26 nov 2014 06:00

23 jan 2015 15:54

Äntligen dags igen!

Den som påstår att ridning inte är en träningsform kan ta och slänga sig i väggen. Efter förra veckans tre hoppträningar plus en tävling är jag helt mörbultad. Jag har träningsvärk i varenda liten del i kroppen, till och med i händerna. Det har jag aldrig tidigare varit med om. Värk i ben och armar är ju vanligt, men inte i händerna. Fast kör man igång med denna sport rätt hårt efter ett väldigt långt uppehåll så är det klart att det kommer kännas.

Förra söndagen var det en träningstävling på Skövde ridskola som jag hade anmält mig till. Bara någon dag innan gick det upp för mig att jag verkligen skulle in på en bana igen efter många år borta från tävlandet. Och nu skulle det även göras på en häst jag bara känt i några veckor. Kanske hade jag tagit mig vatten över huvudet.

07:00 ringde klockan på söndagsmorgonen och då hade jag inte fått mer än fyra timmars sömn eftersom jag kom hem så pass sent från lördagens spelning. Redan då kände jag hur nervositeten knackade på. Åt frukost, gjorde mig iordning och for sedan iväg till stallet. Där var det redan full rulle, hästar och ponnyer överallt och massa förväntansfulla ryttare.

Jag gick banan och försökte memorera hinderordningen. När jag var yngre och nästan jämt var ute på tävlingar, så tvingade jag mig själv att högt kunna säga färgerna på alla hinder i rätt ordning när jag blundade. Väldigt bra sätt för att få dem att fastna. Kommer ihåg hur nervös man var innan och framför allt hur nervös stackars pappa var. Han hatade att jag alltid red stallets hetaste och tokigaste hästar, men jag älskade fart och fläkt och framför allt utmaningarna man fick med dem. Pappa kunde stå och titta på alla andra ekipage men så fort det var min tur vände han ryggen till eller så gick han iväg en sväng. Han var livrädd att jag skulle flyga av och skada mig och det var ingen bild han ville ha på sin hornhinna.

När man var yngre hade man inga spärrar, då förstod man inte allvaret i att det faktiskt kan gå riktigt illa om man inte är uppmärksam och försiktig, det är ändå du mot 600 kg, ingen lätt match egentligen. Fast sen är det ju fortfarande otroligt roligt när det blir lite gasen i botten.

Tillbaka till söndagens tävling! Fjärilarna i magen var inte fjärilar längre utan nu hade de utvecklats till stora albatrosser. Cortezze som min häst hette var riktigt taggad och man kunde verkligen känna hur hennes tävlingsnerver kittlade på insidan. När jag väl kom in på banan blev det totalt blackout i huvudet, hinderordningen var bara som ett enda stort kaos. Kom inte ens ihåg vilket som var det nummer ett. Men så fort domaren sagt varsågod och rid så kom minnet tillbaka. Phu! Det tog nog en minut från start och mål men det kändes som att allt gick i rapidfart på bara någon sekund.

När jag sedan hoppade av hästryggen så kände jag hur benen nästan vek sig under mig, adrenalinet pumpade och hela jag var alldeles skakig. Underbar känsla. Vi rev ett hinder och hade detta varit för några år sedan så hade jag både varit besviken och irriterad över det nedslaget, men då tävlade jag på en helt annan nivå. Nu var jag bara helt överlycklig för att vi tog oss igenom det hela så pass smärtfritt som vi faktiskt gjorde. Och det var ju lika roligt som jag minns det. Trots all nervositet innan så är känslan efter utan tvekan värd allt.

Hiss: Att få uppleva tävlingspirret igen

Diss: Att det var över alldeles för fort

Den som påstår att ridning inte är en träningsform kan ta och slänga sig i väggen. Efter förra veckans tre hoppträningar plus en tävling är jag helt mörbultad. Jag har träningsvärk i varenda liten del i kroppen, till och med i händerna. Det har jag aldrig tidigare varit med om. Värk i ben och armar är ju vanligt, men inte i händerna. Fast kör man igång med denna sport rätt hårt efter ett väldigt långt uppehåll så är det klart att det kommer kännas.

Förra söndagen var det en träningstävling på Skövde ridskola som jag hade anmält mig till. Bara någon dag innan gick det upp för mig att jag verkligen skulle in på en bana igen efter många år borta från tävlandet. Och nu skulle det även göras på en häst jag bara känt i några veckor. Kanske hade jag tagit mig vatten över huvudet.

07:00 ringde klockan på söndagsmorgonen och då hade jag inte fått mer än fyra timmars sömn eftersom jag kom hem så pass sent från lördagens spelning. Redan då kände jag hur nervositeten knackade på. Åt frukost, gjorde mig iordning och for sedan iväg till stallet. Där var det redan full rulle, hästar och ponnyer överallt och massa förväntansfulla ryttare.

Jag gick banan och försökte memorera hinderordningen. När jag var yngre och nästan jämt var ute på tävlingar, så tvingade jag mig själv att högt kunna säga färgerna på alla hinder i rätt ordning när jag blundade. Väldigt bra sätt för att få dem att fastna. Kommer ihåg hur nervös man var innan och framför allt hur nervös stackars pappa var. Han hatade att jag alltid red stallets hetaste och tokigaste hästar, men jag älskade fart och fläkt och framför allt utmaningarna man fick med dem. Pappa kunde stå och titta på alla andra ekipage men så fort det var min tur vände han ryggen till eller så gick han iväg en sväng. Han var livrädd att jag skulle flyga av och skada mig och det var ingen bild han ville ha på sin hornhinna.

När man var yngre hade man inga spärrar, då förstod man inte allvaret i att det faktiskt kan gå riktigt illa om man inte är uppmärksam och försiktig, det är ändå du mot 600 kg, ingen lätt match egentligen. Fast sen är det ju fortfarande otroligt roligt när det blir lite gasen i botten.

Tillbaka till söndagens tävling! Fjärilarna i magen var inte fjärilar längre utan nu hade de utvecklats till stora albatrosser. Cortezze som min häst hette var riktigt taggad och man kunde verkligen känna hur hennes tävlingsnerver kittlade på insidan. När jag väl kom in på banan blev det totalt blackout i huvudet, hinderordningen var bara som ett enda stort kaos. Kom inte ens ihåg vilket som var det nummer ett. Men så fort domaren sagt varsågod och rid så kom minnet tillbaka. Phu! Det tog nog en minut från start och mål men det kändes som att allt gick i rapidfart på bara någon sekund.

När jag sedan hoppade av hästryggen så kände jag hur benen nästan vek sig under mig, adrenalinet pumpade och hela jag var alldeles skakig. Underbar känsla. Vi rev ett hinder och hade detta varit för några år sedan så hade jag både varit besviken och irriterad över det nedslaget, men då tävlade jag på en helt annan nivå. Nu var jag bara helt överlycklig för att vi tog oss igenom det hela så pass smärtfritt som vi faktiskt gjorde. Och det var ju lika roligt som jag minns det. Trots all nervositet innan så är känslan efter utan tvekan värd allt.

Hiss: Att få uppleva tävlingspirret igen

Diss: Att det var över alldeles för fort

  • JOHANNA BEIJBOM

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.