21 nov 2014 04:00

23 jan 2015 15:54

Flemming Mouritsen: Numera blir jag glad när jag ser poliser

Det är tur att starka och jobbiga intryck inte alltid är bestående, för i så fall hade jag fortfarande tyckt hjärtligt illa om poliser.

Att jag alls tyckte mycket illa om den kåren en period grundade sig i en händelse som inträffade hösten 1991. Jag hade precis öppnat min lilla bokhandel Flemmings Böcker i Skövde och som nybakad egenföretagare var jag osäker och orolig för hur framtiden skulle te sig och hur jag skulle klara mig.

Jag hade tagit över en lokal där det tidigare legat en Benettonbutik och jag fick även med en del av deras gamla inredning, bland annat inbrottslarmet som var kopplat till SOS Alarm Falköping.

En natt ringde man därifrån och sa att larmet hade gått och enligt instruktion hade man larmat polisen men jag förväntades ge mig dit också. Jag bodde en bit ut på Varolavägen så det tog ett litet tag innan jag kom fram och jag var mycket orolig hela vägen. Visst hade jag försäkring men det brukar inte alltid gå smärtfritt att få ersättning och jag levde på en mycket liten ekonomi då.

Väl framme stod två poliser och väntade på mig. Jag låste upp och vi gick in men det var tydligen ett falsklarm för ingen var där och inget var stulet.

De båda poliserna var tämligen buttra, den ene var direkt otrevlig och han sa till mig att jag skulle passa mig för att låta dem rycka ut på falsklarm igen för då skulle jag få betala för utryckningarna.

Det han sa var det inget fel på, bara på hur han se det. Jag sa skamset att jag skulle försöka se till att det inte hände igen och då gick de.

På väg till sin patrullbil hörde jag den otrevlige säga till sin kollega:

– Jävla kapitalister!

Jag stod med hängande haka när de åkte iväg och det var först efter en stund jag kom mig för att bli arg. Men då blev jag istället rasande förbannad.

Den drummeln hade förmodligen mycket bättre ekonomi än jag och han hade tydligen ingen aning om nystartade småföretagares ekonomiska villkor, utan bara fördomar.

Jag hyste agg mot poliskåren i flera år efter det där, men med tiden träffade jag så många hjälpsamma och trevliga poliser att framåt mitten-slutet av nittiotalet så hade min åsikt om poliserna normaliserats.

Numera blir jag glad när jag ser poliser men då har väl problemet gått åt andra hållet. Man ser dem aldrig ute på stan längre. Jo, när något otäckt har hänt så dyker de upp i flock, men de patrullerande poliserna som går runt och tittar till oss och hjälper allmänheten i största allmänhet, var finns de?

De är ju tydligen rätt många nuförtiden så visst vore det kul om allmänheten fick känna att det är för vår skull de finns.

Hiss: Fästmöns katt mår bättre.

Diss: Godis. Varför måste det vara så gott?

Att jag alls tyckte mycket illa om den kåren en period grundade sig i en händelse som inträffade hösten 1991. Jag hade precis öppnat min lilla bokhandel Flemmings Böcker i Skövde och som nybakad egenföretagare var jag osäker och orolig för hur framtiden skulle te sig och hur jag skulle klara mig.

Jag hade tagit över en lokal där det tidigare legat en Benettonbutik och jag fick även med en del av deras gamla inredning, bland annat inbrottslarmet som var kopplat till SOS Alarm Falköping.

En natt ringde man därifrån och sa att larmet hade gått och enligt instruktion hade man larmat polisen men jag förväntades ge mig dit också. Jag bodde en bit ut på Varolavägen så det tog ett litet tag innan jag kom fram och jag var mycket orolig hela vägen. Visst hade jag försäkring men det brukar inte alltid gå smärtfritt att få ersättning och jag levde på en mycket liten ekonomi då.

Väl framme stod två poliser och väntade på mig. Jag låste upp och vi gick in men det var tydligen ett falsklarm för ingen var där och inget var stulet.

De båda poliserna var tämligen buttra, den ene var direkt otrevlig och han sa till mig att jag skulle passa mig för att låta dem rycka ut på falsklarm igen för då skulle jag få betala för utryckningarna.

Det han sa var det inget fel på, bara på hur han se det. Jag sa skamset att jag skulle försöka se till att det inte hände igen och då gick de.

På väg till sin patrullbil hörde jag den otrevlige säga till sin kollega:

– Jävla kapitalister!

Jag stod med hängande haka när de åkte iväg och det var först efter en stund jag kom mig för att bli arg. Men då blev jag istället rasande förbannad.

Den drummeln hade förmodligen mycket bättre ekonomi än jag och han hade tydligen ingen aning om nystartade småföretagares ekonomiska villkor, utan bara fördomar.

Jag hyste agg mot poliskåren i flera år efter det där, men med tiden träffade jag så många hjälpsamma och trevliga poliser att framåt mitten-slutet av nittiotalet så hade min åsikt om poliserna normaliserats.

Numera blir jag glad när jag ser poliser men då har väl problemet gått åt andra hållet. Man ser dem aldrig ute på stan längre. Jo, när något otäckt har hänt så dyker de upp i flock, men de patrullerande poliserna som går runt och tittar till oss och hjälper allmänheten i största allmänhet, var finns de?

De är ju tydligen rätt många nuförtiden så visst vore det kul om allmänheten fick känna att det är för vår skull de finns.

Hiss: Fästmöns katt mår bättre.

Diss: Godis. Varför måste det vara så gott?

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.