23 okt 2014 06:00

23 jan 2015 15:52

Linus Hellman:. FN-dagen är inte mycket att fira

Vad är det för en dag? Nej, det är ingen vanlig dag för det är Förenta nationernas födelsedag ... Till denna traditionella födelsedagssång skulle jag glatt kunna stämma in i och välkomna morgondagens 69-åring men det vore inte sanningen överensstämmande. Drömmen om ett fungerande FN är en utopi och det gäller att vi inser realiteterna.

I morgon är det 69 år sedan Förena nationerna bildades efter ett andra och förödande världskrig. Europa låg då i ruiner och två atombomber hade fällts över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki. Det var i den här världen som FN bildades.

Sverige blev medlem först 1946, ett år efter att organisationen grundats. FN har sedan dess utgjort en hörnsten i svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Vi är engagerade och har stolta traditioner inte minst genom vår tidigare svenske generalsekreterare Dag Hammarskjöld (1905–1961) som var organisationens högsta chef i åtta år innan hans tragiska bortgång.

I Sverige är stödet för den fredsbejakande organisationen starkt och i morgon kommer FN-dagen att uppmärksammas på skolor runt om i landet. Där kommer elever att få höra berättelser om vad FN har gjort och betytt snarare utifrån en idealistisk syn på organisationen snarare än utifrån realism och vad den faktiskt har uträttat.

Bortom all skönhetsmålning om FN som en organisation för världsfreden måste vi ju se sanningen i vitögat. FN är i realiteten en organisation som lider av allvarliga brister och direkta systemfel.

Författaren och den liberale debattören Fredrik Segerfeldt (1970–) har skrivit boken ”FN – Spruckna drömmar” från 2011 där han detaljerat belyser organisationens mekanismer och praktiska utfall genom historien.

Det kryllar av motsägelser i FN som inte direkt präglas av någon öppenhet. I FN har alla stater, demokratier som diktaturer, varsin röst. Detta oavsett om det är länder där folk har valt sina ledare genom val eller det är länder där ledarna styr genom våld eller hot om våld mot sitt eget folk. Det är bra med arenor där olika stater kan diskutera med varandra men den viktigaste källan till den internationella rätten kan omöjligt bygga på stater som Ryssland och Kinas inställning till demokrati och genom vetorätt i säkerhetsrådet. Mänskliga rättigheter är inte något som man kan eller ska förhandla om.

Vår syn på FN bygger på ett naivt önsketänkande snarare än en logisk analys. Att vi har undvikit ett tredje världskrig är vi alla glada för men det är inte något som per automatik kan tillskrivas FN. Hur många andra krig och konflikter i vår värld har vi inte sett sedan 1945 och som FN inte har lyckats stoppa eller förhindra? Det finns några få men de är snarare undantag som bekräftar regeln.

Segerfeldt resonerar i sin bok kring behovet av ett nytt Demokratiernas förbund. En intressant tanke men frågan är som författaren själv lyfter fram om ett sådant kan fungera. Oavsett behöver demokratierna världen över samarbeta mer.

FN är måhända den bästa organisation vi kan få bland alla särintressen som präglar vår värld, men då hade det varit ärligare om vi erkände och såg problemen.

Att på FN-dagen utbrista: Hurra, hurra, klingar falskt.

I morgon är det 69 år sedan Förena nationerna bildades efter ett andra och förödande världskrig. Europa låg då i ruiner och två atombomber hade fällts över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki. Det var i den här världen som FN bildades.

Sverige blev medlem först 1946, ett år efter att organisationen grundats. FN har sedan dess utgjort en hörnsten i svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Vi är engagerade och har stolta traditioner inte minst genom vår tidigare svenske generalsekreterare Dag Hammarskjöld (1905–1961) som var organisationens högsta chef i åtta år innan hans tragiska bortgång.

I Sverige är stödet för den fredsbejakande organisationen starkt och i morgon kommer FN-dagen att uppmärksammas på skolor runt om i landet. Där kommer elever att få höra berättelser om vad FN har gjort och betytt snarare utifrån en idealistisk syn på organisationen snarare än utifrån realism och vad den faktiskt har uträttat.

Bortom all skönhetsmålning om FN som en organisation för världsfreden måste vi ju se sanningen i vitögat. FN är i realiteten en organisation som lider av allvarliga brister och direkta systemfel.

Författaren och den liberale debattören Fredrik Segerfeldt (1970–) har skrivit boken ”FN – Spruckna drömmar” från 2011 där han detaljerat belyser organisationens mekanismer och praktiska utfall genom historien.

Det kryllar av motsägelser i FN som inte direkt präglas av någon öppenhet. I FN har alla stater, demokratier som diktaturer, varsin röst. Detta oavsett om det är länder där folk har valt sina ledare genom val eller det är länder där ledarna styr genom våld eller hot om våld mot sitt eget folk. Det är bra med arenor där olika stater kan diskutera med varandra men den viktigaste källan till den internationella rätten kan omöjligt bygga på stater som Ryssland och Kinas inställning till demokrati och genom vetorätt i säkerhetsrådet. Mänskliga rättigheter är inte något som man kan eller ska förhandla om.

Vår syn på FN bygger på ett naivt önsketänkande snarare än en logisk analys. Att vi har undvikit ett tredje världskrig är vi alla glada för men det är inte något som per automatik kan tillskrivas FN. Hur många andra krig och konflikter i vår värld har vi inte sett sedan 1945 och som FN inte har lyckats stoppa eller förhindra? Det finns några få men de är snarare undantag som bekräftar regeln.

Segerfeldt resonerar i sin bok kring behovet av ett nytt Demokratiernas förbund. En intressant tanke men frågan är som författaren själv lyfter fram om ett sådant kan fungera. Oavsett behöver demokratierna världen över samarbeta mer.

FN är måhända den bästa organisation vi kan få bland alla särintressen som präglar vår värld, men då hade det varit ärligare om vi erkände och såg problemen.

Att på FN-dagen utbrista: Hurra, hurra, klingar falskt.

  • Linus Hellman

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.