17 dec 2014 04:00

23 jan 2015 15:55

Blev sparkad i rumpan av Lill-Babs

Ibland undrar man om man är galen som tar på sig så mycket jobb på en och samma dag, men eftersom det är så extremt kul att sjunga så är det lätt att man tackar ja till det mesta och då är det bara att bita ihop och tuta och köra.

Förra lördagen var jag bokad till tre olika spelningar. Första giget var i Mariestad på melodifestivallåtskrivaren Henrik Sethsons bröllop. Henrik och jag har jobbat mycket ihop genom åren, både i studion och på scenen. Han skrev faktiskt min första och enda singel som jag släppte 2001 i samband med det årets UNICEF-gala.

Det var självklart jättestort för mig som då var en liten oerfaren fjortonåring att få uppträda tillsammans med artister som Lill-Babs, Roger Pontare och Jan Johansen. Kommer ihåg att jag var supernervös innan och att underbara Lill-Babs gav mig en redig lyckospark i rumpan precis innan jag gick in på scenen.

Den sparken hade jag nog behövt haft innan jag gick in i kyrkan till Henriks vigsel. Vaknade med huvudvärk och ett öga som vägrade sluta rinna, effektfullt på ett bröllop kanske men otroligt störande om jag får säga det själv. Jag är ju som många vet rätt lång, hela 176 cm och tydligen så var inte kyrkan byggd helt efter mina mått då jag startade med att slå i huvudet något fruktansvärt hårt i dörrposten.

Oj, oj, oj va jag fick bita mig i tungan och tänka på vart jag befann mig. Huvudvärken blev ju inte heller direkt mildare precis. Men även fast endast mitt vänstra öga grät under hela vigseln och att mitt huvud pulserade i otakt med pianot så gick det väldigt bra ändå.

Båda sa ja och jag har aldrig skådat ett så kärleksfullt brudpar. Underbart! Efter all romantik var det gasen i botten till Skara och Rosers Salonger för julshowspremiär med Showkanalen. I bilen dit nynnade jag igenom alla låtar, gick igenom klädbyten och memorerade danssteg, kanske en aning för intensivt då jag nästan nockade Alex som körde med en av våra inövade handrörelser.

Väl på plats kittlade premiärnerverna lite gött i magen och alla var extremt taggade. Nu skulle vi äntligen få visa vårt material som vi satt ihop tillsammans under hösten. Och som grädden på moset har vi med oss härliga Börje Bappelsin. Ni som inte vet vem denna fantastiska man är har verkligen missat något och även gått miste om skrattkramper som heter duga. Premiärshowen gick faktiskt helt galant. Ibland är det bra med lite pirr i magen innan man ska upp på scenen, för då skärper man nog till sig lite extra och alla bitar faller då på plats. Kanske missade man ett danssteg eller två men vad gör det om hundra år, vi var mer än nöjda och hade det oerhört kul, vilket jag tycker är det viktigaste!

Här kanske ni trodde att dagen var över och jag skulle få åka hem och sova, nej nej. Nu var det dags för nästa jobb. In i bilen och mot Julahotellet i Skara. Där var festen i full gång så vi hoppade upp på scenen direkt och körde järnet. Vilken publik! Stämningen var på topp och folket dansade och sjöng med i varenda låt. Tre timmar senare när klockan var långt, långt efter midnatt spelade vi sista låten för den kvällen. Då insåg jag plötsligt vilken duracellkanin jag varit under hela dagen. Fast nu kände jag att mina batterier var helt slut och jag längtade efter min säng och att gå i platta skor. Trots stress, huvudvärk, flängande i bil och onda fötter så älskade jag faktiskt varje sekund av denna dag, för jag fick göra det jag älskar mest av allt, sjunga!

Hiss: Att jag inte sa ett fult ord i kyrkan trots att det gjorde så ont så jag trodde jag skulle börja gråta.

Diss: Att julen ofta förknippas med stress.

Förra lördagen var jag bokad till tre olika spelningar. Första giget var i Mariestad på melodifestivallåtskrivaren Henrik Sethsons bröllop. Henrik och jag har jobbat mycket ihop genom åren, både i studion och på scenen. Han skrev faktiskt min första och enda singel som jag släppte 2001 i samband med det årets UNICEF-gala.

Det var självklart jättestort för mig som då var en liten oerfaren fjortonåring att få uppträda tillsammans med artister som Lill-Babs, Roger Pontare och Jan Johansen. Kommer ihåg att jag var supernervös innan och att underbara Lill-Babs gav mig en redig lyckospark i rumpan precis innan jag gick in på scenen.

Den sparken hade jag nog behövt haft innan jag gick in i kyrkan till Henriks vigsel. Vaknade med huvudvärk och ett öga som vägrade sluta rinna, effektfullt på ett bröllop kanske men otroligt störande om jag får säga det själv. Jag är ju som många vet rätt lång, hela 176 cm och tydligen så var inte kyrkan byggd helt efter mina mått då jag startade med att slå i huvudet något fruktansvärt hårt i dörrposten.

Oj, oj, oj va jag fick bita mig i tungan och tänka på vart jag befann mig. Huvudvärken blev ju inte heller direkt mildare precis. Men även fast endast mitt vänstra öga grät under hela vigseln och att mitt huvud pulserade i otakt med pianot så gick det väldigt bra ändå.

Båda sa ja och jag har aldrig skådat ett så kärleksfullt brudpar. Underbart! Efter all romantik var det gasen i botten till Skara och Rosers Salonger för julshowspremiär med Showkanalen. I bilen dit nynnade jag igenom alla låtar, gick igenom klädbyten och memorerade danssteg, kanske en aning för intensivt då jag nästan nockade Alex som körde med en av våra inövade handrörelser.

Väl på plats kittlade premiärnerverna lite gött i magen och alla var extremt taggade. Nu skulle vi äntligen få visa vårt material som vi satt ihop tillsammans under hösten. Och som grädden på moset har vi med oss härliga Börje Bappelsin. Ni som inte vet vem denna fantastiska man är har verkligen missat något och även gått miste om skrattkramper som heter duga. Premiärshowen gick faktiskt helt galant. Ibland är det bra med lite pirr i magen innan man ska upp på scenen, för då skärper man nog till sig lite extra och alla bitar faller då på plats. Kanske missade man ett danssteg eller två men vad gör det om hundra år, vi var mer än nöjda och hade det oerhört kul, vilket jag tycker är det viktigaste!

Här kanske ni trodde att dagen var över och jag skulle få åka hem och sova, nej nej. Nu var det dags för nästa jobb. In i bilen och mot Julahotellet i Skara. Där var festen i full gång så vi hoppade upp på scenen direkt och körde järnet. Vilken publik! Stämningen var på topp och folket dansade och sjöng med i varenda låt. Tre timmar senare när klockan var långt, långt efter midnatt spelade vi sista låten för den kvällen. Då insåg jag plötsligt vilken duracellkanin jag varit under hela dagen. Fast nu kände jag att mina batterier var helt slut och jag längtade efter min säng och att gå i platta skor. Trots stress, huvudvärk, flängande i bil och onda fötter så älskade jag faktiskt varje sekund av denna dag, för jag fick göra det jag älskar mest av allt, sjunga!

Hiss: Att jag inte sa ett fult ord i kyrkan trots att det gjorde så ont så jag trodde jag skulle börja gråta.

Diss: Att julen ofta förknippas med stress.

  • Johanna Beijbom

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.