31 okt 2014 04:00

23 jan 2015 15:53

Flemming Mouritsen: Halvhemliga författardrömmar

Ibland händer det att gamla drömmar går i uppfyllelse. Det kan till och med hända att det redan är över innan man inser att man genomfört en gammal dröm. För mig håller en livsdröm just nu på att gå i uppfyllelse och jag är oerhört medveten om att det är på gång.

Jag har närt halvhemliga författardrömmar i hjärtats dunkla skrymslen sedan jag lärde mig att läsa. Drömmen om att kunna få se sin bok stå till försäljning har legat och pyrt i mig nästan så länge jag minns. Och nu är det på gång!

Eller ja, bok och bok... det blir nog snarare ett häfte, men i alla fall. Den artikelserie som jag i somras skrev om vårt femtioårsjubilerande kulturhus skall samlas i en skrift som kommer att bli tillgänglig för alla. I samband med jubileet nästa vecka skall den dyka upp och jag kan nästan inte bärga mig innan jag får se den, hålla den i min hand, smeka den...

Jag vet att det låter patetiskt men det struntar jag i för det där med att få se sina ord i tryckt och bunden form har jag drömt om länge nu. Jag har inte gjort så mycket åt denna dröm, jag vet, men det finns orsaker till det. Det döljer sig ett trauma långt bak i tiden.

För i runda slängar trettiofem år sedan författade jag mitt förstlingsverk. En roman på tvåhundratjugosex maskinskrivna A4-sidor. Först satt jag och skrev för hand i ett antal kollegieblock under en månads självvald isolering i mina föräldrars segelbåt. Jag låg för ankar i en vik där jag solade och badade på dagarna och skrev på mästerverket på kvällarna.

Sedan åkte jag hem, redigerade romanen och skrev ner den på min pappas manuella skrivmaskin och fram på höstkanten var den klar.

Stolt sände jag in pärmen med manuset (enda exemplaret) till ett förlag och satte mig att vänta på telefonsamtalet från dem. Det kom aldrig. Däremot kom manuset i retur tillsammans med ett artigt refuseringsbrev.

Jag deppade inte ihop utan sände luntan till ett nytt förlag som returnerade den med ett längre brev som gav konstruktiv kritik och förslag på ändringar.

Inte ändrade jag någonting, romanen var ju redan perfekt, utan jag sände in den till ett tredje förlag men med refuseringsbrevet som kom då tog författarambitionen slut.

Brevet var mycket rakt på sak och jag glömmer aldrig slutmeningen:

”Dessutom är din stil barnsligt hurtig och blir vid läsning mycket tröttande.”

Jahapp! Det kan ju sänka en ung mans självförtroende. Jag ställde pärmen i bokhyllan och rörde den inte på tio år. Då tog jag fram den och läste texten med tio år äldre ögon... och höll med det sista förlaget.

Jag har närt halvhemliga författardrömmar i hjärtats dunkla skrymslen sedan jag lärde mig att läsa. Drömmen om att kunna få se sin bok stå till försäljning har legat och pyrt i mig nästan så länge jag minns. Och nu är det på gång!

Eller ja, bok och bok... det blir nog snarare ett häfte, men i alla fall. Den artikelserie som jag i somras skrev om vårt femtioårsjubilerande kulturhus skall samlas i en skrift som kommer att bli tillgänglig för alla. I samband med jubileet nästa vecka skall den dyka upp och jag kan nästan inte bärga mig innan jag får se den, hålla den i min hand, smeka den...

Jag vet att det låter patetiskt men det struntar jag i för det där med att få se sina ord i tryckt och bunden form har jag drömt om länge nu. Jag har inte gjort så mycket åt denna dröm, jag vet, men det finns orsaker till det. Det döljer sig ett trauma långt bak i tiden.

För i runda slängar trettiofem år sedan författade jag mitt förstlingsverk. En roman på tvåhundratjugosex maskinskrivna A4-sidor. Först satt jag och skrev för hand i ett antal kollegieblock under en månads självvald isolering i mina föräldrars segelbåt. Jag låg för ankar i en vik där jag solade och badade på dagarna och skrev på mästerverket på kvällarna.

Sedan åkte jag hem, redigerade romanen och skrev ner den på min pappas manuella skrivmaskin och fram på höstkanten var den klar.

Stolt sände jag in pärmen med manuset (enda exemplaret) till ett förlag och satte mig att vänta på telefonsamtalet från dem. Det kom aldrig. Däremot kom manuset i retur tillsammans med ett artigt refuseringsbrev.

Jag deppade inte ihop utan sände luntan till ett nytt förlag som returnerade den med ett längre brev som gav konstruktiv kritik och förslag på ändringar.

Inte ändrade jag någonting, romanen var ju redan perfekt, utan jag sände in den till ett tredje förlag men med refuseringsbrevet som kom då tog författarambitionen slut.

Brevet var mycket rakt på sak och jag glömmer aldrig slutmeningen:

”Dessutom är din stil barnsligt hurtig och blir vid läsning mycket tröttande.”

Jahapp! Det kan ju sänka en ung mans självförtroende. Jag ställde pärmen i bokhyllan och rörde den inte på tio år. Då tog jag fram den och läste texten med tio år äldre ögon... och höll med det sista förlaget.

  • Flemming Mouritsen

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.