02 jan 2015 04:00

23 jan 2015 15:56

Flemming Mouritsen: När hjärnbristen slår till

Fästmön och jag satt på var sin sida om köksbordet och stirrade tomt på varandra. Utanför gnistrade snön i solskenet och mitt emellan oss låg en av katterna och spann. Han struntade tydligen fullständigt i det traumatiskt sätt som vårt samtal gått i stå på.

Hur vårt samtal hade börjat minns jag inte men det hade slutat ungefär på följande sätt:

– Jomen det var ju hon som jobbade med han som for till London i våras.

– Du menar han som är släkt med Bertil?

– Nä, det är ju Peter och han for till Paris.

– Jaha, du menar han ... han som ser ut som han som spelade i... den där filmen... du vet!

– Gröna milen?

– Nej, inte den! Va? ... Var han som du pratar om med i den?

– Jag pratar inte om en han utan om en hon!

– ...?

Tyvärr slutar rätt många av våra samtal med ett frågotecken och tomma blickar numera. Vi har kommit såpass till åren nu att vi inte längre kommer ihåg namn, varken på människor, platser eller filmer. Vi kanske lider av någon sorts bristsjukdom, men jag vet inte av vilken. Det är en brist.

– Jag saknar hjärna! muttrade jag.

– Har du varit i Järna?

– Nej inte orten! Organet! Jag har hjärnbrist! brast jag ut.

– Du får äta hjärntabletter!

– Gärna! Har du några?

– Nej, jag har brist på dem.

– Haha kul!

Katten slickade sig lite på ena tassen, gäspade och lade sig på andra sidan. Men tydligen var inte den ställningen skön den heller eller också hade han ledsnat på oss för han hoppade ner från bordet och lommade ut ur köket.

– The cat has left the kitchen.

– Det gör jag snart också om jag inte kommer på vad hon som jag pratade om förut heter. Jag blir galen av det här!

– Jamen, strunt i vad hon heter! Vad ville du ha sagt?

– Det har jag ingen aning om nu. Men jag tror att det var du som började prata om något först. Vad var det du ville säga?

– Var det jag som började?

– Jag tror det.

– ...?

– Jag sätter på kaffe.

När en katt inte vet hur den skall reagera på en situation så börjar den ofta att tvätta sig. Det är någon sorts kortslutning som sker i beslutsprocessen. Vi människor sätter på kaffe istället och det är jag tacksam för. När jag tittar på hur katterna beter sig när de tvättar sig så inser jag att två saker skulle ske om jag hade samma beteende: Dels skulle jag aldrig kunna räta ut mig igen och dels skulle det smaka mycket illa ibland, så jag muttrade:

– Tur att man inte är katt.

Fästmön tvärvände vid kaffebryggaren och stirrade på mig.

– Jaa! Katarina hette hon! Äntligen! Tack!

Tänk vad lätt det är ibland.

– Vad var det med henne då?

– Det minns jag inte.

Hiss: Ett obegagnat år ligger framför oss.

Diss: Att åren försvinner så fort numera.

Hur vårt samtal hade börjat minns jag inte men det hade slutat ungefär på följande sätt:

– Jomen det var ju hon som jobbade med han som for till London i våras.

– Du menar han som är släkt med Bertil?

– Nä, det är ju Peter och han for till Paris.

– Jaha, du menar han ... han som ser ut som han som spelade i... den där filmen... du vet!

– Gröna milen?

– Nej, inte den! Va? ... Var han som du pratar om med i den?

– Jag pratar inte om en han utan om en hon!

– ...?

Tyvärr slutar rätt många av våra samtal med ett frågotecken och tomma blickar numera. Vi har kommit såpass till åren nu att vi inte längre kommer ihåg namn, varken på människor, platser eller filmer. Vi kanske lider av någon sorts bristsjukdom, men jag vet inte av vilken. Det är en brist.

– Jag saknar hjärna! muttrade jag.

– Har du varit i Järna?

– Nej inte orten! Organet! Jag har hjärnbrist! brast jag ut.

– Du får äta hjärntabletter!

– Gärna! Har du några?

– Nej, jag har brist på dem.

– Haha kul!

Katten slickade sig lite på ena tassen, gäspade och lade sig på andra sidan. Men tydligen var inte den ställningen skön den heller eller också hade han ledsnat på oss för han hoppade ner från bordet och lommade ut ur köket.

– The cat has left the kitchen.

– Det gör jag snart också om jag inte kommer på vad hon som jag pratade om förut heter. Jag blir galen av det här!

– Jamen, strunt i vad hon heter! Vad ville du ha sagt?

– Det har jag ingen aning om nu. Men jag tror att det var du som började prata om något först. Vad var det du ville säga?

– Var det jag som började?

– Jag tror det.

– ...?

– Jag sätter på kaffe.

När en katt inte vet hur den skall reagera på en situation så börjar den ofta att tvätta sig. Det är någon sorts kortslutning som sker i beslutsprocessen. Vi människor sätter på kaffe istället och det är jag tacksam för. När jag tittar på hur katterna beter sig när de tvättar sig så inser jag att två saker skulle ske om jag hade samma beteende: Dels skulle jag aldrig kunna räta ut mig igen och dels skulle det smaka mycket illa ibland, så jag muttrade:

– Tur att man inte är katt.

Fästmön tvärvände vid kaffebryggaren och stirrade på mig.

– Jaa! Katarina hette hon! Äntligen! Tack!

Tänk vad lätt det är ibland.

– Vad var det med henne då?

– Det minns jag inte.

Hiss: Ett obegagnat år ligger framför oss.

Diss: Att åren försvinner så fort numera.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.