11 dec 2014 04:00

23 jan 2015 15:55

Linus Hellman: När kartan inte stämmer med verkligheten

Regeringen styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen.
Så lyder det första kapitlet, sjätte paragrafen i regeringsformen.
Det är kring den allting ytterst handlar om. Svaga regeringars ställningar bygger i grunden på den goda viljan och det fasta handslaget hos oppositionen, men den goda viljan och det fasta handslaget är inte alltid till städes som vi har kunnat se.

Att vårt statsskick vilar på en demokratisk grund får vi lära oss i skolan. Det predikar våra lärare i samhällskunskap med en dåres envishet och de har ju rätt. Vår demokrati förverkligas genom parlamentarismens principer om att en regering ska accepteras eller åtminstone tolereras av parlamentet.

Vi har ofta upplevt situationer med minoritetsregeringar som styr medan en oförenlig riksdagsmajoritet opponerar. Samtidigt har vi en verklighet där en samlad opposition när den vill varje gång kan fälla regeringens förslag. Ovanpå detta har riksdagen dessutom utrustats med misstroendevotum som går att använda när som helst om man är missnöjd med en regering. På samma sätt har regeringen utrustats med ett minst lika kraftfullt vapen – möjligheten att upplösa riksdagen.

Detta har nu skett. Oppositionen har i realiteten fällt regeringen och statsminister Stefan Löfven har valt att avisera användandet av nyval när det unika har inträffat att hans budgetproposition har fallit. Löfven kunde ha avgått och fått till en ny talmansrunda men avstod från det. Därmed går vi till val i mars trots att alla möjligheter inte helt är uttömda vilket är märkligt.

Vårt demokratiska system ska erbjuda olika alternativ, en regering och en opposition. Men när ett parti som ingen vill ha att göra med får en roll som tungan på vågen får vi ett annat läge som inte är önskvärt och det omöjliggör minoritetstyre utifrån den traditionella höger-vänster-skalan.

Med en riksdag bestående av åtta partier och en cementerad blockpolitik är det svårt att skapa majoriteter om inte partierna är beredda att samarbeta över blockgränsen. Annars får vi diskutera en förändring av valsystemet. Vår grundlag ska givetvis garantera att riksdagens sammansättning ger uttryck för folkviljan men den måste också möjliggöra skapandet av handlingskraftiga regeringar.

Proportionella val eller majoritets val är den återkommande frågan i demokratier. Det finns en vanföreställning om att majoritetsval är orättvist och odemokratiskt eftersom det gynnar de största partierna. Problemet med ett proportionellt valsystem med absolut rättvisa är att små partier får ett inflytande som inte står i proportion till deras storlek vilket det finns åtskilliga exempel på i Sverige.

Det finns fördelar med blockpolitiken. Det blir tydligare vilka som ska styra landet och lättare för väljarna att ta ställning i regeringsfrågan. Samtidigt försvinner grunden för valsystemet: att man kan samarbeta över blockgränsen. Vårt proportionella valsystem är inte anpassat för blockpolitik när mer än två alternativ står emot varandra.

Vi kan inte bara fortsätta som hittills när partierna formerar sig som block. Den uppkomna regeringskrisen med ett aviserat nyval borde leda till en fördjupad konstitutionell diskussion. Annars står vi snart inför en liknande situation igen med ett nytt ovärdigt maktspel. Ordet ansvar är just nu Sveriges mest missbrukade ord.

Kartan tycks helt enkelt inte stämma överens med verkligheten.

Att vårt statsskick vilar på en demokratisk grund får vi lära oss i skolan. Det predikar våra lärare i samhällskunskap med en dåres envishet och de har ju rätt. Vår demokrati förverkligas genom parlamentarismens principer om att en regering ska accepteras eller åtminstone tolereras av parlamentet.

Vi har ofta upplevt situationer med minoritetsregeringar som styr medan en oförenlig riksdagsmajoritet opponerar. Samtidigt har vi en verklighet där en samlad opposition när den vill varje gång kan fälla regeringens förslag. Ovanpå detta har riksdagen dessutom utrustats med misstroendevotum som går att använda när som helst om man är missnöjd med en regering. På samma sätt har regeringen utrustats med ett minst lika kraftfullt vapen – möjligheten att upplösa riksdagen.

Detta har nu skett. Oppositionen har i realiteten fällt regeringen och statsminister Stefan Löfven har valt att avisera användandet av nyval när det unika har inträffat att hans budgetproposition har fallit. Löfven kunde ha avgått och fått till en ny talmansrunda men avstod från det. Därmed går vi till val i mars trots att alla möjligheter inte helt är uttömda vilket är märkligt.

Vårt demokratiska system ska erbjuda olika alternativ, en regering och en opposition. Men när ett parti som ingen vill ha att göra med får en roll som tungan på vågen får vi ett annat läge som inte är önskvärt och det omöjliggör minoritetstyre utifrån den traditionella höger-vänster-skalan.

Med en riksdag bestående av åtta partier och en cementerad blockpolitik är det svårt att skapa majoriteter om inte partierna är beredda att samarbeta över blockgränsen. Annars får vi diskutera en förändring av valsystemet. Vår grundlag ska givetvis garantera att riksdagens sammansättning ger uttryck för folkviljan men den måste också möjliggöra skapandet av handlingskraftiga regeringar.

Proportionella val eller majoritets val är den återkommande frågan i demokratier. Det finns en vanföreställning om att majoritetsval är orättvist och odemokratiskt eftersom det gynnar de största partierna. Problemet med ett proportionellt valsystem med absolut rättvisa är att små partier får ett inflytande som inte står i proportion till deras storlek vilket det finns åtskilliga exempel på i Sverige.

Det finns fördelar med blockpolitiken. Det blir tydligare vilka som ska styra landet och lättare för väljarna att ta ställning i regeringsfrågan. Samtidigt försvinner grunden för valsystemet: att man kan samarbeta över blockgränsen. Vårt proportionella valsystem är inte anpassat för blockpolitik när mer än två alternativ står emot varandra.

Vi kan inte bara fortsätta som hittills när partierna formerar sig som block. Den uppkomna regeringskrisen med ett aviserat nyval borde leda till en fördjupad konstitutionell diskussion. Annars står vi snart inför en liknande situation igen med ett nytt ovärdigt maktspel. Ordet ansvar är just nu Sveriges mest missbrukade ord.

Kartan tycks helt enkelt inte stämma överens med verkligheten.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.