07 jan 2015 04:00

23 jan 2015 15:56

Johanna Beijbom: Så fick jag Sälenliften att stanna

Att det nu äntligen kom lite snö till jul var ju alldeles underbart. Egentligen är jag inget stort fan av just snö då jag mest tycker att det är kallt, blött och jobbigt men sen har den ju sina fördelar också. Att det blev bra mycket ljusare på eftermiddagen när solen gick ner var ju tack vara den vita, fina skruden. Det gjorde även att dagarna kändes en aning längre. Sen är det ingen riktig jul om det inte kommer lite snö.

Det hör ju liksom till. Jag tycker dock att det är rätt skönt att den kom så pass sent som den gjorde, för då vet jag att den bara stannar ett litet tag, inte i fem-sex månader som det ibland har blivit. Då kan man njuta av den mer än att hinna tröttna på den helt. Nu är den ju som sagt borta igen, men jag tror säkert att det kan komma fler flingor lite längre fram. Det heter ju att julen varar ända fram till påska. För alla skidåkare var nog detta rena rama kärleken att se. Har flera vänner som var ute i spåren och svettades.

Kan erkänna att det såg rätt härligt ut när de la upp en selfiebild ifrån någon av deras turer. Jag har tyvärr aldrig vart så intresserad av just längdskidor då jag hellre vill ha lite mer fart och fläkt. Under hela min uppväxt har vi i familjen varit både här och där i Sverige för att flänga nedför massa branta backar. Och jag var även några år i rad i Sälen med min bästa vän Charlotte, min mamma och hennes mamma. Det var något som man alltid såg fram emot. Tjejsemester och nedförsåkning i ett, kunde inte bli bättre.

Sist vi var där hade jag lagt skidorna lite på hyllan och plockat fram snowboarden som jag på något sätt tyckte var lite enklare då jag bara behövde hålla koll på en bräda än två långa. Innan man fick in snitsen efter några åk så var man ju redan helt blåslagen på knäna och rumpan. Men sen så flög man fram, en obeskrivlig frihetskänsla.

Efter en hel dag i backen var man rätt slut i både ben och huvud, men ett sista åk skulle jag och Charlotte ändå göra innan vi skulle gå in och värma oss med en kopp varm choklad. Vi hoppade på en ankarlift tillsammans och begav oss uppåt i en av de största backarna. Någonstans där i mitten av färden var vi förmodligen i helt andra tankar och tappade totalt fokus på vad vi gjorde.

På något sätt hade vi råkat styra lite för långt ut till vänster och helt plötsligt grips vi båda av panik då vi ser att vi är på väg rakt in i en av de stora stolparna som håller upp hela liften. Inte nog med det så ser vi att det även är ett stort hål runt hela stolpen på minst en och en halv meter. Vi inser att detta kommer att gå åt pipsvängen.

Och mycket riktigt. Vi båda ramlar rakt ner i hålet, ankarliften flyger iväg med en rejäl fart och fastnar givetvis i stolpen. Det börjar skrika och dåna i vajern och sen rasslar det till i hela liften och den stannar. Bara några meter ifrån oss sitter backens coolaste gäng som busvisslar och applåderar åt vår lilla uppvisning.

Vi hade nu med vår klumpighet lyckats med att stanna en av Sälens största liftar. Kan faktiskt i ärlighetens namn ha varit värt dem applåderna. Nu såhär i efterhand kan jag inget mer än att skratta åt saken men där just då ville jag bara sjunka igenom jorden och försvinna.

Iår blir det tyvärr ingen skidsemester för min del men jag hoppas ändå att snön kommer tillbaka och säger hej en gång till, även fast den är kall, blöt och allmänt jobbig.

Hiss: Att det i alla fall kom lite snö till jul

Diss: Hala vägbanor, livsfarligt.

Att det nu äntligen kom lite snö till jul var ju alldeles underbart. Egentligen är jag inget stort fan av just snö då jag mest tycker att det är kallt, blött och jobbigt men sen har den ju sina fördelar också. Att det blev bra mycket ljusare på eftermiddagen när solen gick ner var ju tack vara den vita, fina skruden. Det gjorde även att dagarna kändes en aning längre. Sen är det ingen riktig jul om det inte kommer lite snö.

Det hör ju liksom till. Jag tycker dock att det är rätt skönt att den kom så pass sent som den gjorde, för då vet jag att den bara stannar ett litet tag, inte i fem-sex månader som det ibland har blivit. Då kan man njuta av den mer än att hinna tröttna på den helt. Nu är den ju som sagt borta igen, men jag tror säkert att det kan komma fler flingor lite längre fram. Det heter ju att julen varar ända fram till påska. För alla skidåkare var nog detta rena rama kärleken att se. Har flera vänner som var ute i spåren och svettades.

Kan erkänna att det såg rätt härligt ut när de la upp en selfiebild ifrån någon av deras turer. Jag har tyvärr aldrig vart så intresserad av just längdskidor då jag hellre vill ha lite mer fart och fläkt. Under hela min uppväxt har vi i familjen varit både här och där i Sverige för att flänga nedför massa branta backar. Och jag var även några år i rad i Sälen med min bästa vän Charlotte, min mamma och hennes mamma. Det var något som man alltid såg fram emot. Tjejsemester och nedförsåkning i ett, kunde inte bli bättre.

Sist vi var där hade jag lagt skidorna lite på hyllan och plockat fram snowboarden som jag på något sätt tyckte var lite enklare då jag bara behövde hålla koll på en bräda än två långa. Innan man fick in snitsen efter några åk så var man ju redan helt blåslagen på knäna och rumpan. Men sen så flög man fram, en obeskrivlig frihetskänsla.

Efter en hel dag i backen var man rätt slut i både ben och huvud, men ett sista åk skulle jag och Charlotte ändå göra innan vi skulle gå in och värma oss med en kopp varm choklad. Vi hoppade på en ankarlift tillsammans och begav oss uppåt i en av de största backarna. Någonstans där i mitten av färden var vi förmodligen i helt andra tankar och tappade totalt fokus på vad vi gjorde.

På något sätt hade vi råkat styra lite för långt ut till vänster och helt plötsligt grips vi båda av panik då vi ser att vi är på väg rakt in i en av de stora stolparna som håller upp hela liften. Inte nog med det så ser vi att det även är ett stort hål runt hela stolpen på minst en och en halv meter. Vi inser att detta kommer att gå åt pipsvängen.

Och mycket riktigt. Vi båda ramlar rakt ner i hålet, ankarliften flyger iväg med en rejäl fart och fastnar givetvis i stolpen. Det börjar skrika och dåna i vajern och sen rasslar det till i hela liften och den stannar. Bara några meter ifrån oss sitter backens coolaste gäng som busvisslar och applåderar åt vår lilla uppvisning.

Vi hade nu med vår klumpighet lyckats med att stanna en av Sälens största liftar. Kan faktiskt i ärlighetens namn ha varit värt dem applåderna. Nu såhär i efterhand kan jag inget mer än att skratta åt saken men där just då ville jag bara sjunka igenom jorden och försvinna.

Iår blir det tyvärr ingen skidsemester för min del men jag hoppas ändå att snön kommer tillbaka och säger hej en gång till, även fast den är kall, blöt och allmänt jobbig.

Hiss: Att det i alla fall kom lite snö till jul

Diss: Hala vägbanor, livsfarligt.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.