13 dec 2014 04:00

23 jan 2015 15:55

Långström Vinge: Låt aldrig hoppet försvinna

Vid den tiden utfärdade FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon en förordning om att hela världens människor skulle omfattas av de mänskliga rättigheterna.

Det var en vädjan i den långa raden av diplomatiska skrivningar, och den hölls när Bashar Al Assad var diktator i Syrien. Alla som led av krig och förföljelse gick då för att söka asyl, var och en till det land de hade råd att betala människosmugglaren för att åka till.

Och Josef, som genom sin härkomst hade fått sitt hus sönderbombat, begav sig från Damaskus i Syrien via Turkiet och Grekland till Katarina Jonssons stad Skövde, för att skriva in sig på Migrationsverket tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.

Medan de befann sig på asylboendet var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon klädde honom och lade honom på en madrass på golvet när de kom tillbaka till flyktingförläggningen ett par timmar efter förlossningen, eftersom det inte fanns plats för asylsökande utan akuta vårdbehov inne i sjukhuset.

I samma trakt låg några romer ute och vaktade sina filtar om natten. Då stod en tjänsteman från socialförvaltningen framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men socialsekreteraren sade till dem: Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har ett nytt barn fötts, och även om han är ett flyktingbarn har han lika stort värde som alla andra.

Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som har haft sin blöja allt för länge och som ligger i en sliten spjälsäng på flyktingförläggningen. Och plötsligt var där tillsammans med socialsekreteraren en stor kör från musikskolan som prisade Gud:

– Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna. Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen.

När socialsekreteraren hade farit ifrån dem tillbaka till förvaltningen sade romerna till varandra: ”Låt oss gå in till flyktinglägret och se det som har hänt och som myndigheterna har låtit oss veta”. De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i spjälsängen. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad romerna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det.

Det var en vädjan i den långa raden av diplomatiska skrivningar, och den hölls när Bashar Al Assad var diktator i Syrien. Alla som led av krig och förföljelse gick då för att söka asyl, var och en till det land de hade råd att betala människosmugglaren för att åka till.

Och Josef, som genom sin härkomst hade fått sitt hus sönderbombat, begav sig från Damaskus i Syrien via Turkiet och Grekland till Katarina Jonssons stad Skövde, för att skriva in sig på Migrationsverket tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.

Medan de befann sig på asylboendet var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon klädde honom och lade honom på en madrass på golvet när de kom tillbaka till flyktingförläggningen ett par timmar efter förlossningen, eftersom det inte fanns plats för asylsökande utan akuta vårdbehov inne i sjukhuset.

I samma trakt låg några romer ute och vaktade sina filtar om natten. Då stod en tjänsteman från socialförvaltningen framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men socialsekreteraren sade till dem: Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har ett nytt barn fötts, och även om han är ett flyktingbarn har han lika stort värde som alla andra.

Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som har haft sin blöja allt för länge och som ligger i en sliten spjälsäng på flyktingförläggningen. Och plötsligt var där tillsammans med socialsekreteraren en stor kör från musikskolan som prisade Gud:

– Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna. Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen.

När socialsekreteraren hade farit ifrån dem tillbaka till förvaltningen sade romerna till varandra: ”Låt oss gå in till flyktinglägret och se det som har hänt och som myndigheterna har låtit oss veta”. De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i spjälsängen. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad romerna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det.

  • Karin Långström Vinge

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.