12 nov 2014 06:00

23 jan 2015 15:53

Beijbom: Repeatknappen blev mina föräldrars största misstag

Fick precis ett mail ifrån en vän som skickat en lien filmsnutt på sin underbara lilla dotter på fyra år som med full entusiasm och utstrålning sjunger Don´t cry for me Argentina. Förmodligen har hon snappat upp detta ifrån tv:n då reklamen för musikalen Evita med Charlotte Perelli i huvudrollen visas om och om igen.

Fick precis ett mail ifrån en vän som skickat en lien filmsnutt på sin underbara lilla dotter på fyra år som med full entusiasm och utstrålning sjunger Don´t cry for me Argentina. Förmodligen har hon snappat upp detta ifrån tv:n då reklamen för musikalen Evita med Charlotte Perelli i huvudrollen visas om och om igen.

Det är så härligt med barn och musik tycker jag. De hör något som faller dem i smaken och sedan kan det gå på repeat i flera dagar. En annan kompis hade dock oturen att hennes lilla dotter fastnade för låneförmedlaren Lendos reklam på radion. Bra låt för företaget eftersom den sätter sig på hjärnan men den är ju extremt tjatig om jag får säga det själv. Kan meddela att min kära vän höll på att bli helt tokig efter att ha behövt höra på denna jingel dag ut och dag in under flera veckor. Till slut infördes ett sjunga på Lendoslåten-förbud i deras familj.

För tjugo år sedan, alltså när jag var sju år var det bara en enda låt som cirkulerade i mitt huvud. Vet att min släkt just nu i läsandets stund vet exakt vilken låt jag menar. Lisa Ekdahls Vem vet. Har ni någon gång googlat den texten? Ni som inte har det behöver inte oroa er, jag kan berätta hur den går. Man sjunger vem vet eller vi vet sammanlagt tjugofyra gånger under tre minuters tid. Sedan har låten två verser, men lugn, de har gjort det enkelt. Vers två har samma text som vers ett. Inte alls tjatigt! Jo absolut, men samtidigt väldigt genialiskt! Låten fastnar och till slut blir man nästan lite rädd för sig själv över att man nynnar på den 24-7. En lyckad hit med andra ord. Under två års tid sjöng jag den här låten för min familj och släkt varje gång vi sågs, vilket de säkert tyckte blev alltför ofta efter att jag plågat dem med denna lilla sång timme ut och timme in. Jag minns att jag hade den på ett kassettband inspelad fem gånger på varje sida. Någon i sällskapet fick agera ljudtekniker och vara med och vända på bandet.

Ja, ni tror väl inte att jag bara sjöng den en gång, nej då. Jag sjöng tills bandet var slut, på båda sidorna alltså.

Efter att ha torterat min familj med denna låt under så pass lång tid så tröttnade även jag på den till slut. Men tystnaden varade inte länge. Jag fick nämligen upp ögonen eller rättare sagt öronen för Whitney Houston. Jag fick hennes cd-skiva i julklapp. Det kan ha varit en väldigt taktisk present nu när jag tänker på det så här i efterhand. Mamma och pappa visste självklart att den skulle gå varm men denna skiva hade i alla fall fler låtar än en. De hoppades nog på lite variation i mina uppträdanden. Jag älskade hennes skiva, men man måste ju alltid ha en favorit och det blev I will always love you. Och vet ni, cd-spelaren jag fick samma jul hade en underbar liten repeatknapp. Något som mina föräldrar till sin förtvivlan tydligen hade missat.

Fick precis ett mail ifrån en vän som skickat en lien filmsnutt på sin underbara lilla dotter på fyra år som med full entusiasm och utstrålning sjunger Don´t cry for me Argentina. Förmodligen har hon snappat upp detta ifrån tv:n då reklamen för musikalen Evita med Charlotte Perelli i huvudrollen visas om och om igen.

Det är så härligt med barn och musik tycker jag. De hör något som faller dem i smaken och sedan kan det gå på repeat i flera dagar. En annan kompis hade dock oturen att hennes lilla dotter fastnade för låneförmedlaren Lendos reklam på radion. Bra låt för företaget eftersom den sätter sig på hjärnan men den är ju extremt tjatig om jag får säga det själv. Kan meddela att min kära vän höll på att bli helt tokig efter att ha behövt höra på denna jingel dag ut och dag in under flera veckor. Till slut infördes ett sjunga på Lendoslåten-förbud i deras familj.

För tjugo år sedan, alltså när jag var sju år var det bara en enda låt som cirkulerade i mitt huvud. Vet att min släkt just nu i läsandets stund vet exakt vilken låt jag menar. Lisa Ekdahls Vem vet. Har ni någon gång googlat den texten? Ni som inte har det behöver inte oroa er, jag kan berätta hur den går. Man sjunger vem vet eller vi vet sammanlagt tjugofyra gånger under tre minuters tid. Sedan har låten två verser, men lugn, de har gjort det enkelt. Vers två har samma text som vers ett. Inte alls tjatigt! Jo absolut, men samtidigt väldigt genialiskt! Låten fastnar och till slut blir man nästan lite rädd för sig själv över att man nynnar på den 24-7. En lyckad hit med andra ord. Under två års tid sjöng jag den här låten för min familj och släkt varje gång vi sågs, vilket de säkert tyckte blev alltför ofta efter att jag plågat dem med denna lilla sång timme ut och timme in. Jag minns att jag hade den på ett kassettband inspelad fem gånger på varje sida. Någon i sällskapet fick agera ljudtekniker och vara med och vända på bandet.

Ja, ni tror väl inte att jag bara sjöng den en gång, nej då. Jag sjöng tills bandet var slut, på båda sidorna alltså.

Efter att ha torterat min familj med denna låt under så pass lång tid så tröttnade även jag på den till slut. Men tystnaden varade inte länge. Jag fick nämligen upp ögonen eller rättare sagt öronen för Whitney Houston. Jag fick hennes cd-skiva i julklapp. Det kan ha varit en väldigt taktisk present nu när jag tänker på det så här i efterhand. Mamma och pappa visste självklart att den skulle gå varm men denna skiva hade i alla fall fler låtar än en. De hoppades nog på lite variation i mina uppträdanden. Jag älskade hennes skiva, men man måste ju alltid ha en favorit och det blev I will always love you. Och vet ni, cd-spelaren jag fick samma jul hade en underbar liten repeatknapp. Något som mina föräldrar till sin förtvivlan tydligen hade missat.

  • Johanna Beijbom

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.