10 nov 2014 04:00

23 jan 2015 15:53

Petra Lundgren: Det går sådär bra ibland ...

Det började med att det sa ritsch i favoritjeansen på ett mycket dumt ställe. Byxorna hade jag bara haft i fyra månader och lite längre bör de väl hålla. Så jag gick till butiken och reklamerade och jodå det skulle gå bra att få ett par nya. Vilket par jeans var de enda i butiken som var på vift? Det jag skulle ha. Resultat? Inga nya jeans.

Sen krånglade bilen, det gör den förresten rätt ofta för det är ett riktigt måndagsexemplar. När verkstan skulle laga felet hade mätinstrumentet som kostade trettio papp försvunnit under mystiska omständigheter. Resultat? Ingen lagad bil, ingen besiktning samt körförbud i väntan på att abs-mojängen skulle komma tillbaka från sin reparationsutflykt till Jämtland.

Sen stressade jag hem från utbildningen till personlig tränare för att hämta min pulsklocka i affären. Den har öppet till nio på kvällen. Har förbutiken det? Nej! Resultat? Ingen pulsklocka.

Sen gick paraplyet sönder. Mina paraplyer håller hemskt dåligt. Det här såg ut som en död spindel. Så då skulle jag köpa ett nytt i paraplyautomaten på stationen i Göteborg och då funkade naturligtvis inte den. Så då köpte jag ett i en butik i stället. Resultat? Ett paraply som höll en dag.

Sen åkte jag spårvagn och hur stor är chansen/risken att det regnar in? Jag vet inte, men jag råkade naturligtvis ut för det. Så då var det ju tur att jag hade mitt halvtrasiga nya paraply med mig så jag kunde mota bort regnet från den trasiga rutan.

Resultat? Rätt mycket gapskratt och en liten lustig regnfilm.

Sen såg jag en svart katt. Jag tänkte att det var ett dåligt omen, men också att katten hade några bruna fläckar på ryggen och därför inte var klassad som svart katt. Jag borde nog sagt tvi, tvi, tvi för allt den dagen gick fel och det var ju inte så bra eftersom det sista dagen på PT-utbildningen.

Resultat? Högst oklart. Vi måste vänta två veckor. Men jag kände mig som en pappskalle på teorin och då hade jag ändå ätit smart-lax dagen innan. Inför de två praktiska proven var jag så nervös att jag blev helt torr i munnen. Hjärnan gick också ut i vild strejk.

Sen, eftersom jag var både sur, besviken och snudd på folkilsk, bestämde jag mig för att åka hem i stället för att gå ut och äta med klassen. Med tåg. Resultat? Omfattande signalfel och kraftigt försenad hem.

Om man summerar allt detta, vad blir slutresultatet? Känslan av att allt verkligen är emot mig ibland.

Sen krånglade bilen, det gör den förresten rätt ofta för det är ett riktigt måndagsexemplar. När verkstan skulle laga felet hade mätinstrumentet som kostade trettio papp försvunnit under mystiska omständigheter. Resultat? Ingen lagad bil, ingen besiktning samt körförbud i väntan på att abs-mojängen skulle komma tillbaka från sin reparationsutflykt till Jämtland.

Sen stressade jag hem från utbildningen till personlig tränare för att hämta min pulsklocka i affären. Den har öppet till nio på kvällen. Har förbutiken det? Nej! Resultat? Ingen pulsklocka.

Sen gick paraplyet sönder. Mina paraplyer håller hemskt dåligt. Det här såg ut som en död spindel. Så då skulle jag köpa ett nytt i paraplyautomaten på stationen i Göteborg och då funkade naturligtvis inte den. Så då köpte jag ett i en butik i stället. Resultat? Ett paraply som höll en dag.

Sen åkte jag spårvagn och hur stor är chansen/risken att det regnar in? Jag vet inte, men jag råkade naturligtvis ut för det. Så då var det ju tur att jag hade mitt halvtrasiga nya paraply med mig så jag kunde mota bort regnet från den trasiga rutan.

Resultat? Rätt mycket gapskratt och en liten lustig regnfilm.

Sen såg jag en svart katt. Jag tänkte att det var ett dåligt omen, men också att katten hade några bruna fläckar på ryggen och därför inte var klassad som svart katt. Jag borde nog sagt tvi, tvi, tvi för allt den dagen gick fel och det var ju inte så bra eftersom det sista dagen på PT-utbildningen.

Resultat? Högst oklart. Vi måste vänta två veckor. Men jag kände mig som en pappskalle på teorin och då hade jag ändå ätit smart-lax dagen innan. Inför de två praktiska proven var jag så nervös att jag blev helt torr i munnen. Hjärnan gick också ut i vild strejk.

Sen, eftersom jag var både sur, besviken och snudd på folkilsk, bestämde jag mig för att åka hem i stället för att gå ut och äta med klassen. Med tåg. Resultat? Omfattande signalfel och kraftigt försenad hem.

Om man summerar allt detta, vad blir slutresultatet? Känslan av att allt verkligen är emot mig ibland.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.