04 nov 2014 04:00

23 jan 2015 15:53

Lena Jonsson: Erkänner, är en äkta turist!

Trots att man faktiskt är turist vill man gärna inte bli kallad för just det. Är det inte så? Vi åker kors och tvär över världen och när vi kommer hem igen vill vi gärna säga att vi gick utanför turiststråken, vi hittade genuina restauranger som bara ortsborna hittar till, helt tomma paradisstränder, vi handlade i butiker som aldrig sett en turist, vi vägrade helt enkelt att göra allt det som alla turister gör. Men allt det där är svårt, för när man åker till ett resemål är det ju för att vi vill se något – Eiffeltornet, Frihetsgudinnan, Sagrada familia, Colosseum, Buckingham palace – och ofta är ju dessa sevärdheter också sådant som väldigt många andra människor också vill se. Alltså är man turist oavsett om man gillar den titeln eller inte. Däremot finns det ju grader av hur mycket turist man vill vara.

Jag gissar att flertalet svenskar älskar att själva utforska, vi läser på och vi hittar information på plats. Vi går sällan i storgrupper där en person talar om för oss åt vilket håll vi ska titta och när vi ska göra det för att få den bästa vinkeln. Vi gillar att vara självständiga. Eller man kanske till och med kan säga att många av oss avskyr att forslas runt som en skock får.

Jag är definitivt sådan. Jag hymlar inte med att jag är turist, men jag är väldigt noga med att göra allt på mitt sätt.

Jag gjorde det nyligen vid ett besök i Rom. Vid de stora sevärdheterna strosade mitt resesällskap och jag runt i egen takt och njöt (tillsammans med andra turister) av allt det underbara och imponerande. Men plötsligt, och egentligen utan att vi förstod hur det gick till, hade vi hamnat i gröna gruppen, med hörlurar och med en engelsk guide som höll upp en blå flagga som vi skulle följa. Vi ville nämligen komma högst upp i kupolen på enorma Peterskyrkan. Vi följde flaggan och gled förbi hela kön (bra!), fick ändå köa lite till hissen för den första etappen upp och där och då gick det upp för mig att vi var tvättäkta turister. För hissmannen tilltalade inte oss i gruppen (snopet) utan vände sig till vår ledare. Efter en strapatsrik trappvandring den sista biten kände vi så vinden på den nästan 140 meter höga byggnaden. Vår guide berättade mycket och hon var duktig. Problemet var att det var tjockt med folk och att hålla sig nära henne för att få bästa kontakt mellan mikrofon och hörlurar var näst intill omöjligt. Jag hörde ungefär vart tredje ord och tröttnade snabbt. Jag slet av mig hörlurarna och insåg att det minsann inte är så enkelt att vara en äkta turist i alla fall.

Hiss: Att resa, alltid lika roligt

Diss: Butiksägaren som hällde vatten över en tiggare

Trots att man faktiskt är turist vill man gärna inte bli kallad för just det. Är det inte så? Vi åker kors och tvär över världen och när vi kommer hem igen vill vi gärna säga att vi gick utanför turiststråken, vi hittade genuina restauranger som bara ortsborna hittar till, helt tomma paradisstränder, vi handlade i butiker som aldrig sett en turist, vi vägrade helt enkelt att göra allt det som alla turister gör. Men allt det där är svårt, för när man åker till ett resemål är det ju för att vi vill se något – Eiffeltornet, Frihetsgudinnan, Sagrada familia, Colosseum, Buckingham palace – och ofta är ju dessa sevärdheter också sådant som väldigt många andra människor också vill se. Alltså är man turist oavsett om man gillar den titeln eller inte. Däremot finns det ju grader av hur mycket turist man vill vara.

Jag gissar att flertalet svenskar älskar att själva utforska, vi läser på och vi hittar information på plats. Vi går sällan i storgrupper där en person talar om för oss åt vilket håll vi ska titta och när vi ska göra det för att få den bästa vinkeln. Vi gillar att vara självständiga. Eller man kanske till och med kan säga att många av oss avskyr att forslas runt som en skock får.

Jag är definitivt sådan. Jag hymlar inte med att jag är turist, men jag är väldigt noga med att göra allt på mitt sätt.

Jag gjorde det nyligen vid ett besök i Rom. Vid de stora sevärdheterna strosade mitt resesällskap och jag runt i egen takt och njöt (tillsammans med andra turister) av allt det underbara och imponerande. Men plötsligt, och egentligen utan att vi förstod hur det gick till, hade vi hamnat i gröna gruppen, med hörlurar och med en engelsk guide som höll upp en blå flagga som vi skulle följa. Vi ville nämligen komma högst upp i kupolen på enorma Peterskyrkan. Vi följde flaggan och gled förbi hela kön (bra!), fick ändå köa lite till hissen för den första etappen upp och där och då gick det upp för mig att vi var tvättäkta turister. För hissmannen tilltalade inte oss i gruppen (snopet) utan vände sig till vår ledare. Efter en strapatsrik trappvandring den sista biten kände vi så vinden på den nästan 140 meter höga byggnaden. Vår guide berättade mycket och hon var duktig. Problemet var att det var tjockt med folk och att hålla sig nära henne för att få bästa kontakt mellan mikrofon och hörlurar var näst intill omöjligt. Jag hörde ungefär vart tredje ord och tröttnade snabbt. Jag slet av mig hörlurarna och insåg att det minsann inte är så enkelt att vara en äkta turist i alla fall.

Hiss: Att resa, alltid lika roligt

Diss: Butiksägaren som hällde vatten över en tiggare

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.