikväll bandas av Sveriges Radio Skaraborg.

Där kom sista ringningen och bandet beger sig mot sceningången, men innan de går får jag lyckokramar och peppande high-fives. Mina solonummer kommer lite längre in i showen så jag blir kvar själv i logen en stund. När jag hör jublet och applåderna från lokalen då introt av första låten drar igång känner jag hur fjärilarna i magen vaknar till liv och lyckoruset infinner sig. Jag blundar och njuter av tonerna från Stefan Jonssons gitarrsolo. Han är så bra att det nästan är löjligt. Att få vara med och gästa på Tribute To Dire Straits turné nu i höst är förbaskat kul kan jag lova. Rena lyxen att få lyssna till så ljuv musik och proffsiga musiker flera gånger om.

Jag är dock inte så van vid att bara gå in och göra två låtar och sen gå av scenen. Det är otroligt mycket pirrigare än att köra en hel kväll med upp emot 20-30 låtar. När jag nu bara har denna lilla tid i rampljuset så skulle det vara väldigt jobbigt om jag till exempel la den på att glömma texten helt eller kanske till och med snubbla och ramla rakt in i trumsetet. Hjärnspökena hälsar på. Hej, hej.

Kommer ihåg en spelning jag hade med Showkanalen för några år sedan. Vi spelade i en stor balsal på ett jättefint hotell. Gästerna var klädda i frack och långklänningar. Och man fick nästan en liten nobelfestkänsla, inte för att jag någonsin har vart på den festen, men man har ju sett den på tv och jag tror att stämningen var densamma. Jag framförde en riktig powerballad och min underbara kollega My körade. Efter låten neg jag lite vackert, tog emot applåderna och kliver sedan ut på scentrappan. Självklart så missar jag första trappsteget helt, tappar balansen och faller cirka en meter och landar i ett enda stort magplask på det välpolerade balsalsgolvet. Råkade även dra med mig lilla My i fallet och man kunde riktigt höra hur hela salen drog efter andan för att sedan övergå till att bli helt knäpptysta. Stackarna trodde väl att vi slog oss sönder och samman. Vilket vi dock nästan gjorde men likt två raketer flög vi ändå upp ifrån golvet på två sekunder. Illröda i ansiktet tog vi emot de medlidande applåderna från den chockade publiken och haltade sedan ut mot logen med en vrickad fot och en blodig arm.

I Vara konserthus tänkte jag i alla fall försöka låta bli att slå halvt ihjäl mig. En av ljudteknikerna kommer in och meddelar att det är tre minuter kvar tills det är dags för min entré. På med sista rouget, läppglanset och rättar till känningen som är en enda stor svart tylldröm. Går med lite halvskakiga ben mot scenen. I kulisserna står jag med micken i min hand, tar några djupa andetag och hör konferencierens presentation av mig. Mitt namn ropas ut och där just då försvinner alla jobbiga tankar och jag kliver ut på scenen med världens lugn, för det är där jag känner mig hemma. Där är jag trygg, där är jag Johanna.

Första och andra ringningen är avklarade, nu väntar vi på den tredje och sista som betyder att det bara är fem minuter kvar tills det är dags att kliva upp på scenen inför ett fullsatt Vara konserthus. I logen är stämningen på topp. Alla i bandet är taggade till tusen då det näst intill är på hemmaplan för de flesta och att konserten just ikväll bandas av Sveriges Radio Skaraborg.

Där kom sista ringningen och bandet beger sig mot sceningången, men innan de går får jag lyckokramar och peppande high-fives. Mina solonummer kommer lite längre in i showen så jag blir kvar själv i logen en stund. När jag hör jublet och applåderna från lokalen då introt av första låten drar igång känner jag hur fjärilarna i magen vaknar till liv och lyckoruset infinner sig. Jag blundar och njuter av tonerna från Stefan Jonssons gitarrsolo. Han är så bra att det nästan är löjligt. Att få vara med och gästa på Tribute To Dire Straits turné nu i höst är förbaskat kul kan jag lova. Rena lyxen att få lyssna till så ljuv musik och proffsiga musiker flera gånger om.

Jag är dock inte så van vid att bara gå in och göra två låtar och sen gå av scenen. Det är otroligt mycket pirrigare än att köra en hel kväll med upp emot 20-30 låtar. När jag nu bara har denna lilla tid i rampljuset så skulle det vara väldigt jobbigt om jag till exempel la den på att glömma texten helt eller kanske till och med snubbla och ramla rakt in i trumsetet. Hjärnspökena hälsar på. Hej, hej.

Kommer ihåg en spelning jag hade med Showkanalen för några år sedan. Vi spelade i en stor balsal på ett jättefint hotell. Gästerna var klädda i frack och långklänningar. Och man fick nästan en liten nobelfestkänsla, inte för att jag någonsin har vart på den festen, men man har ju sett den på tv och jag tror att stämningen var densamma. Jag framförde en riktig powerballad och min underbara kollega My körade. Efter låten neg jag lite vackert, tog emot applåderna och kliver sedan ut på scentrappan. Självklart så missar jag första trappsteget helt, tappar balansen och faller cirka en meter och landar i ett enda stort magplask på det välpolerade balsalsgolvet. Råkade även dra med mig lilla My i fallet och man kunde riktigt höra hur hela salen drog efter andan för att sedan övergå till att bli helt knäpptysta. Stackarna trodde väl att vi slog oss sönder och samman. Vilket vi dock nästan gjorde men likt två raketer flög vi ändå upp ifrån golvet på två sekunder. Illröda i ansiktet tog vi emot de medlidande applåderna från den chockade publiken och haltade sedan ut mot logen med en vrickad fot och en blodig arm.

I Vara konserthus tänkte jag i alla fall försöka låta bli att slå halvt ihjäl mig. En av ljudteknikerna kommer in och meddelar att det är tre minuter kvar tills det är dags för min entré. På med sista rouget, läppglanset och rättar till känningen som är en enda stor svart tylldröm. Går med lite halvskakiga ben mot scenen. I kulisserna står jag med micken i min hand, tar några djupa andetag och hör konferencierens presentation av mig. Mitt namn ropas ut och där just då försvinner alla jobbiga tankar och jag kliver ut på scenen med världens lugn, för det är där jag känner mig hemma. Där är jag trygg, där är jag Johanna.

  • Johanna BeijbomS

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.