17 nov 2014 04:00

23 jan 2015 15:54

Petra Lundgren: Jag är i alla fall halvvägs ...

Min hjärna är inte alltid logisk. Ibland lever den sitt eget liv. Den styr min mun och jag kommer på mig själv med att fundera helt öppet. Ibland tvärlåser den sig och fungerar inte alls. Kombineras de två blir det särskilt dåligt.

Det hände såklart när vi hade slutprov på PT-utbildningen. När vi hade praktik ett par dagar före gick allt jättebra. Det var inte svårt att intervjua kunderna, det var inte svårt att göra program åt dem (jo det första var svårt), det var inte svårt att leda dem ute på gymmet och det var inte svårt att läsa deras omdömen heller efteråt eftersom de snudd på hyllade mig.

Dagen då det verkligen gällde tyckte jag först att det teoretiska provet gick jättedåligt så då kände jag mig helt dum i huvudet. Med den nedstämda känslan var det dags att göra två praktiska prov.

Jag fick Sandra som kund och henne hade jag ju skolbänkat ihop med i fyra veckor och visste det mesta om. Intervjun gick jättedåligt.

– Det har gått tre minuter, du har sju minuter kvar, sa vår examinator.

– Jag är klar. Det är helt tomt i huvudet, sa jag och fick lite hjälp på traven.

Jag gjorde ett program som jag inte hann renskriva och sedan var det skarpt läge på gymmet. Jag var ungefär lika rolig som en robot, helt torr i munnen och lyckades naturligtvis fippla till displayen på löpbandet som Sandra skulle värma upp på.

Hon ville köra uthållighet (många repetitioner och lätta vikter) och jag tänkte att det ska hon minsann få göra. Så jag valde den krångliga utfallsövningen som går både framåt, åt sidan och bakåt. (Vilket jag förbannade mig för eftersom den var både svår att instruera och att korrigera). Den följdes av den lite mer enklare knäböj med vikter samt vadpress på step up-bräda. Det var ungefär då som nervositeten släppte. Sedan körde jag ett hårt magpass med henne innan jag själv fick koppla av som kund.

Steg två var diverse prover som man kan utföra. Det var då min hjärna började prata fritt ut genom min mun när jag skulle förklara vad jag just gjort. Utan att jag kunde stoppa den. Det är bara att hoppas på att jag lyckades prata mig ur vad jag sa på ett bra sätt.

Häromdagen dök ett meddelande upp från en av mina kurskamrater.

– Bara praktiska provet kvar nu, stod det.

Hjälp tänkte jag och kollade mejlen. Där låg ett meddelande med rubriken Testresultat. Ohyggligt otäckt. Jag öppnade det med darrande fingrar. Godkänd på teorin. Puh! Kanske är jag inte helt dum i huvudet ändå. Nu är jag i alla fall halvvägs.

Hiss

Kokos, gott att ha i smoothie.

Diss

November. Grått och trist.

Min hjärna är inte alltid logisk. Ibland lever den sitt eget liv. Den styr min mun och jag kommer på mig själv med att fundera helt öppet. Ibland tvärlåser den sig och fungerar inte alls. Kombineras de två blir det särskilt dåligt.

Det hände såklart när vi hade slutprov på PT-utbildningen. När vi hade praktik ett par dagar före gick allt jättebra. Det var inte svårt att intervjua kunderna, det var inte svårt att göra program åt dem (jo det första var svårt), det var inte svårt att leda dem ute på gymmet och det var inte svårt att läsa deras omdömen heller efteråt eftersom de snudd på hyllade mig.

Dagen då det verkligen gällde tyckte jag först att det teoretiska provet gick jättedåligt så då kände jag mig helt dum i huvudet. Med den nedstämda känslan var det dags att göra två praktiska prov.

Jag fick Sandra som kund och henne hade jag ju skolbänkat ihop med i fyra veckor och visste det mesta om. Intervjun gick jättedåligt.

– Det har gått tre minuter, du har sju minuter kvar, sa vår examinator.

– Jag är klar. Det är helt tomt i huvudet, sa jag och fick lite hjälp på traven.

Jag gjorde ett program som jag inte hann renskriva och sedan var det skarpt läge på gymmet. Jag var ungefär lika rolig som en robot, helt torr i munnen och lyckades naturligtvis fippla till displayen på löpbandet som Sandra skulle värma upp på.

Hon ville köra uthållighet (många repetitioner och lätta vikter) och jag tänkte att det ska hon minsann få göra. Så jag valde den krångliga utfallsövningen som går både framåt, åt sidan och bakåt. (Vilket jag förbannade mig för eftersom den var både svår att instruera och att korrigera). Den följdes av den lite mer enklare knäböj med vikter samt vadpress på step up-bräda. Det var ungefär då som nervositeten släppte. Sedan körde jag ett hårt magpass med henne innan jag själv fick koppla av som kund.

Steg två var diverse prover som man kan utföra. Det var då min hjärna började prata fritt ut genom min mun när jag skulle förklara vad jag just gjort. Utan att jag kunde stoppa den. Det är bara att hoppas på att jag lyckades prata mig ur vad jag sa på ett bra sätt.

Häromdagen dök ett meddelande upp från en av mina kurskamrater.

– Bara praktiska provet kvar nu, stod det.

Hjälp tänkte jag och kollade mejlen. Där låg ett meddelande med rubriken Testresultat. Ohyggligt otäckt. Jag öppnade det med darrande fingrar. Godkänd på teorin. Puh! Kanske är jag inte helt dum i huvudet ändå. Nu är jag i alla fall halvvägs.

Hiss

Kokos, gott att ha i smoothie.

Diss

November. Grått och trist.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.