15 dec 2014 04:00

23 jan 2015 15:55

Petra Lundgren: Om att försöka bli vuxen med sushi

Jag äter inte sushi sa jag till min improkompis Sarah, så vi gick till en mataffär i stället för att plocka ihop varsin sallad. Salladsbaren visade sig vara puts väck.

– Var är salladen? frågade Sarah ett butiksbiträde.

– Den är på jullov till januari, det är ändå ingen som köper sallad över jul, sa biträdet.

Tidigt att ta jullov i början av december tyckte vi. Att ingen vill ha sallad tyckte vi också var fel. Vi var ju där.

– Vi får väl äta sushi då, sa jag.

– Men du äter ju inte sushi, sa Sarah.

– Jag får väl prova. Någon gång måste man ju växa upp, sa jag.

Så då gick vi till ett sushiställe som hon sa var bra och beställde varsin låda vegetarisk sushi. Någon måtta får det vara.

Vi fick vänta en evighet på maten, men jag hittade en skål med fruktkolor som jag hävde i mig för att inte svimma av svält. Sedan fick vi maten i en kasse. Förutom sushi även soppa, sallad och pinnar.

– Finns det bestick? Annars kommer det ta resten av dagen för mig att äta. Min pinnteknik är så där, sa jag och fick två plastgafflar och en kniv inlindade i en servett.

Efter en kortare promenad var det dags att äta. Jag öppnade lådan och en doft (det låter snällare så) av akvarium slog emot mig. En sushibit var nämligen klädd i sjögräs.

– Det tänker jag inte äta, jag äter inte akvarium, sa jag.

I stället angrep jag en bit med avokado och ris.

– Den här var god, sa jag.

Några bitar med gurka och paprika i mitten testade jag också. Sedan upptäckte jag något som låg i en hög i kartongen, bredvid wasabin som jag testat en gång i stor mängd och därför aldrig testar igen.

– Det är ingefära, sa Sarah.

– Det äter jag inte, sa jag och lät därför bli.

I lådan låg också en risklump med ett brunt täcke över sig. Det var tofu.

– Jag brukar äta dem sist, det är lite sött och nästan som efterrätt, sa Sarah.

Kan inte säga att den gjorde något större intryck på mig. Men så åt jag den heller inte som efterrätt. Sedan var det soppan kvar. Jag tog en liten mun av den. Inte min grej.

– Sushi! utbrast vår kursledare.

– Ja, det är premiär för Petra, sa Sarah.

– I Stockholm, sa jag med lätt mallig röst.

– Jaså, du har ätit sushi på andra ställen?

– Nej, det är premiär. I Stockholm.

Ingen blev klokare av det resonemanget. Och jag blev varken mer vuxen eller mätt på den lunchen.

– Var är salladen? frågade Sarah ett butiksbiträde.

– Den är på jullov till januari, det är ändå ingen som köper sallad över jul, sa biträdet.

Tidigt att ta jullov i början av december tyckte vi. Att ingen vill ha sallad tyckte vi också var fel. Vi var ju där.

– Vi får väl äta sushi då, sa jag.

– Men du äter ju inte sushi, sa Sarah.

– Jag får väl prova. Någon gång måste man ju växa upp, sa jag.

Så då gick vi till ett sushiställe som hon sa var bra och beställde varsin låda vegetarisk sushi. Någon måtta får det vara.

Vi fick vänta en evighet på maten, men jag hittade en skål med fruktkolor som jag hävde i mig för att inte svimma av svält. Sedan fick vi maten i en kasse. Förutom sushi även soppa, sallad och pinnar.

– Finns det bestick? Annars kommer det ta resten av dagen för mig att äta. Min pinnteknik är så där, sa jag och fick två plastgafflar och en kniv inlindade i en servett.

Efter en kortare promenad var det dags att äta. Jag öppnade lådan och en doft (det låter snällare så) av akvarium slog emot mig. En sushibit var nämligen klädd i sjögräs.

– Det tänker jag inte äta, jag äter inte akvarium, sa jag.

I stället angrep jag en bit med avokado och ris.

– Den här var god, sa jag.

Några bitar med gurka och paprika i mitten testade jag också. Sedan upptäckte jag något som låg i en hög i kartongen, bredvid wasabin som jag testat en gång i stor mängd och därför aldrig testar igen.

– Det är ingefära, sa Sarah.

– Det äter jag inte, sa jag och lät därför bli.

I lådan låg också en risklump med ett brunt täcke över sig. Det var tofu.

– Jag brukar äta dem sist, det är lite sött och nästan som efterrätt, sa Sarah.

Kan inte säga att den gjorde något större intryck på mig. Men så åt jag den heller inte som efterrätt. Sedan var det soppan kvar. Jag tog en liten mun av den. Inte min grej.

– Sushi! utbrast vår kursledare.

– Ja, det är premiär för Petra, sa Sarah.

– I Stockholm, sa jag med lätt mallig röst.

– Jaså, du har ätit sushi på andra ställen?

– Nej, det är premiär. I Stockholm.

Ingen blev klokare av det resonemanget. Och jag blev varken mer vuxen eller mätt på den lunchen.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.