18 dec 2014 05:00

23 jan 2015 15:55

Ett svenskt drama med oviss utgång

Regeringskris, nyval och maktspel inför öppna ridåer. Det är saker som länge har varit irrelevant med vår svenska politiska samförståndsanda. Men lagom till julen 2014 knackade världen på dörren och vi påmindes om de europeiska realiteterna. Vi fick ett verklighetstest på vår egen självbild den här hösten och det visade sig att vi inte klarade det testet.

Det politiska spelet nådde sin kulmen när statsminister Stefan Löfven – efter att budgetpropositionen förkastats av riksdagen – övervägde att avgå, alternativt att sitta kvar eller att utlysa nyval.

Efter beskedet om nyval har det varit rörigt. Löfven har gett uttryck för att Socialdemokraterna ska gå till val med Miljöpartiet, att S ska gå till val själva och att S ska samarbeta över blockgränsen. Ibland oklart om han proklamerade alla saker samtidigt medan en förvirrad väljarkår tvingades se på detta ljuva skådespel.

Men det ser ju inte så bra ut på den andra sidan heller. Allianspartierna är kraftigt försvagade efter höstens val och de fick igenom sin budget efter ett okonventionellt agerande av Sverigedemokraterna i budgetomröstningen. Alliansens självförtroende må vara gott men det förändrar ändå inte verkligheten. Det är en oförenlig opposition som just nu inte är förmögen att ta över ett regeringsansvar eftersom ingen vill ha med SD att göra.

Det är inte varje dag man får vara med om ett nyval. Det är alltid ett högriskprojekt och har därför använts försiktigt. Senaste och enda gången sedan den allmänna rösträttens införande det genomfördes var 1958 då Tage Erlander kände sig tvingad på grund av långa och olösliga strider kring pensionsfrågan.

Erlander tog då ansvar i en svår tid när alla möjligheter var uttömda för att få igenom en principiellt viktig fråga i riksdagen. Tänk om den fastheten, tydligheten och ansvarkänslan hade funnits i dessa dagar.

I dag är premisserna annorlunda. Löfven tänker utlysa nyval bara några månader efter det senaste valet utan att alla möjligheter är uttömda. Det hade inte behövt bli så här om politikerna hade ansträngt sig och insett allvaret i det svåra parlamentariska läget.

Nu står vi istället inför ett val som känns onödigt och riskerar att bli kontraproduktivt, ty en liknande situation kan ju ånyo uppstå. Vad har vi då vunnit genom en uppslitande valrörelse när vi behöver ha ett bättre samtalsklimat? Det som behövs nu är ju främst att partierna kommer överens om en ny fungerande praxis i riksdagen. Kalla det gärna för spelregler.

Efter att jag ånyo besökt Oslo i helgen erinrar jag mig det norska exemplet. Där finns det ingen möjlighet att upplösa Stortinget utan det mandat som väljarna har gett politikerna måste de förvalta i fyra år. Där krävs det att de tar ansvar även om tiderna är svåra och vad jag vet har Norge en stark demokrati som har tjänat dess medborgare väl. Det borde gå även här.

Sverige är inte Grekland även om den senaste tiden med regeringskris och ett aviserande nyval för tankarna till krisländer i södra Europa. Efter hösten 2014 är svensk politik inte längre sig lik. Apropå Grekland så uppfanns där inte bara komedin utan även tragedin och det politiska drama som nu spelas upp med höga insatser framstår mest som tragikomiskt.

Eftersom det är juletider får väl jag också passa på att i all välmening leverera en önskning med adressat till Rosenbad och riksdagen. Det finns bara ett ord som faller mig på läppen just nu: Besinning.

Det politiska spelet nådde sin kulmen när statsminister Stefan Löfven – efter att budgetpropositionen förkastats av riksdagen – övervägde att avgå, alternativt att sitta kvar eller att utlysa nyval.

Efter beskedet om nyval har det varit rörigt. Löfven har gett uttryck för att Socialdemokraterna ska gå till val med Miljöpartiet, att S ska gå till val själva och att S ska samarbeta över blockgränsen. Ibland oklart om han proklamerade alla saker samtidigt medan en förvirrad väljarkår tvingades se på detta ljuva skådespel.

Men det ser ju inte så bra ut på den andra sidan heller. Allianspartierna är kraftigt försvagade efter höstens val och de fick igenom sin budget efter ett okonventionellt agerande av Sverigedemokraterna i budgetomröstningen. Alliansens självförtroende må vara gott men det förändrar ändå inte verkligheten. Det är en oförenlig opposition som just nu inte är förmögen att ta över ett regeringsansvar eftersom ingen vill ha med SD att göra.

Det är inte varje dag man får vara med om ett nyval. Det är alltid ett högriskprojekt och har därför använts försiktigt. Senaste och enda gången sedan den allmänna rösträttens införande det genomfördes var 1958 då Tage Erlander kände sig tvingad på grund av långa och olösliga strider kring pensionsfrågan.

Erlander tog då ansvar i en svår tid när alla möjligheter var uttömda för att få igenom en principiellt viktig fråga i riksdagen. Tänk om den fastheten, tydligheten och ansvarkänslan hade funnits i dessa dagar.

I dag är premisserna annorlunda. Löfven tänker utlysa nyval bara några månader efter det senaste valet utan att alla möjligheter är uttömda. Det hade inte behövt bli så här om politikerna hade ansträngt sig och insett allvaret i det svåra parlamentariska läget.

Nu står vi istället inför ett val som känns onödigt och riskerar att bli kontraproduktivt, ty en liknande situation kan ju ånyo uppstå. Vad har vi då vunnit genom en uppslitande valrörelse när vi behöver ha ett bättre samtalsklimat? Det som behövs nu är ju främst att partierna kommer överens om en ny fungerande praxis i riksdagen. Kalla det gärna för spelregler.

Efter att jag ånyo besökt Oslo i helgen erinrar jag mig det norska exemplet. Där finns det ingen möjlighet att upplösa Stortinget utan det mandat som väljarna har gett politikerna måste de förvalta i fyra år. Där krävs det att de tar ansvar även om tiderna är svåra och vad jag vet har Norge en stark demokrati som har tjänat dess medborgare väl. Det borde gå även här.

Sverige är inte Grekland även om den senaste tiden med regeringskris och ett aviserande nyval för tankarna till krisländer i södra Europa. Efter hösten 2014 är svensk politik inte längre sig lik. Apropå Grekland så uppfanns där inte bara komedin utan även tragedin och det politiska drama som nu spelas upp med höga insatser framstår mest som tragikomiskt.

Eftersom det är juletider får väl jag också passa på att i all välmening leverera en önskning med adressat till Rosenbad och riksdagen. Det finns bara ett ord som faller mig på läppen just nu: Besinning.

  • Linus Hellman

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.