24 dec 2014 04:00

23 jan 2015 15:56

Johanna Beijbom: God jul Skaraborg!

Vi började räkna ner för exakt 24 dagar sen. För vissa har tiden säkert gått extremt fort och man hade kanske önskat sig några extra dagar för att kunna hinna med allt. Men för andra, framförallt för alla barn har tiden förmodligen gått alldeles för långsamt och nedräknandet har bara varit en enda lång väntan. Men nu är den äntligen här, älskade Julafton.

Förberedelserna har varit många, städning, inköp av all mat och dryck, handling och inslagning av julklappar men framförallt hitta den absolut finaste granen i skogen. Detta har alltid varit pappas uppgift och eftersom vi har egen skog så har han alltid sett det som en lätt match. Tyvärr har vi andra i familjen inte alltid hållit med om att granen han släpat med hem är det vackraste vi sett.

För några år sedan några dagar innan julafton gick pappa som vanligt ut i skogen med sin yxa för att hugga årets gröna stolthet.

Tiden gick och det började mörkna. Vi började undra om det hade hänt honom något men just precis då klampade han lite småförbannad in genom dörren. Han hade letat och letat, men tydligen fanns det inte ett enda träd som passade in i vår Disneydröm bara en som han tyckte såg rätt hyfsad ut. Vi berömde honom i alla fall över hans långa sökande och tröstade med att det inte spelar någon roll hur granen ser ut, huvudsaken är att vi har en. Han tittade lättnande på oss och gick ut för att hämta sin fångst. Han knölade in den genom dörrposten medans vi nyfiket tittade på. När den sen kom in i ljuset övergick nyfikenheten till total tystnad då vi fick beskåda en pinne med några få glesa, grönbeklädda grenar på.

Pappa insåg rätt snabbt att detta inte var godkänt och han höll väl egentligen med så han slängde då ilsket ut den genom dörren igen. Brorsan hoppade snabbt i stövlarna och sa att han skulle lösa det hela. Nu var det mörkt men efter någon timme var han tillbaka igen med den tätaste och grönaste gran jag någonsin skådat. Mamma och pappa blev jätteoroliga över om han hade snott den från någon grannes mark, men det lovade han att han inte hade gjort. Pappa kliade sig i huvudet och undrade hur han hade missat denna vackra skapelse. Några dagar senare var vi ute på en promenad med hundarna i vår skog då vi alla plötsligt hajade till. Den största av våra granar saknade tydligen sin topp. Då föll alla bitar på plats. Klätterpellen till lillebror hade alltså tagit sig upp och sågat av den, och nu snackar vi en gran på kanske fyra-fem meter hög. Först blev vi nog alla lite arga men sen såg vi det komiska i det hela och då kunde vi inget annat än att skratta åt det. Han lovade dock att aldrig göra om det, utan hädanefter så får vi nöja oss med en som är huggen utmed backen.

Nu hoppas jag att alla ni som läser detta får en fin och stillsam jul med mycket glädje och kärlek. Ta vara på varandra och tänk på dem som behöver en extra tanke. Drick inte för mycket glögg och tjuvkläm inte på paketen.

Ät lite för mycket godis och gå och lägg er alldeles försent. God jul!

Hiss: Att Kalle Anka fortfarande är en härlig tradition.

Diss: Glesa, fula granar som inte ens orkar hålla uppe en julgranskula.

Förberedelserna har varit många, städning, inköp av all mat och dryck, handling och inslagning av julklappar men framförallt hitta den absolut finaste granen i skogen. Detta har alltid varit pappas uppgift och eftersom vi har egen skog så har han alltid sett det som en lätt match. Tyvärr har vi andra i familjen inte alltid hållit med om att granen han släpat med hem är det vackraste vi sett.

För några år sedan några dagar innan julafton gick pappa som vanligt ut i skogen med sin yxa för att hugga årets gröna stolthet.

Tiden gick och det började mörkna. Vi började undra om det hade hänt honom något men just precis då klampade han lite småförbannad in genom dörren. Han hade letat och letat, men tydligen fanns det inte ett enda träd som passade in i vår Disneydröm bara en som han tyckte såg rätt hyfsad ut. Vi berömde honom i alla fall över hans långa sökande och tröstade med att det inte spelar någon roll hur granen ser ut, huvudsaken är att vi har en. Han tittade lättnande på oss och gick ut för att hämta sin fångst. Han knölade in den genom dörrposten medans vi nyfiket tittade på. När den sen kom in i ljuset övergick nyfikenheten till total tystnad då vi fick beskåda en pinne med några få glesa, grönbeklädda grenar på.

Pappa insåg rätt snabbt att detta inte var godkänt och han höll väl egentligen med så han slängde då ilsket ut den genom dörren igen. Brorsan hoppade snabbt i stövlarna och sa att han skulle lösa det hela. Nu var det mörkt men efter någon timme var han tillbaka igen med den tätaste och grönaste gran jag någonsin skådat. Mamma och pappa blev jätteoroliga över om han hade snott den från någon grannes mark, men det lovade han att han inte hade gjort. Pappa kliade sig i huvudet och undrade hur han hade missat denna vackra skapelse. Några dagar senare var vi ute på en promenad med hundarna i vår skog då vi alla plötsligt hajade till. Den största av våra granar saknade tydligen sin topp. Då föll alla bitar på plats. Klätterpellen till lillebror hade alltså tagit sig upp och sågat av den, och nu snackar vi en gran på kanske fyra-fem meter hög. Först blev vi nog alla lite arga men sen såg vi det komiska i det hela och då kunde vi inget annat än att skratta åt det. Han lovade dock att aldrig göra om det, utan hädanefter så får vi nöja oss med en som är huggen utmed backen.

Nu hoppas jag att alla ni som läser detta får en fin och stillsam jul med mycket glädje och kärlek. Ta vara på varandra och tänk på dem som behöver en extra tanke. Drick inte för mycket glögg och tjuvkläm inte på paketen.

Ät lite för mycket godis och gå och lägg er alldeles försent. God jul!

Hiss: Att Kalle Anka fortfarande är en härlig tradition.

Diss: Glesa, fula granar som inte ens orkar hålla uppe en julgranskula.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.