30 okt 2014 06:00

23 jan 2015 15:53

Linus Hellman: Hundra dagar med stor betydelse

En regering utvärderas normalt efter fyra år men samtidigt brukar de första hundra dagarna beskrivas som en betydelsefull tid för varje tillträdande regering. Då gäller det att ta initiativet och börja realisera vad man har gått till val på. Det ger en indikation på hur framgångsrik den kommer att vara.

Den nye statsministern utlovade gång efter gång innan valet en handlingskraftig regering men röstmässigt gick det sådär. Socialdemokraterna fick delvis vad de önskade. De fick förvisso en regering utan majoritet i riksdagen men med en stark dominans för det egna partiet. Det är nästan en enpartiregering.

Om Stefan Löfvens regering, den svagaste som Sverige har haft i modern tid, blir handlingskraftig får framtiden utvisa. Det är fullt möjligt för en pragmatisk och skicklig regeringschef att manövrera i en kammare med många olika partier för att få igenom sina förslag. Löfven beskrivs ofta som en duktig förhandlare och själv säger han sig vara samarbetsinriktad. Den parlamentariska situationen torde då vara ett gyllene läge med stora möjligheter.

Det är upp till bevis. Som partiledare kan man komma långt med en vacker svada men som statsminister krävs det mer än bara retorik. Då gäller det att fylla orden med reellt innehåll. Att som fackföreningsledare förhandla med näringslivet är inte samma sak som att göra det i den politiska världen.

Regeringen har redan gjort allt för att försöka tona ner förväntningarna. Den nya finansministern Magdalena Andersson talar om att ”det är tomt i ladan”. Men låt oss inte luras av retoriken utan fastslå, i likhet med olika forskare och experter, att Sverige har förhållandevis sunda offentliga finanser. Det hör till den politiska gudstjänsten att som ny regering måla upp en mörk bild av läget.

Det tydligaste utfallet av valet är att makten är tillbaka i riksdagen. Där avgörs allt och i realiteten hur långlivad Löfvens minoritetsregering blir. Förra veckan presenterades budgeten och den ska nu klara att stå rycken i kammaren. Sverigedemokraterna hotar att fälla den men även om den skulle gå igenom kan delar komma att brytas ut efteråt enligt den nya praxis som har etablerats av SD och de rödgröna partierna förra året.

Den nya regeringen är oprövad med få personer med tidigare ministererfarenhet och den leds av en person som inte ens har någon riksdagserfarenhet. Det förstnämnda är inte så konstigt efter åtta år i opposition men det andra är helt unikt. Om själva personuppsättningen erinrar jag mig två tidigare statsministrars formuleringar.

Carl Bildt fällde i sedvanlig självsäker stil ett eget omdöme om sin regering: Den mest kompetenta.

Göran Persson förminskade i stället sin ministär för att framhäva sig själv: Jag leder inte världens mest briljanta regering.

Hur omdömet om Löfvens regering lyder återstår att se. De hundra första dagarna ger en fingervisning. Hittills har de börjat med en viss kursomläggning av politiken men också med att skjuta svåra frågor på framtiden och skyffla undan dem i olika kommissioner och utredningar. Fyra år är en lång tid.

Den nye statsministern utlovade gång efter gång innan valet en handlingskraftig regering men röstmässigt gick det sådär. Socialdemokraterna fick delvis vad de önskade. De fick förvisso en regering utan majoritet i riksdagen men med en stark dominans för det egna partiet. Det är nästan en enpartiregering.

Om Stefan Löfvens regering, den svagaste som Sverige har haft i modern tid, blir handlingskraftig får framtiden utvisa. Det är fullt möjligt för en pragmatisk och skicklig regeringschef att manövrera i en kammare med många olika partier för att få igenom sina förslag. Löfven beskrivs ofta som en duktig förhandlare och själv säger han sig vara samarbetsinriktad. Den parlamentariska situationen torde då vara ett gyllene läge med stora möjligheter.

Det är upp till bevis. Som partiledare kan man komma långt med en vacker svada men som statsminister krävs det mer än bara retorik. Då gäller det att fylla orden med reellt innehåll. Att som fackföreningsledare förhandla med näringslivet är inte samma sak som att göra det i den politiska världen.

Regeringen har redan gjort allt för att försöka tona ner förväntningarna. Den nya finansministern Magdalena Andersson talar om att ”det är tomt i ladan”. Men låt oss inte luras av retoriken utan fastslå, i likhet med olika forskare och experter, att Sverige har förhållandevis sunda offentliga finanser. Det hör till den politiska gudstjänsten att som ny regering måla upp en mörk bild av läget.

Det tydligaste utfallet av valet är att makten är tillbaka i riksdagen. Där avgörs allt och i realiteten hur långlivad Löfvens minoritetsregering blir. Förra veckan presenterades budgeten och den ska nu klara att stå rycken i kammaren. Sverigedemokraterna hotar att fälla den men även om den skulle gå igenom kan delar komma att brytas ut efteråt enligt den nya praxis som har etablerats av SD och de rödgröna partierna förra året.

Den nya regeringen är oprövad med få personer med tidigare ministererfarenhet och den leds av en person som inte ens har någon riksdagserfarenhet. Det förstnämnda är inte så konstigt efter åtta år i opposition men det andra är helt unikt. Om själva personuppsättningen erinrar jag mig två tidigare statsministrars formuleringar.

Carl Bildt fällde i sedvanlig självsäker stil ett eget omdöme om sin regering: Den mest kompetenta.

Göran Persson förminskade i stället sin ministär för att framhäva sig själv: Jag leder inte världens mest briljanta regering.

Hur omdömet om Löfvens regering lyder återstår att se. De hundra första dagarna ger en fingervisning. Hittills har de börjat med en viss kursomläggning av politiken men också med att skjuta svåra frågor på framtiden och skyffla undan dem i olika kommissioner och utredningar. Fyra år är en lång tid.

  • Linus Hellman

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.