19 dec 2014 06:00

23 jan 2015 15:55

Det fick mig att tänka på vår litenhet

Natten mellan lördag och söndag förra helgen gick jag ut en stund och ställde mig på den mörkaste sidan av huset. Man hade nämligen sagt på nyheterna att jorden just då skulle passera igenom en ström av partiklar som kallas Lyriderna och det skulle resultera i en kaskad av stjärnfall. Så jag gick ut ungefär klockan ett och stirrade upp på den stjärnklara himlen och väntade in underhållningen.

I ungefär en kvart stod jag där, tills jag hade fått ont i nacken och då hade jag räknat in åtta stjärnfall. Det är betydligt fler än vanligt men inte skulle jag kalla det kaskad precis.

Men det fick mig att tänka på vår litenhet. Jorden tumlar runt solen i ett jättelikt vakuum och nu råkade vi passera lite skräp på vägen, annars är det tomt. Det finns ett berömt foto som togs från månen som föreställer Jorden hängande över månens horisont. Det fotot sägs ha orsakat att miljörörelsen startade på allvar för nu kunde man för första gången se vilken begränsad yta vi har att leva på. Allt annat i solsystemet än månen ligger fruktansvärt långt borta, resten ligger ännu längre bort. Vårt hem far fram genom en ocean av tomhet och vi har inga andra realistiska platser att bo på, i alla fall på överskådlig tid.

Det är som vore vi ett sällskap av människor i en liten stuga på en fjällsluttning isolerade av en snöstorm som aldrig kommer att ta slut. Visst vore det dumt att förstöra stugan eller att ha en massa konflikter med varandra då?

När jag stod där och tittade efter de fåtaliga stjärnfallen tänkte jag på Benjamin Syrsas och Bengt Feldtreichs sång på julafton och insåg att jag formellt sett hade åtta önskningar innestående nu. Det kändes bra så här i juletider men jag drabbades direkt av ett dilemma. Skulle jag bara önska egoistiskt eller tänka på andra människor också? Det fick bli fyra åt mig och fyra åt alla er andra. Mina egna önskningar tänker jag inte skriva om här för dem har ni inte med att göra, men här kommer de som gällde er andra:

1. Jag önskar att alla får en trivsam jul oavsett om ni tror på orsaken till julen eller inte.

2. Jag önskar att vi kunde behandla varandra respektfullt, vare sig det gäller uttalanden på Internet, hur vi bemöter tiggare eller alla andra former av mänskliga möten.

3. Jag önskar att alla som får går och röstar i vår så att nyvalet speglar hela befolkningens vilja.

4. Till sist önskar jag att vi lyckas lösa miljö- och klimatproblemen så att Jorden, vår insnöade stuga, kan hysa många fler generationer.

Tja, mer än så var det inte. Det här är min sista krönika för i år så jag ber att få tillönska ett gott slut och glöm inte att blinka i trafiken!

Hiss: Svåger Svens halländska grönkål på julbordet.

Diss: Att alla ledigheter tar slut. Pension börjar låta trevligt.

I ungefär en kvart stod jag där, tills jag hade fått ont i nacken och då hade jag räknat in åtta stjärnfall. Det är betydligt fler än vanligt men inte skulle jag kalla det kaskad precis.

Men det fick mig att tänka på vår litenhet. Jorden tumlar runt solen i ett jättelikt vakuum och nu råkade vi passera lite skräp på vägen, annars är det tomt. Det finns ett berömt foto som togs från månen som föreställer Jorden hängande över månens horisont. Det fotot sägs ha orsakat att miljörörelsen startade på allvar för nu kunde man för första gången se vilken begränsad yta vi har att leva på. Allt annat i solsystemet än månen ligger fruktansvärt långt borta, resten ligger ännu längre bort. Vårt hem far fram genom en ocean av tomhet och vi har inga andra realistiska platser att bo på, i alla fall på överskådlig tid.

Det är som vore vi ett sällskap av människor i en liten stuga på en fjällsluttning isolerade av en snöstorm som aldrig kommer att ta slut. Visst vore det dumt att förstöra stugan eller att ha en massa konflikter med varandra då?

När jag stod där och tittade efter de fåtaliga stjärnfallen tänkte jag på Benjamin Syrsas och Bengt Feldtreichs sång på julafton och insåg att jag formellt sett hade åtta önskningar innestående nu. Det kändes bra så här i juletider men jag drabbades direkt av ett dilemma. Skulle jag bara önska egoistiskt eller tänka på andra människor också? Det fick bli fyra åt mig och fyra åt alla er andra. Mina egna önskningar tänker jag inte skriva om här för dem har ni inte med att göra, men här kommer de som gällde er andra:

1. Jag önskar att alla får en trivsam jul oavsett om ni tror på orsaken till julen eller inte.

2. Jag önskar att vi kunde behandla varandra respektfullt, vare sig det gäller uttalanden på Internet, hur vi bemöter tiggare eller alla andra former av mänskliga möten.

3. Jag önskar att alla som får går och röstar i vår så att nyvalet speglar hela befolkningens vilja.

4. Till sist önskar jag att vi lyckas lösa miljö- och klimatproblemen så att Jorden, vår insnöade stuga, kan hysa många fler generationer.

Tja, mer än så var det inte. Det här är min sista krönika för i år så jag ber att få tillönska ett gott slut och glöm inte att blinka i trafiken!

Hiss: Svåger Svens halländska grönkål på julbordet.

Diss: Att alla ledigheter tar slut. Pension börjar låta trevligt.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.