31 dec 2014 04:00

23 jan 2015 15:56

365 dagar, 52 veckor, ett år

Då är vi alltså framme vid slutet av detta år. Hela 365 dagar har passerat, och det gjorde de helt galet fort. Någonstans där i början av 2014 fick jag ett roligt mail från Niclas Lindstrand på SLA som frågade om jag hade lust att vara en av krönikörerna i tidningen.

Ska erkänna att jag var livrädd för uppgiften. Vad skulle jag skriva om? Vem skulle vilja läsa mina texter? Som tur är så tackade jag ändå ja och det är jag oerhört glad över att jag gjorde.

Ibland har det känts en aning stressigt då jag med lite halvpanik suttit i sista sekund och precis blivit klar med krönikan till deadline. Som med den här till exempel. I och med att jag skrivit en dag i veckan så har jag fått en helt annan syn på hur lång en vecka är. Den innehåller sju alldeles för korta dagar med alldeles för få timmar och dagarna där i mitten existerar knappt. Antingen är det måndag (deadline-dag) eller helg. Men jag måste säga att det är fruktansvärt kul att skriva. Så roligt att få kunna dela med mig av mina tankar, livshändelser och framför allt att berätta om något som kanske får er att dra lite på smilbanden.

Det som har varit min pepp till att vilja fortsätta skriva vecka ut och vecka in är alla ni som kommit fram, antingen i affären, på stan eller på spelningar och kommenterat och berättat om era egna tankar och historier som kommit upp när ni läst mina texter. Stort tack till Er.

En krönika som blev min mest lästa men framförallt den mest jobbigaste att skriva var den som publicerades den 1:a oktober. Där skrev jag om mitt farväl till min fina och älskade häst Hot Shot. Kommer ihåg att det inte fanns något stopp i tårkanalerna när jag satt och skrev. Varje ord gjorde ont och jag hade svårt att kunna läsa den själv när den var klar. Men det var ändå ett skönt sätt att få släppa ut all sorg på. Jag fick flera mail från okända människor som själva tänkte tillbaka på sina trotjänare och tackade för fina och tänkvärda ord. Det var den bästa medicinen att kunna få just då.

Krönikan som publicerades den 26:e maj som alltså var min andra att skriva i tidningen handlade om min extrema flygrädsla. Idag är den väldigt mycket bättre men ändå lite för jobbig för att orka med. Det slår ju aldrig fel, varje gång jag ska ut och flyga, vilket som är rätt så snart så får jag på någon flygkraschdokumentär på Discovery som jag så idiotiskt måste titta på eller så händer det något så hemskt som att det försvinner ett plan med 162 passagerare. Varför?

Men som sagt, tack vare appen Fly4life så har min rädsla dämpats och jag behöver inte bli hysterisk om jag hör minsta lilla ljud. Efter att denna krönika skrivits fick jag ett mail från Norwegian-piloten Peter Lovén som även var grundaren av appen. Han tackade för att jag uppmärksammat den och han var väldigt glad över att den fungerade för mig. Han hälsade att jag gärna fick höra av mig om jag reste med hans bolag för då skulle han se till att jag fick komma in i cockpit för att se hur allt går till. Häftigt!

Detta blir mina sista skrivna ord i SLA för detta år. Men lugn, nästa vecka hörs vi igen och då är det ett nytt år som förmodligen kommer bidra med massa göttigt material att läsa om i era onsdagstidningar. Så med det skrivet vill jag nu bara önska Er ett riktigt Gott Nytt År!

Hiss: Nytt år, nya möjligheter

Diss: Raketerna som skrämmer våra stackars djur

Ska erkänna att jag var livrädd för uppgiften. Vad skulle jag skriva om? Vem skulle vilja läsa mina texter? Som tur är så tackade jag ändå ja och det är jag oerhört glad över att jag gjorde.

Ibland har det känts en aning stressigt då jag med lite halvpanik suttit i sista sekund och precis blivit klar med krönikan till deadline. Som med den här till exempel. I och med att jag skrivit en dag i veckan så har jag fått en helt annan syn på hur lång en vecka är. Den innehåller sju alldeles för korta dagar med alldeles för få timmar och dagarna där i mitten existerar knappt. Antingen är det måndag (deadline-dag) eller helg. Men jag måste säga att det är fruktansvärt kul att skriva. Så roligt att få kunna dela med mig av mina tankar, livshändelser och framför allt att berätta om något som kanske får er att dra lite på smilbanden.

Det som har varit min pepp till att vilja fortsätta skriva vecka ut och vecka in är alla ni som kommit fram, antingen i affären, på stan eller på spelningar och kommenterat och berättat om era egna tankar och historier som kommit upp när ni läst mina texter. Stort tack till Er.

En krönika som blev min mest lästa men framförallt den mest jobbigaste att skriva var den som publicerades den 1:a oktober. Där skrev jag om mitt farväl till min fina och älskade häst Hot Shot. Kommer ihåg att det inte fanns något stopp i tårkanalerna när jag satt och skrev. Varje ord gjorde ont och jag hade svårt att kunna läsa den själv när den var klar. Men det var ändå ett skönt sätt att få släppa ut all sorg på. Jag fick flera mail från okända människor som själva tänkte tillbaka på sina trotjänare och tackade för fina och tänkvärda ord. Det var den bästa medicinen att kunna få just då.

Krönikan som publicerades den 26:e maj som alltså var min andra att skriva i tidningen handlade om min extrema flygrädsla. Idag är den väldigt mycket bättre men ändå lite för jobbig för att orka med. Det slår ju aldrig fel, varje gång jag ska ut och flyga, vilket som är rätt så snart så får jag på någon flygkraschdokumentär på Discovery som jag så idiotiskt måste titta på eller så händer det något så hemskt som att det försvinner ett plan med 162 passagerare. Varför?

Men som sagt, tack vare appen Fly4life så har min rädsla dämpats och jag behöver inte bli hysterisk om jag hör minsta lilla ljud. Efter att denna krönika skrivits fick jag ett mail från Norwegian-piloten Peter Lovén som även var grundaren av appen. Han tackade för att jag uppmärksammat den och han var väldigt glad över att den fungerade för mig. Han hälsade att jag gärna fick höra av mig om jag reste med hans bolag för då skulle han se till att jag fick komma in i cockpit för att se hur allt går till. Häftigt!

Detta blir mina sista skrivna ord i SLA för detta år. Men lugn, nästa vecka hörs vi igen och då är det ett nytt år som förmodligen kommer bidra med massa göttigt material att läsa om i era onsdagstidningar. Så med det skrivet vill jag nu bara önska Er ett riktigt Gott Nytt År!

Hiss: Nytt år, nya möjligheter

Diss: Raketerna som skrämmer våra stackars djur

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.