12 dec 2014 04:00

23 jan 2015 15:55

Flemming Mouritsen: Natten då jag stannade hissen

Det är inte så förfärligt ofta som jag fått uppleva fullständiga triumfer, men en gång hände det.

Jag arbetade runt 1985-86 som nattportier på Prisma hotel i Skövde. Det var ett lugnt men tämligen ensamt jobb. Jag gick på klockan tjugotre och slutade klockan sju på morgonen. Om gästerna var ordentliga och gick och lade sig tidigt kunde det hända att en hel natt gick utan att jag såg en enda person, även om det var ovanligt.

Fram på nattkröken skulle diverse listor kontrolleras på datorn och så skulle utcheckningslistor, incheckningslistor och städlistor skrivas ut åt dagpersonalen så det fanns att göra ett tag. Men när det var klart återstod bara att gå några kontrollrundor på hotellet, dricka en massa kaffe och se på hyrfilmerna som vi spelade för gästerna på filmkanalen. På natten kunde man titta på vad man ville och jag tror jag såg Blues Brothers tio gånger under månaden vi hade den.

Det var som sagt oftast lugnt, men en natt runt fyratiden tyckte jag att hotellet inte kändes riktigt som vanligt. Det hördes ljud jag inte kunde förklara och plötsligt gick hissen utan att någon gäst visade sig. Sedan kom någon sorts larm från spa-avdelningen, men när jag kom dit syntes ingen till.

Tillbaka i receptionen tyckte jag att jag såg någon röra sig på monitorn som bevakade garaget, men inte heller där syntes någon till när jag gick dit och vid det laget började jag känna mig lite skärrad. Var någon obehörig inne och härjade runt på hotellet?

Underligheterna fortsatte men nu tyckte jag mig höra glada fnissanden på avstånd så misstänken kom krypande att folk jag kände busade med mig.

Men hotellet hade två hissar, tre trapphus och fyra våningar så hur jag än sprang för att fånga in busarna så lyckades de hålla sig undan.

Nu blev det en prestigesak att ta fast dem och medan jag smög runt i korridorerna tog en plan form i huvudet på mig. Jag hade flera gånger hört att de hade åkt i centralhissen, men inte hunnit dit innan de var borta igen. Så nu gick jag ner i till hissrummet i källaren, väntade och mycket riktigt, efter en stund drog hissen igång och när den var mellan två våningar slog jag av strömmen. Jag tog med nödnyckeln och gick upp till den övre av våningarna som hisskorgen stannat mellan, satte mig tyst ner och väntade.

Först var det stilla, men efter en liten stund började tysta nödrop höras. Jag gav dem lite tid till innan jag drog upp hissdörrarna och flinande tittade ner på de infångade, lätt stukade kollegorna. Den triumfen var obetalbar.

Först efteråt slog det mig att jag kunde ha fångat in hotellgäster istället, det hade inte alls varit lika roligt.

Hiss: Att vintern ger sig till känna först i december.

Diss: Att vintern ger sig tillkänna. Jag vill ha vår!

Jag arbetade runt 1985-86 som nattportier på Prisma hotel i Skövde. Det var ett lugnt men tämligen ensamt jobb. Jag gick på klockan tjugotre och slutade klockan sju på morgonen. Om gästerna var ordentliga och gick och lade sig tidigt kunde det hända att en hel natt gick utan att jag såg en enda person, även om det var ovanligt.

Fram på nattkröken skulle diverse listor kontrolleras på datorn och så skulle utcheckningslistor, incheckningslistor och städlistor skrivas ut åt dagpersonalen så det fanns att göra ett tag. Men när det var klart återstod bara att gå några kontrollrundor på hotellet, dricka en massa kaffe och se på hyrfilmerna som vi spelade för gästerna på filmkanalen. På natten kunde man titta på vad man ville och jag tror jag såg Blues Brothers tio gånger under månaden vi hade den.

Det var som sagt oftast lugnt, men en natt runt fyratiden tyckte jag att hotellet inte kändes riktigt som vanligt. Det hördes ljud jag inte kunde förklara och plötsligt gick hissen utan att någon gäst visade sig. Sedan kom någon sorts larm från spa-avdelningen, men när jag kom dit syntes ingen till.

Tillbaka i receptionen tyckte jag att jag såg någon röra sig på monitorn som bevakade garaget, men inte heller där syntes någon till när jag gick dit och vid det laget började jag känna mig lite skärrad. Var någon obehörig inne och härjade runt på hotellet?

Underligheterna fortsatte men nu tyckte jag mig höra glada fnissanden på avstånd så misstänken kom krypande att folk jag kände busade med mig.

Men hotellet hade två hissar, tre trapphus och fyra våningar så hur jag än sprang för att fånga in busarna så lyckades de hålla sig undan.

Nu blev det en prestigesak att ta fast dem och medan jag smög runt i korridorerna tog en plan form i huvudet på mig. Jag hade flera gånger hört att de hade åkt i centralhissen, men inte hunnit dit innan de var borta igen. Så nu gick jag ner i till hissrummet i källaren, väntade och mycket riktigt, efter en stund drog hissen igång och när den var mellan två våningar slog jag av strömmen. Jag tog med nödnyckeln och gick upp till den övre av våningarna som hisskorgen stannat mellan, satte mig tyst ner och väntade.

Först var det stilla, men efter en liten stund började tysta nödrop höras. Jag gav dem lite tid till innan jag drog upp hissdörrarna och flinande tittade ner på de infångade, lätt stukade kollegorna. Den triumfen var obetalbar.

Först efteråt slog det mig att jag kunde ha fångat in hotellgäster istället, det hade inte alls varit lika roligt.

Hiss: Att vintern ger sig till känna först i december.

Diss: Att vintern ger sig tillkänna. Jag vill ha vår!

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.