02 dec 2014 04:00

23 jan 2015 15:54

Lena Jonsson: När adventsstressen slog till ...

Det var riktigt mörkt när jag gick hem efter jobbet i fredags. Men vägen hem blev ändå en ljus och fin promenad. För utmed hela vägen, i alla villor och flerfamiljshus, i alla fönster – överallt – lyste adventsstjärnor och adventsljusstakar så fint.

Och på nästan lika många ställen hade ljusslingor tänts på balkonger och altaner, i träd och buskar. Det verkligen gnistrade och glimmade och allt var bara så mysigt. Nu kanske ni tror att det var enbart just så jag kände när jag gick hem, ensam och övergiven (ingen annan verkade nämligen promenera denna kalla fredagskväll)? Det var det inte.

För allt det fina fick mig att bli stressad. Egentligen löjligt, jag vet, men när verkligen alla har gjort adventsfint hemma och jag känner att jag fortfarande knappt har fattat att advent har närmat sig, känns som om jag är kvar i september, är det oundvikligt. Jag visste ju också att när jag ska ta fram stjärnor och ljusstakar innebär det trubbel. Som i sin tur innebär att det tar väldigt lång tid.

Om ni bara visste hur rätt jag fick.

I förrådet där adventssakerna ligger hittade jag bara halva uppsättningen. Det fanns ingen logik i varför resten inte fanns där och jag försökte febrilt att tänka mig in i exakt hur jag hade tänkt när sakerna ställdes in senast. Varför hade jag delat på allt? Det fick jag inget svar på. Så jag fick riva runt i huset och efter ett par timmar var i alla fall allt samlat.

Men om jag nu hade hoppats på att det bara skulle vara att sätta i kontakten i stjärnor och stakar, så trodde jag givetvis fel. Ett par saker kunde jag lätt åtgärda (byta vanliga glödlampor), men det blev värre när det inte hjälpte. Elfel ger jag mig så klart inte på och därför fick jag helt enkelt rata ett par ljusstakar som förmodligen hade legat lite illa till och fått sig en ordentlig tryckare. En stjärna fungerade, men inte helt som den skulle. Den fick vänta. På lördagen åkte jag till lampaffären där de snabbt och enkelt fixade den. Tack för det! Nöjd och glad åkte jag hem och kände att allt var klart. Då hade en annan ljusstake gett upp, tillbaka till affären för att köpa pyttesmå lampor. Men eftersom jag inte visste vilken styrka de hade fick jag åka tillbaka hem, kolla, och så tillbaka till affären.

Så jodå, det blev adventsfint till slut. Även om det dröjde. När jag sedan beklagade mig lite över att jag aldrig kan fixa något i tid, sade en av döttrarna:

”Men första advent är väl i morgon? Vad stressar du för?”

Det är ju faktiskt en högst relevant fråga.

Hiss: Glögg – doftar och smakar underbart

Diss: Kyla. Klarar bara inte av minusgrader...

Och på nästan lika många ställen hade ljusslingor tänts på balkonger och altaner, i träd och buskar. Det verkligen gnistrade och glimmade och allt var bara så mysigt. Nu kanske ni tror att det var enbart just så jag kände när jag gick hem, ensam och övergiven (ingen annan verkade nämligen promenera denna kalla fredagskväll)? Det var det inte.

För allt det fina fick mig att bli stressad. Egentligen löjligt, jag vet, men när verkligen alla har gjort adventsfint hemma och jag känner att jag fortfarande knappt har fattat att advent har närmat sig, känns som om jag är kvar i september, är det oundvikligt. Jag visste ju också att när jag ska ta fram stjärnor och ljusstakar innebär det trubbel. Som i sin tur innebär att det tar väldigt lång tid.

Om ni bara visste hur rätt jag fick.

I förrådet där adventssakerna ligger hittade jag bara halva uppsättningen. Det fanns ingen logik i varför resten inte fanns där och jag försökte febrilt att tänka mig in i exakt hur jag hade tänkt när sakerna ställdes in senast. Varför hade jag delat på allt? Det fick jag inget svar på. Så jag fick riva runt i huset och efter ett par timmar var i alla fall allt samlat.

Men om jag nu hade hoppats på att det bara skulle vara att sätta i kontakten i stjärnor och stakar, så trodde jag givetvis fel. Ett par saker kunde jag lätt åtgärda (byta vanliga glödlampor), men det blev värre när det inte hjälpte. Elfel ger jag mig så klart inte på och därför fick jag helt enkelt rata ett par ljusstakar som förmodligen hade legat lite illa till och fått sig en ordentlig tryckare. En stjärna fungerade, men inte helt som den skulle. Den fick vänta. På lördagen åkte jag till lampaffären där de snabbt och enkelt fixade den. Tack för det! Nöjd och glad åkte jag hem och kände att allt var klart. Då hade en annan ljusstake gett upp, tillbaka till affären för att köpa pyttesmå lampor. Men eftersom jag inte visste vilken styrka de hade fick jag åka tillbaka hem, kolla, och så tillbaka till affären.

Så jodå, det blev adventsfint till slut. Även om det dröjde. När jag sedan beklagade mig lite över att jag aldrig kan fixa något i tid, sade en av döttrarna:

”Men första advent är väl i morgon? Vad stressar du för?”

Det är ju faktiskt en högst relevant fråga.

Hiss: Glögg – doftar och smakar underbart

Diss: Kyla. Klarar bara inte av minusgrader...

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.