07 nov 2014 06:00

23 jan 2015 15:53

Flemming Mouritsen: Det är precis så livet är

Idag fyller Skövdes kulturhus femtio år. Det var Sveriges första kulturhus och byggdes i en stil som ingen sett tidigare. Skövdeborna förtjustes eller förfärades, men ingen lämnades oberörd. Fast med tiden har byggnaden lagt sig till rätta i skövdebornas hjärtan så att numera finns det väl knappt någon som tycker att det är något konstigt med huset. Snarare finns där nog en kollektiv stolthet över skapelsen, speciellt så här i jubileumstider.

Lustigt nog finns det av praktiska skäl inte något firande inplanerat nu på själva födelsedagen. En del av firandet klarades av i förrgår då det var stor jubileumsgala på Valhall med underhållning och utdelning av diverse stipendier, bland annat den första guldnyckeln, Robert Gustafsson nya kulturpris.

I morgon kommer det att bli ett rejält kultur- och folkbildningskalas i Kulturhuset där alla är välkomna. De som kommer först kommer att få tårta, så långt det räcker.

Men just idag firas Kulturhuset inte.

Det passar mig bra då jag skall göra något som på intet sätt har med firande att göra. Jag skall gå på begravning. En väninna till min mamma har gått bort. En dam som fästmön och jag lärde känna som en trivsam och hjälpsam person. Hon och min mamma som båda bodde ensamma stöttade varandra på alla möjliga sätt. Oss stöttade hon genom att åka och passa våra katter ett antal gånger och dessutom åkte vi alla fyra på ett antal utflykter och en semester till Danmark tillsammans.

Idag skall vi ta farväl. Det är tungt med begravningar och det skall det också vara. Vi måste tillåta oss att sörja över att någon som vi tyckt om plötsligt inte finns där längre. Men efter ett tag skall sorgen ebba ut och ersättas av något annat, nämligen glädjen över att en tid fått lära känna och ingå i en trivsam människas liv. Glädjen över det man haft måste till sist ersätta sorgen över det man mist.

Men denna glädje över det man har bör man också se till att känna innan man förlorar det. Vare sig det gäller ett kulturhus som vi alla är stolta över, eller de människor som omger oss genom vår egen livsvandring. För även om det är bra att minnas människor med glädje efter att de har dött så är det ännu bättre att inse vilket privilegium det är att ha dem som vänner, familjemedlemmar eller kollegor medan de lever.

– Man skall vara snäll mot sig medan man har sig, sa en annan av mors väninnor. Jag skulle vilja bygga ut det påståendet:

– Man skall vara snäll mot dem medan man har dem.

Idag sörjer vi men i morgon är det kalas, det är precis så livet är.

Idag fyller Skövdes kulturhus femtio år. Det var Sveriges första kulturhus och byggdes i en stil som ingen sett tidigare. Skövdeborna förtjustes eller förfärades, men ingen lämnades oberörd. Fast med tiden har byggnaden lagt sig till rätta i skövdebornas hjärtan så att numera finns det väl knappt någon som tycker att det är något konstigt med huset. Snarare finns där nog en kollektiv stolthet över skapelsen, speciellt så här i jubileumstider.

Lustigt nog finns det av praktiska skäl inte något firande inplanerat nu på själva födelsedagen. En del av firandet klarades av i förrgår då det var stor jubileumsgala på Valhall med underhållning och utdelning av diverse stipendier, bland annat den första guldnyckeln, Robert Gustafsson nya kulturpris.

I morgon kommer det att bli ett rejält kultur- och folkbildningskalas i Kulturhuset där alla är välkomna. De som kommer först kommer att få tårta, så långt det räcker.

Men just idag firas Kulturhuset inte.

Det passar mig bra då jag skall göra något som på intet sätt har med firande att göra. Jag skall gå på begravning. En väninna till min mamma har gått bort. En dam som fästmön och jag lärde känna som en trivsam och hjälpsam person. Hon och min mamma som båda bodde ensamma stöttade varandra på alla möjliga sätt. Oss stöttade hon genom att åka och passa våra katter ett antal gånger och dessutom åkte vi alla fyra på ett antal utflykter och en semester till Danmark tillsammans.

Idag skall vi ta farväl. Det är tungt med begravningar och det skall det också vara. Vi måste tillåta oss att sörja över att någon som vi tyckt om plötsligt inte finns där längre. Men efter ett tag skall sorgen ebba ut och ersättas av något annat, nämligen glädjen över att en tid fått lära känna och ingå i en trivsam människas liv. Glädjen över det man haft måste till sist ersätta sorgen över det man mist.

Men denna glädje över det man har bör man också se till att känna innan man förlorar det. Vare sig det gäller ett kulturhus som vi alla är stolta över, eller de människor som omger oss genom vår egen livsvandring. För även om det är bra att minnas människor med glädje efter att de har dött så är det ännu bättre att inse vilket privilegium det är att ha dem som vänner, familjemedlemmar eller kollegor medan de lever.

– Man skall vara snäll mot sig medan man har sig, sa en annan av mors väninnor. Jag skulle vilja bygga ut det påståendet:

– Man skall vara snäll mot dem medan man har dem.

Idag sörjer vi men i morgon är det kalas, det är precis så livet är.

  • Flemming Mouritsen

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.