08 nov 2014 04:00

23 jan 2015 15:53

Långström Vinge: Ett av alla dessa möten

Jag vill dela med mig av en ögonblicksbild från Lyktan (Svenska kyrkans och Frälsningsarméns mötesplats för klädutlämning, kaffe och helt vanligt medmänskligt nätverkande).

Jag står och försöker montera en ny affisch i en trottoarpratare och lyckas inte lossa glasskivan som håller fast pappret. Jag ger upp och hämtar en volontär som är ingenjör och tekniskt begåvad, och en kniv för att lossa glasskivan. När vi inte klarar det, kommer det fram en man som med stor precision med kniven lossar glaset så att jag kan montera affischen. Voilá!

Jag tackar honom och frågar honom vem han är. Det visar sig att han är specialist i kirurgi och har varit i Sverige i två dagar. Välkommen, sa jag. Du har precis gjort din första viktiga insats för Sverige! Han log, men bådas våra leenden slocknade medan han berättade om båtresan med barnen över Medelhavet med den skruttiga farkosten som inte gav honom någon annan känsla än dödsskräck. Och det värsta: att inte kunna ansvara för sina barn. Att veta att vilket val man än gör – stannar kvar i kriget, eller ger sig in i den livsfarliga flykten – så är barnen utsatta för livsfara och det finns inget du som förälder kan göra åt den saken.

Maktlösheten är värst, säger han och fingrar på ett leksakspiratskepp av plast som han tar med hem till sina barn som är kvar på flyktingförläggningen medan han själv gjort tre bussbyten på två timmar för att komma till Lyktan och hoppas få vinterstövlar i storlek 25 och 27.

Tjugofyra kronor om dagen. En tjuga och fyra enkronor. Så stort är bidraget som en flykting får, om man bor på asylboende. Den som bor i lägenhet, och som får stå för maten själv, får sjuttioen kronor om dagen. Det har inte höjts på tjugo år. Det är långt under existensminimum. Inom mig skriker jag och vill göra en orosanmälan till socialtjänsten för vartenda av dessa flyktingbarn som får lida för att de råkat födas i ett land där det inte går att leva. Om en sjuåring i Sverige har varma vinterstövlar eller inte, beror i hög grad på vilken hudfärg hen har och på vilket land hen är född i.

Men nu har jag redan vänner på Lyktan, säger min räddare i nöden, hit kommer jag gärna tillbaka.

Hiss: Tack till alla Lyktans vänner, och den här veckan särskilt till dig på Skadevi cup som skänkte 20 kilo överblivna bananer!

Diss: Det tar i genomsnitt 8 år för en nyanländ att få jobb i Sverige. Vad är det för system egentligen?

Jag står och försöker montera en ny affisch i en trottoarpratare och lyckas inte lossa glasskivan som håller fast pappret. Jag ger upp och hämtar en volontär som är ingenjör och tekniskt begåvad, och en kniv för att lossa glasskivan. När vi inte klarar det, kommer det fram en man som med stor precision med kniven lossar glaset så att jag kan montera affischen. Voilá!

Jag tackar honom och frågar honom vem han är. Det visar sig att han är specialist i kirurgi och har varit i Sverige i två dagar. Välkommen, sa jag. Du har precis gjort din första viktiga insats för Sverige! Han log, men bådas våra leenden slocknade medan han berättade om båtresan med barnen över Medelhavet med den skruttiga farkosten som inte gav honom någon annan känsla än dödsskräck. Och det värsta: att inte kunna ansvara för sina barn. Att veta att vilket val man än gör – stannar kvar i kriget, eller ger sig in i den livsfarliga flykten – så är barnen utsatta för livsfara och det finns inget du som förälder kan göra åt den saken.

Maktlösheten är värst, säger han och fingrar på ett leksakspiratskepp av plast som han tar med hem till sina barn som är kvar på flyktingförläggningen medan han själv gjort tre bussbyten på två timmar för att komma till Lyktan och hoppas få vinterstövlar i storlek 25 och 27.

Tjugofyra kronor om dagen. En tjuga och fyra enkronor. Så stort är bidraget som en flykting får, om man bor på asylboende. Den som bor i lägenhet, och som får stå för maten själv, får sjuttioen kronor om dagen. Det har inte höjts på tjugo år. Det är långt under existensminimum. Inom mig skriker jag och vill göra en orosanmälan till socialtjänsten för vartenda av dessa flyktingbarn som får lida för att de råkat födas i ett land där det inte går att leva. Om en sjuåring i Sverige har varma vinterstövlar eller inte, beror i hög grad på vilken hudfärg hen har och på vilket land hen är född i.

Men nu har jag redan vänner på Lyktan, säger min räddare i nöden, hit kommer jag gärna tillbaka.

Hiss: Tack till alla Lyktans vänner, och den här veckan särskilt till dig på Skadevi cup som skänkte 20 kilo överblivna bananer!

Diss: Det tar i genomsnitt 8 år för en nyanländ att få jobb i Sverige. Vad är det för system egentligen?

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.