06 nov 2014 04:00

23 jan 2015 15:53

Linus Hellman: Ett öde som är värt att begrunda

Tänk dig att soldater och poliser en natt helt plötsligt börjar bygga en mur och delar din stad mitt itu. På den sida som du bor anlägger de samtidigt gränspassager och spärrar in dig bakom murarna. Där tvingas du leva under begränsande förhållanden med massa restriktioner under en förtryckande statsapparat. Du är helt enkelt dömd till en mycket sämre tillvaro än dina medmänniskor på den andra sidan.

Den här inledningen är bara ett tankexperiment men illustrerar vad som drabbade folket i Berlin i augusti 1961. I nästan tre decennier var sedan den tyska huvudstaden delad av muren som var symbolen för kalla krigets fasor. Det är ett förfärligt levnadsöde som angår oss alla och som gör starkt intryck på mig när jag tänker på det. Därför är det alltid ovanligt lite som tynger mina sinnen när datumet 9 november återkommer varje år.

Helt plötsligt kunde folk vandra över från öst till väst i Berlin och förbi det som kallades dödens mur i väst men som gick under namnet antifascistisk skyddsbarriär i öst. Bilderna på människorna som passerar den annars så rigoröst bevakade gränsen i slutet av 1989 är att betrakta som en europeisk frihetsrevolution.

Frihet, fred och försoning är istället dagens mantra över Europa och den union som har grundats och vuxit fram efter det andra världskriget. Den tyska återföreningen och skapandet av euron skulle föra vår kontinent ännu mera samman och slutligen binda in Tyskland i ett ekonomiskt samarbete för att definitivt förhindra en ny katastrof av det slag som inträffade före 1945. Att valutasamarbetet har sina brister och att problemen fortsatt består beskrivs på ett förtjänstfullt sätt i Johan Norbergs eminenta bok ”Eurokrasch – en tragedi i tre akter” från 2012. Eurons öde är ännu inte beseglat och hur det slutligen går står skrivet i stjärnorna.

Sovjetimperiet kollapsade visserligen men historien är inte slut. Föreställningen om att världen då var redo för demokrati visade sig inte stämma. Det kan tyckas som att samhällsstriden är vunnen men det finns fortsatt flera länder med ett odemokratiskt styrelseskick, icke reformerade kommunistpartier eller länder som inte har övergett kommunismen som statsideologi.

Jag har nyligen läst ut Erik Jennisches bok ”Måste få polisen ur huvudet” från 2013 om Kuba, ett land som jag själv besökte så sent som förra året. När Latinamerika genomgår en demokratisering är det mesta sig likt på Kuba. Där styr samma män som en gång i tiden genomförde revolutionen i slutet på 1950-talet. För kubanerna kvarstår frihetskampen.

Antikommunism är något självklart för alla som vill kalla sig demokrater. En personlig favorit är Kjell-Albin Abrahamsson, Sveriges Radios tidigare korrespondent i Östeuropa, som är väldigt tydlig i dessa frågor. Hans bok ”Låt mig få städa klart” från 2014 är utmärkt och gör upp med alla sorters kommunism som ideologi. Abrahamsson vet vad han talar om och det önskar jag att fler människor också gör. Kommunismen är att jämföras med andra besudlade läror såsom nazism och fascism och ska inte på något vis förminskas i det perspektivet.

Det är lika sant i dag som för 25 år sedan.

Den här inledningen är bara ett tankexperiment men illustrerar vad som drabbade folket i Berlin i augusti 1961. I nästan tre decennier var sedan den tyska huvudstaden delad av muren som var symbolen för kalla krigets fasor. Det är ett förfärligt levnadsöde som angår oss alla och som gör starkt intryck på mig när jag tänker på det. Därför är det alltid ovanligt lite som tynger mina sinnen när datumet 9 november återkommer varje år.

Helt plötsligt kunde folk vandra över från öst till väst i Berlin och förbi det som kallades dödens mur i väst men som gick under namnet antifascistisk skyddsbarriär i öst. Bilderna på människorna som passerar den annars så rigoröst bevakade gränsen i slutet av 1989 är att betrakta som en europeisk frihetsrevolution.

Frihet, fred och försoning är istället dagens mantra över Europa och den union som har grundats och vuxit fram efter det andra världskriget. Den tyska återföreningen och skapandet av euron skulle föra vår kontinent ännu mera samman och slutligen binda in Tyskland i ett ekonomiskt samarbete för att definitivt förhindra en ny katastrof av det slag som inträffade före 1945. Att valutasamarbetet har sina brister och att problemen fortsatt består beskrivs på ett förtjänstfullt sätt i Johan Norbergs eminenta bok ”Eurokrasch – en tragedi i tre akter” från 2012. Eurons öde är ännu inte beseglat och hur det slutligen går står skrivet i stjärnorna.

Sovjetimperiet kollapsade visserligen men historien är inte slut. Föreställningen om att världen då var redo för demokrati visade sig inte stämma. Det kan tyckas som att samhällsstriden är vunnen men det finns fortsatt flera länder med ett odemokratiskt styrelseskick, icke reformerade kommunistpartier eller länder som inte har övergett kommunismen som statsideologi.

Jag har nyligen läst ut Erik Jennisches bok ”Måste få polisen ur huvudet” från 2013 om Kuba, ett land som jag själv besökte så sent som förra året. När Latinamerika genomgår en demokratisering är det mesta sig likt på Kuba. Där styr samma män som en gång i tiden genomförde revolutionen i slutet på 1950-talet. För kubanerna kvarstår frihetskampen.

Antikommunism är något självklart för alla som vill kalla sig demokrater. En personlig favorit är Kjell-Albin Abrahamsson, Sveriges Radios tidigare korrespondent i Östeuropa, som är väldigt tydlig i dessa frågor. Hans bok ”Låt mig få städa klart” från 2014 är utmärkt och gör upp med alla sorters kommunism som ideologi. Abrahamsson vet vad han talar om och det önskar jag att fler människor också gör. Kommunismen är att jämföras med andra besudlade läror såsom nazism och fascism och ska inte på något vis förminskas i det perspektivet.

Det är lika sant i dag som för 25 år sedan.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.