29 okt 2014 04:00

23 jan 2015 15:53

Johanna Beijbom : Skenande häst och brutet näsben

Det har gått en månad sedan mina hästar lämnade jordelivet för grönare ängar. En månad som har varit full av tårar och saknad.

Att leva ett liv utan hästar är för mig inte ett alternativ. Jag vill ha dessa stora och mäktiga djur runt omkring mig. Mitt hästintresse har jag min kära mamma att tacka för. Hon växte mer eller mindre upp på ridskolan i Tovatorp och jag gick givetvis i hennes fotspår. Mamma drog med mig ut till stallet nästan direkt från bb och jag satt i sadeln och red helt själv redan som fyraåring. När jag fyllde sex år fick jag äntligen börja rida med på lektionerna. Kommer ihåg det som igår, mamma eller pappa hann knappt stanna bilen på parkeringen innan jag flög ut och sprang som en galning in i sadelkammaren för att läsa i pärmen vilken häst jag skulle få ha. Man var lika spänd varje gång.

Oftast blev man glad över resultatet eller så blev man lite mindre glad, som den gången vi skulle ut på en långritt. Jag har alltid älskat hästar med lite motor i, fart och fläkt ska det vara. Men just den här gången hade jag blivit uppskriven på stallets lataste häst, Rufus. Jag blev riktigt tjurig och kände att det nästan kunde kvitta att rida med. Såg framför mig hur de andra tjejerna galopperade över ängarna med håret fladdrandes i vinden och cirka fem hundra meter bakom dem skulle jag och Rufus komma lunkades med håret hängandes livlöst utmed axlarna.

Följde i alla fall med och efter någon timme kom vi fram till den där ängen där den efterlängtande galoppen skulle äga rum. Och visst blev det som jag hade trott. Rufus körde i sitt tempo som hade krävt skylten långsamtgående fordon i baken. Men helt plötsligt blir han som förbytt eller kanske till och med besatt. Han tar bettet mellan tänderna och drar järnet över ängen. Ni skulle sett de andra tjejernas miner, fågelholkar allihop. Rufus fick förmodligen något härligt lyckorus och jag älskade det, mitt hår fladdrade äntligen i vinden och jag sken som en sol fram tills den där oväntade bocken kom.

Mitt i denna galna färd kör han ner huvudet mellan frambenen och sparkar bakut. Jag flyger som en liten vante över hans hals och landar rakt på näsan i det gröna, höga gräset. Hörde hur det knakade till i hela huvudet och när jag tittade upp var hela tröjan full av näsblod och jag såg stjärnor mitt på blanka dagen, aj aj aj, det var alltså så här det kändes att bryta näsbenet. Efter den dagen lärde jag mig att även den lataste hästen i stallet kunde förvandla din ridtur till rena rama rodeoritten. Tovatorp var mer än bara en ridskola, det blev som ett andra hem. Även fast man bara red någon timme i veckan så var man ändå där varje dag efter skolan för att pyssla med hästarna och umgås med alla sina stallkompisar.

Jag är så oerhört tacksam för att mamma drog med mig in i detta hästliv. Frisk luft, skit under naglarna och 500 kg kärlek, det kan ju bara inte bli bättre.

Att leva ett liv utan hästar är för mig inte ett alternativ. Jag vill ha dessa stora och mäktiga djur runt omkring mig. Mitt hästintresse har jag min kära mamma att tacka för. Hon växte mer eller mindre upp på ridskolan i Tovatorp och jag gick givetvis i hennes fotspår. Mamma drog med mig ut till stallet nästan direkt från bb och jag satt i sadeln och red helt själv redan som fyraåring. När jag fyllde sex år fick jag äntligen börja rida med på lektionerna. Kommer ihåg det som igår, mamma eller pappa hann knappt stanna bilen på parkeringen innan jag flög ut och sprang som en galning in i sadelkammaren för att läsa i pärmen vilken häst jag skulle få ha. Man var lika spänd varje gång.

Oftast blev man glad över resultatet eller så blev man lite mindre glad, som den gången vi skulle ut på en långritt. Jag har alltid älskat hästar med lite motor i, fart och fläkt ska det vara. Men just den här gången hade jag blivit uppskriven på stallets lataste häst, Rufus. Jag blev riktigt tjurig och kände att det nästan kunde kvitta att rida med. Såg framför mig hur de andra tjejerna galopperade över ängarna med håret fladdrandes i vinden och cirka fem hundra meter bakom dem skulle jag och Rufus komma lunkades med håret hängandes livlöst utmed axlarna.

Följde i alla fall med och efter någon timme kom vi fram till den där ängen där den efterlängtande galoppen skulle äga rum. Och visst blev det som jag hade trott. Rufus körde i sitt tempo som hade krävt skylten långsamtgående fordon i baken. Men helt plötsligt blir han som förbytt eller kanske till och med besatt. Han tar bettet mellan tänderna och drar järnet över ängen. Ni skulle sett de andra tjejernas miner, fågelholkar allihop. Rufus fick förmodligen något härligt lyckorus och jag älskade det, mitt hår fladdrade äntligen i vinden och jag sken som en sol fram tills den där oväntade bocken kom.

Mitt i denna galna färd kör han ner huvudet mellan frambenen och sparkar bakut. Jag flyger som en liten vante över hans hals och landar rakt på näsan i det gröna, höga gräset. Hörde hur det knakade till i hela huvudet och när jag tittade upp var hela tröjan full av näsblod och jag såg stjärnor mitt på blanka dagen, aj aj aj, det var alltså så här det kändes att bryta näsbenet. Efter den dagen lärde jag mig att även den lataste hästen i stallet kunde förvandla din ridtur till rena rama rodeoritten. Tovatorp var mer än bara en ridskola, det blev som ett andra hem. Även fast man bara red någon timme i veckan så var man ändå där varje dag efter skolan för att pyssla med hästarna och umgås med alla sina stallkompisar.

Jag är så oerhört tacksam för att mamma drog med mig in i detta hästliv. Frisk luft, skit under naglarna och 500 kg kärlek, det kan ju bara inte bli bättre.

  • Johanna Beijbom

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.