03 dec 2014 04:00

23 jan 2015 15:54

Beijbom: En vit kista i ett hav av röda rosor

Förra veckan gjorde jag en sak som jag aldrig någonsin trott att jag skulle klara av rent känslomässigt. Jag sjöng på en väns familjemedlems begravning. Har fått förfrågan ett flertal gånger förut från både vänner, privatpersoner och begravningsbyråer men jag har alltid vänligt tackat nej.

Jag är en extremt blödig person som har otroligt nära till tårar när det kommer till just att se andra människor ledsna. Jag behöver inte ens känna personen i fråga som gråter utan det räcker med att bara se smärtan i någons tårar så kommer mina direkt.

Men när jag nu fick denna förfrågan för bara någon vecka sen så kände jag i hela kroppen att det var något som jag bara måste göra. Men jag förvarnade om hur känslig jag är och att det inte ens var helt säkert att jag skulle klara av att sjunga en hel låt utan att behöva avbryta. De var helt förstående i detta och var enbart glada över att jag tackat ja. Dagarna innan begravningen var jag rätt nojig och tänkte mycket på om detta verkligen var något jag kunde genomföra. Ringde prästen som lyckligtvis var en person som jag känner för att förbereda honom på att jag kanske inte får fram ett enda ord ur låten och att han kanske får rädda situationen lite i sådana fall. Han sa att han var helt säker på att jag skulle fixa detta men han tyckte att jag skulle komma i god tid till kyrkan innan för att bara sitta ner en stund och känna in stämningen. Min sambo Alex hade lovat att kompa mig på piano och det kändes som ett skönt stöd då vi är väldigt samspelta och känner varandra så pass bra.

Dagen kom och jag klädde mig helt i svart. Även fast jag nästan alltid bär den färgen då det är min favoritfärg så kändes den extra svart just då.

Väl framme vid kyrkan så började solen skina, strålarna pressade sig igenom de dystra grå molnen och man kunde riktigt känna värmen ifrån dem.

Klev in genom de tunga kyrkdörrarna och möttes av ett hav av tända ljus, blommor i mängder och en vacker, vit kista. Allt var så otroligt fint och stilla.

Vi satt ner en stund och jag blev nästan chockad över vilket lugn jag hade inom mig. Folket anlände och kyrkbänkarna fylldes allteftersom. Klockorna ringde och första psalmen spelades på den stora kyrkorgeln. Jag blundade och hörde hur känslorna tog över hos några av släktingarna. Konstigt nog var jag fortfarande lugn. När de sista tonerna klingade ut visste jag att det var min tur. Jag reste mig upp, gick fram till kistan, greppade mikrofonen och tog ett djupt andetag. Låten de hade valt var Sarah Dawn Finers Kärleksvisan. Pianot började spela introt och just precis då kände jag en styrka som tog över mig. Jag kände mig stolt över att få äran att sjunga för alla släktingar och vänner till den bortgångne. Jag vände blicken mot kistan och insåg hur ärofyllt detta uppdrag var. Jag kände tacksamhet. Jag insåg att min sång var som ett lugn mitt i all sorg.

Solen sken fortfarande och de varma strålarna lyste upp hela kyrkan. Allt var så otroligt vackert. Och när jag tog mina sista toner mötte jag min väns blick och hon log mellan tårarna. Är väldigt glad över att jag tackade ja till detta. Även fast det var väldigt jobbigt så kände jag att jag verkligen bidrog med något bra mitt i denna sorgsna stund. Prästen sa några tänkvärda ord. Det finns massvis med superlativ till något glatt men få ord för något som är sorgset. Ibland kan man inte ens sätta några ord alls på en känsla. Men musiken kan säga oss mycket.

Hiss: Att klara av något man inte trodde var möjligt

Diss: Att livet kan ta slut på en sekund

Jag är en extremt blödig person som har otroligt nära till tårar när det kommer till just att se andra människor ledsna. Jag behöver inte ens känna personen i fråga som gråter utan det räcker med att bara se smärtan i någons tårar så kommer mina direkt.

Men när jag nu fick denna förfrågan för bara någon vecka sen så kände jag i hela kroppen att det var något som jag bara måste göra. Men jag förvarnade om hur känslig jag är och att det inte ens var helt säkert att jag skulle klara av att sjunga en hel låt utan att behöva avbryta. De var helt förstående i detta och var enbart glada över att jag tackat ja. Dagarna innan begravningen var jag rätt nojig och tänkte mycket på om detta verkligen var något jag kunde genomföra. Ringde prästen som lyckligtvis var en person som jag känner för att förbereda honom på att jag kanske inte får fram ett enda ord ur låten och att han kanske får rädda situationen lite i sådana fall. Han sa att han var helt säker på att jag skulle fixa detta men han tyckte att jag skulle komma i god tid till kyrkan innan för att bara sitta ner en stund och känna in stämningen. Min sambo Alex hade lovat att kompa mig på piano och det kändes som ett skönt stöd då vi är väldigt samspelta och känner varandra så pass bra.

Dagen kom och jag klädde mig helt i svart. Även fast jag nästan alltid bär den färgen då det är min favoritfärg så kändes den extra svart just då.

Väl framme vid kyrkan så började solen skina, strålarna pressade sig igenom de dystra grå molnen och man kunde riktigt känna värmen ifrån dem.

Klev in genom de tunga kyrkdörrarna och möttes av ett hav av tända ljus, blommor i mängder och en vacker, vit kista. Allt var så otroligt fint och stilla.

Vi satt ner en stund och jag blev nästan chockad över vilket lugn jag hade inom mig. Folket anlände och kyrkbänkarna fylldes allteftersom. Klockorna ringde och första psalmen spelades på den stora kyrkorgeln. Jag blundade och hörde hur känslorna tog över hos några av släktingarna. Konstigt nog var jag fortfarande lugn. När de sista tonerna klingade ut visste jag att det var min tur. Jag reste mig upp, gick fram till kistan, greppade mikrofonen och tog ett djupt andetag. Låten de hade valt var Sarah Dawn Finers Kärleksvisan. Pianot började spela introt och just precis då kände jag en styrka som tog över mig. Jag kände mig stolt över att få äran att sjunga för alla släktingar och vänner till den bortgångne. Jag vände blicken mot kistan och insåg hur ärofyllt detta uppdrag var. Jag kände tacksamhet. Jag insåg att min sång var som ett lugn mitt i all sorg.

Solen sken fortfarande och de varma strålarna lyste upp hela kyrkan. Allt var så otroligt vackert. Och när jag tog mina sista toner mötte jag min väns blick och hon log mellan tårarna. Är väldigt glad över att jag tackade ja till detta. Även fast det var väldigt jobbigt så kände jag att jag verkligen bidrog med något bra mitt i denna sorgsna stund. Prästen sa några tänkvärda ord. Det finns massvis med superlativ till något glatt men få ord för något som är sorgset. Ibland kan man inte ens sätta några ord alls på en känsla. Men musiken kan säga oss mycket.

Hiss: Att klara av något man inte trodde var möjligt

Diss: Att livet kan ta slut på en sekund

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.